Det värsta sveket...

Här en till som åker samma känslomässiga berg och dal bana som du. Min sambo har ett jobb med resor och konferenser. Han har haft sex med en tio år yngre kvinna vid tre tillfällen under ett halvårs tid. Hon stod i min hall med sin helgalna sambo och berättade detta en lördagsförmiddag för snart två månader sedan.

Jag har inte läst hela tråden, men jag kan ärligt säga att jag hade inte velat veta detta. Hennes sambo hade fått reda på det genom anonyma SMS. Apropå att hans sambo borde få veta.

Min sambo säger att han vill fortsätta leva med mig och barnen. Han säger att han älskar mig och att han ångrar sig. Jag saknar dock passionen i det hela när han säger det. Han gråter inte och vill helst inte prata om det längre. Jag har skrivit tre brev till honom om hur jag känner och fick svar på ett halvt brev ungefär. Han har dock erbjudit sig att byta jobb, men jag tänker att om det inte är någon på detta jobbet så kan det väl vara någon på nästa.

Jag har väl tagit mig igenom behovet av hämnd och rotandet i detaljer. Nu är det mest sorg och en känsla av att jag snart måste bestämma mig för om jag ska stanna eller gå.

Jag har inte bestämt mig för om jag ska ta kontakt med familjerådgivningen. Min man är en offentlig person och själv arbetar jag med stöd till familjer i kris. Ironiskt va? Vet allt om sekretess, men vet också att vi alla är människor.

Vet inte om jag stannar av kärlek eller om jag helt enkelt är för feg att börja om. Rädd för att bli fattig och ensam helt enkelt.

Det jag har läst av det du skrivit gör mig i alla fall varm i hjärtat. Det finns goda män trots allt. Bittert bara att man inte skaffade sina barn med en sådan.

Många tröstkramar från en Bedragen

Först en kommentar till Fred. Tack för ditt inlägg. Du har rätt i att barnen gör en stor skillnad. Utan dem hade jag inte varit kvar nu. Det är jag säker på. Har man tre småbarn är beslutet svårare. Vårt minsta barn är knappt ett år. Eftersom jag inte kommer att bo på samma ort som honom om vi separerar kommer han att ha ett umgänge varannan helg, fyra veckor på sommaren etc. Det är svårt för ett så litet barn att vara trygg med ett så glest umgänge. Ändå kan jag inte tänka mig att bo kvar här utan vill flytta hem till min hemstad där min familj finns. Utan dem klarar jag inte ett liv på egna ben.

Nu till shootking. Har tagit mig tid och läst lite mer av tråden. Jag förstår din känsla av att ha dåligt samvete för att inte ha tagit hand om sitt förhållande som man borde. Den känslan har jag också. I riktigt mörka stunder kan jag tänka att det här var mitt eget fel. Så är det självklart inte. Man är alltid två i ett förhållande. På något sätt hade jag väl levt på hoppet att man skulle vara självklara för varandra och inte behöva "jobba" så mycket på det hela. Vet nu att det nog var feltänkt.

Du skrev även i något inlägg att det är motigt att prata med henne. Det känner jag också igen. Mitt behov av att prata är ju så oändligt mycket större än hans. På något sätt känns det som att när det väl känns lite bra vill man inte förstöra det genom att prata om det hela. När det är dåligt vill man inte prata för då blir det bara okonstruktiva gräl.

Man kanske borde ringa familjerådgivningen trots allt. Det verkar ju som att andra här har positiva erfarenheter.

Vet att andra skrivit det redan, men du är fantastiskt klok och sansad. Din fru måste vara galen som riskerat dig och ert liv tillsammans.

Får väl fortsätta följa ditt öde här.

