MA i vecka 14 - vad händer med fostret??

Man känner på sig om nåt är fel eller inte, sen kvittar det om man är förstföderska eller inte. Jag kände det på mig varje gång. Har gått igenom 5 MA som är dokumenterade. Blev skrapad 1 gång, tabletter för utdrivning 1 gång och dom andra gångerna skulle jag själv vänta ut det hemma. Sista gångerna som jag var gravid kunde jag inte ta det till mig. Jag vågade inte hoppas.
Hade mer eller mindre gett upp hoppet eftersom min läkare inte heller kunde ge oss nåt då dom inte hittade några fel på oss. Så jag och min man påbörjade utredning för adoption samtidigt som jag gick på yoga och hos homeopat. Vad som gjorde det vet jag inte, men idag har jag en liten knatte på 2,5 månad. Men det tog nog ett halvår innan jag förstod att det skulle gå vägen denna gången.
Om vi har turen med oss en gång till vet jag inte för varken jag eller mannen är några ungdomar längre (36år).
Jag vet att det är mörkt just när man går igenom MA/MF men det ljusnar så småningom. Även om jag aldrig kommer glömma mina småttingar som jag har misst.
Så jag tänker på er alla! Jag vet vad ni går igenom.
Glöm inte att prata med er sambo/man så dom inte stänger inne sina känslor. Dom mår också dåligt men det är lätt att man glömmer bort honom eftersom det är kvinnan som haft fostret i sin mage och allt fokuseras på henne.
Styrkekramar till er alla och era respektive!