• shootking

    Det värsta sveket...

    Det ultimata sveket...

    Här kommer min berättelse om den onsdagen som hädanefter kommer att av mig betecknas som "den svarta onsdagen", dagen som jag vill sudda bort ur mitt liv. Jag försöker att skriva så objektivt som jag bara kan och försöker att utelämna alla syrliga och spydiga kommentarer om min fru då detta inte leder till något gott. Så kära vänner, lite unhappy reading!

    Nu har det kommit fram i dagens ljus, sanningen (såvitt jag vet i alla fal), den bistra, hårda, karga och kalla sanningen. Min fru har varit otrogen på värsta tänkbara sätt. Hon har skaffat nytt jobb sedan några månader tillbaka och därmed också en älskare.

    Det hela var så planerat att hon (och han) hade gjort allt i sin makt för att hemlighålla detta och deras plan var att detta skulle fortgå under en längre tid. Båda reser en del inom jobbet och då ibland samtidigt. Vilket skulle bli smidigt för dem då de kan få tid med varandra relativt ofta. Båda två var på det klara med att de skulle ha varandra "vid sidan om" sina ordinarie liv. Han med en sambo hemma och min fru med mig hemma. De har båda ett jobb där de kan flexa, ta ut fridagar, köra fys på arbetstid vilket gjorde att de hade en rutin för hur de skulle göra när de skulel träffas. Tex vart min fru skulle parkera vår bil när hon besötke honom för att ingen av hans grannar skulle misstänka något...

    När jag helt enkelt fick en magkänsla av att allt inte stod rätt till så skaffade jag fram bevis och konfronterade henne. Hon erkände direkt och mina två första frågor var om hon fortfarande älskade mig och om hon ville fortsätta vara gift med mig. Hon säger att hon inte vill offra det vi har och att hon vill fortsätta. Mitt svar var då att jag vill ha fram allt på bordet. Alla mail, eventuella SMS och MSN-meddelanden, foton, filmer, samtliga tillfällen då de har träffats samt vad de har gjort.

    Det jag har fått reda på som hon har berättat är att de har haft sex vid fyra tillfällen och min fru har varit den som har varit pådrivande till detta och tagit initiativ (det har skett på hennes hotellrum vid tjänsteresor). Det har även hänt hemma hos honom vid två tillfällen. De har haft oskyddad sex och min fru äter inga P-piller. Hon har dessutom sugit av honom och svalt... Jag har dessutom läst igenom deras mailkonversationer där de beksriver hur mycket de saknar varandra och vad de har gjort senast de träffades och vad de skulle göra när de träffas nästa gång.

    Jag har nu bokat in tid hos husläkaren för kontroll av mig gällande könssjukdomar och om 3 månader så blir det till att boka tid hos infektionskliniken för HIV-test. Jag har också krävt att min fru gör likadant. Jag har också kastat ut henne ur sovrummet så att jag får sova själv där inne.

    Vilken j*vla soppa allt är just nu. Hur ska jag överhuvud taget få tillbaka tron på att människan är en GOD varelse och inte OND? Vi har varit tillsammans i 7 år, och har varit gifta i snart ett år. Vi har en son tillsammans som är 18 månader och min fru har en som sedan ett tidgare förhållande som är 9. Vi har alltid haft ett mycket bra förhållande och vi har varit bästa kompisar sedan vi träffades. Vårt förhållande har väl blivit lite slentrianmässigt på senare tid, speciellt efter att vår gemensamma son föddes. Men jag har aldrig tvivlat på att hon är min livspartner. Jag kunde prata med henne om allt, det kändes som att vi verkligen var ett lag tillsammans. Vi mot världen. Min fru och jag har visserligen inte varit några änglar i våra tidigare förhållanden men vi startade vårt förhållande med parollen "no more lies" eftersom vi insåg redan från början att vi ville att vårt förhållande skulle vara länge, länge. Förhoppningsvis tills vi blev gamla så att vi kunde åldras tillsammans. Och vi ska inte tala om hur många gånger som min fru har fördömt otrohet och de som håller på med sådant...

    Vad ska jag ta mig till nu? Hur kan man gå vidare efter en sådan här grej? Varför kunde det inte bara varit ett knull på toaletten på krogen efter en för blöt kväll på firmafesten? Det hade varit tusen gånger enklare att komma över tror jag. Varför var det tvunget att vara en överlagd handling som de planerade i största hemlighet och som skulle fortgå under en lång tid framöver? Vid frågor till henne om hur hon trodde att jag skulle må när detta skulle komma fram (vilket det alltid gör förr eller senare) så så hävdar hon att det inte har funnits någon tanke hos henne på det eftersom hon (enligt egen utsago) hade gjort allt som gick att göra för att jag aldig skulle få reda på detta. Detta känslomässiga svek gör så ont, så ont...