BEDRAGEN

Många kloka ord bara sedan igår. Idag är det två månader sedan jag fick veta om min mans otrohet. De senaste dagarna har jag varit väldigt arg. Jag är arg på att han inte tar initiativ till att prata om det som hänt och hur vi går vidare. Jag blir ensam i att bära ansvaret för att hitta vägarna framåt. Han vill helst bara ignorera det som hänt och leva vidare. Freds inlägg har väl peppat mig i att ställa krav. Har bestämt mig för att säga till honom att jag flyttar till mina föräldrars stuga efter skolavslutningen. Det är nog bra att få stå på egna ben utan att barnen oroas. De brukar åka till mormor och morfar så det är inget konstigt för dem. Kanske kommer du också att komma till fasen att ställa mer krav. Det har som sagt tagit mig två månader att komma hit. Om han inte är beredd att satsa så finns det ingen framtid att satsa på. Detsamma gäller för din fru. Kanske är det som någon skrev att hon inte begriper vad hon riskerar förrän väskorna är packade.

Sedan är det en sak jag inte håller med resten av gänget här om. Det handlar om att berätta för hans fru. Jag kan ärligt säga att jag inte hade velat veta. Jag förstår de som skriver att hon också har rätt att veta och få göra valet om hon vill stanna hos sin man. Hjärnan kan väl tänka så, men hjärtat säger att hennes man själv måste göra detta. Han får ta ansvar för sitt svek. Han måste göra valet om han ska fortsätta vara otrogen mot sin fru. Detta är hans och deras problem och inte ditt.

Vad gäller din frus vara eller icke vara på jobbet måste hon som jag ser det göra slut ordentligt med mannen där. Säga till honom att hon ångrar det de haft tillsammans och att det inte blir fler kärleksmöten. Om du könner att du fortsätter oroas måste hon söka sig till en annan arbetsplats. Om hon inte får vara kvar pÅ drömjobbet är det väl priset hon får betala för att få fortsätta leva med sina drömmars man.

Jösses vad många inlägg det var bara sedan helgen...

Shootking: Jag känner så väl igen din känsla av att sorgen kommer ifatt när man kommer hem. Även jag har försökt åka bort för att ha lite roligt och tänka på något annat. Vet egentligen inte om det funkar för det kommer alltid ett bakslag när jag kommer hem. Förra veckan var ett rent helvete.

För min del har det nu gått två månader sedan bomben detonerade. Nu har min ilska kommit. Är skitförbannad för att han var så ansvarslös. Riskerar att inte få träffa sina barn mer än varannan helg bara för lite sex. Ilskan blandas med tårar. Ser det som ännu en fas jag bara ska igenom.

Du skriver att du är rädd för att din fru inte kommer att vilja fortsätta leva med dig. Någonstans kan man ana att hon tyckt att ert förhållande inte varit guld och glitter sedan en tid. Det kanske är kvinnligt att fundera mycket över vad man vill få ut av sitt förhållande för det känner jag igen. Om hon känner som jag gjort och gör tror jag att terapin kan hjälpa henne att sortera i sina känslor för dig. Jag hoppas innerligt för din skull att hon inser att det hon fått tag på skulle många ge sin högra hand för att få.

Det var någon här som skrev att kris är utveckling. Så är det självklart. Det som är så svårt när man är mitt uppe i krisen är att man inte vet åt vilket håll utvecklingen ska ske. Jag skulle önska att jag kunde känna mig så säker som du på att det är rätt att fortsätta förhållandet. Ett tag kände jag som du, men de senaste veckorna känner jag att jag kanske aldrig kommer att bli lycklig med honom igen. Han vet inte vad han ska säga för att jag ska må bra. Han tycks inte fatta att jag vill att han ska böna och be om att jag ska stanna. Eller är det så krasst att han inte känner den desperationen. Fast än så länge vågar jag inte driva samtalet så långt att han skulle kunna säga det för jag orkar inte höra det. Låter väl fegt antar jag, men jag är lite feg.

Kan väl bara tillägga att numera både äter och sover jag igen. Kilona som rasade av har börjat komma tillbaka (tyvärr).

Hur går ni vidare nu då? Ska hon gå i egenterapi först eller ska ni fortsätta med "bara" familjeterapi? Vad tänker du ha för stöd för egen del förutom det som finns här på FL?

Kan väl trösta dig med att det finns fler som har uppförsbacke. Ska väl inte gå in på hur, men jag har tagit reda på när sista tillfället min sambo var otrogen var. För ett år sedan ganska exakt. På förmiddagen var vi och tittade på en skola till vårt äldsta barn tillsammans med vänner och deras barn. Sedan var han tvungen att rusa iväg till jobbet...

