Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

Här är en till som fick missfall vid första graviditeten eller andra.
Jag o min sambo hade försökt nå´t år i april förra året, så blev min mens konstig, varade i flera dagar o jag blödde bara lite. Till slut ringde jag KK o frågade om de kunde göra något.
Då sa hon som svarade att det troligen var ett tidigt missfall o att de inte kunde göra nåt. Blev så paff då att jag kunde bli gravid!

Efter det hoppade mensen över en månad o jag tyckte inte det var konstigt, hade läst att det kunde vara så. Men till slut så gjorde jag ett test för säkerhets skull o det visade positivt!!! Gissa om vi blev glada o förvånade!
Men bara några dagar senare började jag blöda, först lite sedan fick jag jätteont. Så kändes det som proppen gick o något pluppade ut...... Blev så ledsen. Dagen efter åkte vi till akuten o de gjorde ett ultraljud som visade att det var ett missfall o jag fick tabletter o skulle ta blodprov 4 veckor i rad.
De sa också att blödningen första gången inte behövde vara nåt missfall.

Ialla fall har vi försökt sedan dess o det har inte blivit något, mensen ska komma i dagarna men man vet ju aldrig...

Förlåt att det blev så långt, men tack TS, tråden är bra!!

Hej på er.
Det är sjukt att man fortfarande vågar skaffa barn, ge sig ut i detta okända en gång till. Det är ju ingen tröst heller att det händer så många, det gör ju så ont ändå. Det var ju mitt barn!

Styrkekramar till alla!

Känner precis som du OVA, vågar man bli glad om man skulle bli gravid, sorgen vid mf är ju så jävlig. Man längtar ju så mycket efter ett barn.
Sedan är jag orolig att oron över att få missfall leder till ett misfall... *suck*
Det hade varit skönt mend nån garanti att har man haft mf elller ma så kan man aldrig få det igen bara ett sött litet barn!

Mina blödningar varade ungefär 3-4 dagar o jag blödde inte jättemycket.. Normala bindor räckte väl. Mitt var i vecka 8.

Åh, janssonkatten. Läste för att tag sedan att du blivit gravid "spontant". Blev så glad för din skull. Och nu det här.
Det är liksom ingen tröst att man lyckats bli gravid spontant, dt gör ont ändå! *KRAM*

Jag tycker att det är jobbigt att vänta på att bli gravid igen.
Mitt missfall var för cirka 1år sedan och jag har inte blivit gravid ännu..
Tappar verkligen hoppat på allt. Funderar på om det inte är meningen att man ska ha barn, att jag o mannen inte passar ihop 0ch som plus2007 skrev om man får missfall igen vad gör man då?

Jag o mannen blev tilsammans i januari -04 o har aldrig skyddat oss o vi har aldrig levt i celibat så det går trögt här. I våras började vi på utredning o nu väntar vi på svar på spermaprov. Sedan blir det antagligen pergo för min del..

Ova, ja det är jobbigt. Jag mår bäst efter trolig äl till mens när man är skengravid. Sedan vid mensen faller man, och får man då höra om någon vän eller närstående som "råkat" bli gravid brister allt.
Får väl tilläga på mitt förra inlägg att min menscykel är lång, 37-45 dagar så det ger ju mig färre chanser än andra har.

Jag har inte berättat för många om missfallet, orkar inte med medlidande, blickar och "tycka synd om" bakom ryggen. Har dock en nära vän som jag kan prata med allt om som alltid lyssnar. Men visst, fl är mycket hjälp med flera som varit med om samma sak och förstår.

Finns oxå här om nån vill vara ledsen eller bara prata lite!

Ostkustens pärla, känna "lättnad" över ett missfall, jag förstår vad du menar. Visst får man panik när man tänker över ansvaret det är att vara mamma, inte kunna dricka lite o läsa en bok o gå på toa när man vill.
Men min "försmak" var så mycket, hade försökt bli gravid länge nu är det snart ett år sedan missfallet. (vet inte heller datum)
Men jag har inte lyckats bli gravid ännu trots alla försök. Så min "försmak" var så mycket mera.

Vet inte vad jag vill ha sagt med detta egentligen.. Jo kanske, jag kan inte bara låta sommaren passera o sedan "bli med barn". Det är väl min största sorg.

Håller med ova, stjärnbebisar var fint. För mig är änglabarn barn som är för tidigt födda "bebisar" riktiga liksom.

*kram* till dig pollyanna. Det är lika jobbigt att få mens/minus som att veta att man blivit gravid. Man hoppas ju o letar tecken hela tiden från äl till mens. Så landar man så tungt när man får veta att det inte "blev något"