    Vet inte vart jag ska ta vägen. Fick reda på detta i onsdags och igår var jag hemma från jobbet hela dagen. Min fru kom hem vid 11-tiden på förmiddagen igår och sedan pratade vi ända till klockan blev 16. Jag har inte kunnat äta någonting under gårdagen, fick i mig lite nyponsoppa och dextrolsol igår för att orka med. Idag har jag ätit en talrik fil och det känns som att det är allt jag kommer att få ner. Illamåendet finns där hela tiden. Mår illa av vad hon har gjort. Det var inte roligt att se min fru åka till jobbet imorse. Släppa iväg henne till "honom"... Jag är i alla fall på jobbet idag och försöker skingra tankarna. Det går väl sådär så här sitter jag och skriver.

    Vi har beställt tid för rådgivning med början om ett par veckor. Fram tills jag har kommit till någon slags insikt så tro jag mig köra på linjen att vi kan reparera detta. Att jag kan klara av att komma över detta. Men jag är osäker, pendlar mellan hopp och förtvivlan. Grät igår eftermiddag värre än jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Problemet är att där finns inte någon som kan trösta mig längre. Min fru kom upp till mig på övervåningen för att kolla hur det var med mig och jag insåg då att hon var den sista personen i världen som jag ville ha tröst av. Känner mig så ensam just nu.

    Jag har pratat massor med min bror. Han och jag har bra kontakt. Funderar på att åka och hälsa på honom under 1-2 dagar och bo hos honom och hans familj. Bara för att få komma bort och få lite distans till det hela.

    Dags att sluta skriva för mig. Tack för att du lästa min historia.

  • Svar på tråden Det värsta sveket...
  • naninai

    Jag vill bara råda dig att lämna henne. Du kan aldrig känna dig trygg i en relation med någon som inte visar mer respekt än vad hon gör. Lämna henne och du kommer om några år när du träffat den äkta kärleken vara lycklig över det beslut du en gång tog. Men det kommer att vara svårt, helt klart, men värt det. Du kan inte leva med någon som behandlar dig så. Begär skilsmässa, och se hennes reaktion. Hon förtjänar det.

  • Anonym (BEDRAGEN)

    Hur går ni vidare nu då? Ska hon gå i egenterapi först eller ska ni fortsätta med "bara" familjeterapi? Vad tänker du ha för stöd för egen del förutom det som finns här på FL?

    Kan väl trösta dig med att det finns fler som har uppförsbacke. Ska väl inte gå in på hur, men jag har tagit reda på när sista tillfället min sambo var otrogen var. För ett år sedan ganska exakt. På förmiddagen var vi och tittade på en skola till vårt äldsta barn tillsammans med vänner och deras barn. Sedan var han tvungen att rusa iväg till jobbet...

  • shootking

    Anonym (Berörd):
    Det är en klen tröst att det inte har med mig att göra. Mitt liv är i spillror på grund av en annan människa. Det är ju båda vi två (och barnen) som drabbas av hennes förflutna.

    naninai:
    Önskar att det vore så lätt. Tyvärr är det inte det, det är mycket mera invecklat än att jag bara kan lämna henne.

    Anonym (BEDRAGEN):
    Jag vet inte hur vi ska agera. Jag hoppas att hon har kraft nog att gå i egenterapi paralellt med vår parterapi. Jag änskar och vill att vi jobbar på att lösa detta tillsammans. För egen del så pratar jag med kompisar och mina föräldrar. Sen är det nog läge för mig själv med egen terapi också.
    Lider med dig i din tragiska historia. Det är smärtsamt att se i backspegeln, därför har jag stängt av den just nu. Jag ser bara framåt och försöker ta tillvara på de små ljusglimtar som trots allt finns där. Vi kämpar vidare!!!

  • Anonym (Berörd)

    Shootking: Jag förstår din smärta, och att det är en klen tröst att problemen finns i hennes förflutna troligtvis. Jag förstår att det måste kännas som du är totalt maktlös. Och det är du nog, krasst talat. Du vill fortsätta, men det är hos henne bollen ligger och hindrena finns. Jag lider verkligen med dig. Jag tror däremot att ditt liv kommer räta ut sig. Du har en styrka, det har du visat här i din text i denna tråd. Men tillåt dig känna det du känner, du har all rätt att känna precis exakt det du känner, vad det än är. Ditt liv är i spillror nu. Men inte för alltid, det är du för god människa för.

  • olpansfamilj

    shootking, ibland om man mår dåligt så kan man söka uppmärksamhet och tröst hos någon som ser en....tycker inte att du ska lämna henne...kämpa och se om ni kan lösa det hela, då slipper du vara ångerfull i efterhand!!!

  • shootking

    Anonym (Berörd):
    Mmm, det är inte mycket till tröst. Just nu känns allt så hopplöst att det inte känns som att mitt liv kommer att bli bra igen. Men jag litar samtidigt på alla som säger att min tid kommer.

    olphansfamilj:
    Mmm, det kan nog vara så i det stora livet man lever. Allt går inte att förklara förnuftigt eller logiskt. Ibland bara är det som det är pga att människan är en komplicerad varelse. Jag har ännu ingen intention att lämna henne utan vill istället försöka lappa ihop våra liv.