Shootking du är verkligen beundransvärd som orkar stå kvar. Hon har svikit dig och fortsätter på ett sätt att svika dig. Jag menar att hennes förflutna gör att du inte helt kan leva ut din sorg och ställa henne till ansvar. Oerhört jobbigt.

Hoppas att du får en hyffsad helg med ett skratt eller två.

Förstår verkligen att det känns nattsvart just nu. Kan väl bara instämma i vad alla andra har sagt, att det helt säkert blir bättre med tiden. Känner igen din känsla av att längta dit.

Vad jag tänkte på är att du måste känna efter vad som är dina behov. Om det känns svårt att bo kvar under samma tak hela vägen fram tills huset är sålt, alla sakerna uppdelade etc så tycker jag att du ska kräva att hon flyttar ut. Hon får ta ansvar för det hon valt att göra. Ni kan ju också lösa det så att den som först hittar en lämplig bostad flyttar.

Jag kanske har skrivit att jag arbetar med familjer i kris. Ironiskt jag vet. Jag träffar t ex barn och föräldrar i vårdnadstvister. Om det är något du behöver stöd kring vad gäller detta ska jag göra mitt bästa för att hjälpa dig att hitta den bästa vägen för dig och din son.

Vill inte strö salt i såren, men en av de sorger du ska genomlida är att din fru inte bara "knullat bort" varannan jul med sonen för sin egen del utan även för dig. Bejaka gärna bitterheten i detta, men aldrig inför ditt barn. Du verkar inte vara typen som använder ditt barn som tillhygge i slagsmålet, men även den bäste kan hamna i detta. Tro mig. man kan ha goda intentioner, men det kan ändå sluta på ett mindre bra sätt. Har ni pratat något om hur ni ska dela på vårdnaden av sonen?

Vi är många som följer ditt öde så fortsätt skriv så länge du är hjälpt av det.

Är tillbaka på nätet efter ha varit utan internet pga av att en kabel blev avsågad vid klippning av häck. Tror nästan han gjorde det med flit.

Byte av 1,5 åring var tredje dag tror jag blir svårt. På jobbet brukar vi säga att man som förälder hela tiden måste gå i barnets skor. Då brukar de flesta känna att gör man det skulle man inte vilja ha två hem överhuvudtaget. Nej, men det är ju nu inget som er lille kille kan välja. Det alternativet finns inte. Jag tror att det är viktigt att ni är överens om hur ni ska ha det. Sedan får ni båda följa hur han mår av den lösning ni väljer. Var noga med att överföra information. Ni måste samarbeta om allt ifrån insamlingar till frökenblommor på dagis till någon kompis som varit stygg, köer till simskola etc. Ni måste trots att ni bor på skilda håll försöka dela allt kring barnet som ni skulle ha gjort under samma tak. Detta är ett hästjobb!?! Många gånger kommer ni att tycka olika. Tänk då på att ni kanske skulle ha gjort det även om ni bott tillsammans. Hur skulle ni gjort då?

Blir så lycklig när jag läser dina beskrivning av hur vissa här i tråden tyckt att du skulle vara "mannen" i förhållandet. Du beskriver så väl att man är utmärkt manlig när man tar sitt ansvar för det gemensamma livet. På stenåldern jagade säkert männen, idag får de ta ett tag med dammsugaren istället. Önskar man kunde klona dig och dela ut till sina närmsta väninnor. Själv känner jag att män får vara ett avslutat kapitel i mitt liv. Fast det kanske känns annorlunda om ett par år.

För min egen del är det väl dödläge. Han säger ingenting utan vardagen bara rullar på. Nu är det avslutningar på skolor och aktiviteter. Massvis med grillkvällar där man ska spela upp en charad om den präktiga lyckliga familjen. Jag väntar på att vi ska gå på familjerådgivning. Vi har fått en tid om två veckor. Är jätterädd för vad han ska säga när han väl säger något. Är också jätterädd för att granska mina egna känslor. Är väl en fegis helt enkelt. Men jag står ju här och balanserar på kanten till avgrunden och det i sig kräver faktiskt visst mod.

Lycka till med lägenhetsvisningen. Hoppas att du hittar ett kanonboende till superpris.