Det värsta sveket...

Är ganska ny här på famileliv, läste din historia häromdagen. Slås som flera andra av hur stark du verkar. Jag har själv liknande erfarenheter.

För ungefär två år sedan bestämde jag och mina barns far att vi skulle separera, detta efter flera besök på familjerådgivningen. Det kändes hela tiden som om han inte ansträngde sig för att det skulle bli bättre, medan jag fullkomligt vände ut och in på mig själv för att vår relation skulle växa sig starkare igen.

I juni flyttade vi isär, och i juli fick jag reda på att han varit otrogen under ett års tid. Jag hade frågat honom många gånger om han träffat någon annan, men han bedyrade att han inte gjort det och "Du måste lita på mig". Det gjorde ont att läsa i deras mail hur de båda planerade ett nytt liv, samtidigt som de båda två hade kvar sina förhållanden under lång tid. Jag kände mig lurad, blåst m.m. Jag kom bl.a. på att jag flera gånger ovetande skjutsat honom till deras kärleksmöten. Undrar hur han kunde med att göra så. Litar fortfarande inte på honom, även när det gäller mer banala saker. Tilliten är förstörd.

Till sitt försvar sa han att han inte berättat för han ville inte såra mig och barnen(?). Jag bodde kvar i huset ett år, men det funkade inte ekonomiskt så vi sålde huset och tomten där jag till stor del växt upp. Det gjorde ont.

Ja, det blev kanske lite mycket om mig, men vill säga att jag tror jag vet hur du känner dig och du är i början av en jobbig resa. Därför vill jag tillägga att jag nu lever med en underbar man som jag litar på till hundra procent. Det är så det ska vara. Jag var också stark och nu är jag ännu starkare. Inget ont som... Så kämpa på! kram!