  • Jomppelina
    shootking skrev 2007-05-25 04:34:25 följande:
    Anonym (Berörd):Mmm, det är inte mycket till tröst. Just nu känns allt så hopplöst att det inte känns som att mitt liv kommer att bli bra igen. Men jag litar samtidigt på alla som säger att min tid kommer.olphansfamilj:Mmm, det kan nog vara så i det stora livet man lever. Allt går inte att förklara förnuftigt eller logiskt. Ibland bara är det som det är pga att människan är en komplicerad varelse. Jag har ännu ingen intention att lämna henne utan vill istället försöka lappa ihop våra liv.
    När jag ser vilka råd du får mellan varven så baxnar jag, men det känns riktigt skönt att du samtidigt verkar vara en sund person som har god förmåga till någon sorts självdistans mitt i alltihop; och att du inte biter dig fast vid en offerroll. När jag ser tipsen du får så undrar jag inte över att relationer idag inte håller någon längre tid. Det är så enkelt att alltid lämna, det är mycket svårare att stanna kvar och att bearbeta och jobba sig igenom tuffa händelser. Mitt i all sorg och svek så verkar du ändå se människan bakom agerandet och när gläntar på ridån och kikar där, så är inte den som sviker någon lycklig varelse; oftast.

    Otrohet är en nagel i ögat. Det gör förbannat ont. Men även revor läker och skapar någon form av överlevnadsskydd, även om de gör ont varje gång man lyfter på täcket oavsett hur tiden framskrider. Men det är inte oförlåtligt. Och det kan komma annat ur det. Ett ökat samförstånd och ändrade vardagscykler, för ofta tror jag att det är det som behövs. Det är så lätt att lägga all skuld på den som blir symtomet på att det inte fungerar. Men många gånger är det mer komplext än så.

    En ny dag idag. Ett nytt andetag! Det här verkar ni fixa trots allt!
  • Jomppelina

    Nu skall jag dessutom vara riktigt hård och kall och elak. Så den som inte vill läsa bör inte göra det.

    Jag är personligen övertygad om att en person som planlägger en sådan här utomäktenskaplig process och tror att man kan göra det utan att det inverkar på något, märks eller ens klarar tanken på att försöka sig på att leva ett dubbelliv (för det är väl trots allt det som var en av avsikterna inledningsmässigt om jag förstod det hela rätt?) har en känslomässig störning med sig i bagaget på ett eller annat sätt? Du beskriver ochså att hon har mkt med sig i bagaget som börjar poppa upp... de flesta med en sund anknytningsförmåga och trygghet i sig själva skulle aldrig komma på tanken att göra något i den här vägen, enligt min erfarenhet i varje fall.

    Den inre tryggheten och anknytningsmodellen, självbilden etc byggs upp under de första åren och det finns tyvärr många föräldrar som inte kan se längre än till sig själva, eller som lever under olika omständigheter som man inte rår på och bara måste överleva på olika sätt. Inte alla barn växer upp och får insikten att de är värda att ses utan att de måste kämpa för det, får den bekräftelse de behöver etc. Jag skulle inte bli förvånad om sådana faktorer skulle kunna ligga till grund för hur man knyter an till männsiskor man möter i sin väg längre fram (och det finns ju forskning som tyder på det så det är inte självpåhittat).

    Emellertid så tror jag inte att det är obotliga tillstånd, men man måste kanske ner i backen rejält för att inse att man behöver jobba med sig själv och den biten. Alla har vi skräp i påsen och alla behöver vi egenltigen ta tag i vissa personliga bitar. Ingen går fri ur den här aspekten vare sig man har svikit andra eller ej.

    Som jag ser det så blir ett otryggt anknytningsmönster en form av funktionshinder när man växer upp, och det ger sig uttryck på olika vis där relationer kanske ligger lite utanpå eller man fortsätter att jaga det man inte fick som liten.

    Man lämnar väl inte en partner för att den är blind, sitter i rullstol eller annat? Om någon skulle skriva ett inlägg på fl om att "min sambo var med om en olycka, och får nu sitta i rullstol hela sitt liv"; så tror jag inte att det skulle komma massvis av inlägg som skriker; lämna, lämna, lämna? Som jag ser det så är det här lite samma sak?

    Visst, man kanske inte kan leva med det när det kommer till kritan. Men jag tror inte att beslutet skall fattas när man är som värst uppe i sin egen krisreaktion.

  • Fred

    Jomppelina även om jag förstår vad du syftar på tycker inte jag att det är relavant, en olycka kan man inte alltid rå för, men att planera otrohet på detta sätt är grovt mycket grovt, och med uppsåt, oavsett personliga problem.

    ah du vet jag hadde en taskig barndom, därför misshandlar jag dig och våltar dig, borde inte samhället och du förlåta mig ?

  • AliceT

    jomppelina: Kloka ord kan bara hålla med du har sagt det rätta tror jag.

    t.s Läs och begrunda. Hoppas du ser något ljus i tunneln.

    Om du har sett filmen Torsk på Tallin så förstår du det klassiska uttrycket : efter regn komer solsken

Svar på tråden Det värsta sveket...