Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

Jag fick mf 11/4. Var i vecka sju. Jag var så ledsen i början att jag bara ville lägga mig ner och dö. Jag hade vetat om graviditeten i drygt två veckor och verkligen fått ALLA påslag man bara kunde få. Vi var så lyckliga och så slutade det i missfall. Och det typ ALLA säger till oss är att nu vet vi ju att vi kan bli gravida, det gick ju så fort och det kommer säkert gå fort nästa gång.

Eh?!?
VAD är det som säger att vi kommer bli gravida lika fort nästa gång?
VAD är det som säger att det inte kommer bli missfall igen?

Är livrädd men vi försöker ändå. Vi längtar ju.

EKJ76: Tack för lite positiva historier. Fick mf i april, vi försöker nu igen och jag är orolig och längtar hysteriskt efter att bli gravid.

Grattis Corinne. Håller tummarna för dig at allt går bra denna gång.

Det känns så orättvist att det är så otroligt många som ska behöva gå igenom detta med mf/ma/x etc. All denna smärta fysiskt och framför allt psykiskt som vi måste kämpa oss igenom. Och sedan rädslan att kanske inte våga igen. Tänk om samma sak händer?

Maria1978: Ett stort grattis till graviditeten. Be om att få göra VUL, får du inte det, kontakta en privat klinik. Det kostar typ 260 kronor och då kan du känna dig lugnad. Det är ju samma tankar som jag har om jag blir gravid ,hur ska jag kunna vänta till jag får vanligt UL? Måste få veta innan att det är okej.

Little lady in red: Hur gick det på VUL igår? Hoppas allt såg bra ut! Lycka till!

Grynet80: Beklagar ditt mf. Denna väntan är hemsk. Har själv just haft ÄL och väntar nu på mensen (om någon vecka).

Mela85: Skickar stora kramar och hoppas att du snart läker fysiskt och psykiskt. Och att ett litet under sker igen...

Keyla76: På något sätt vågar man. Jag tänkte precis som du vid mitt mf och blev arg på alla som skulle säga massa "snälla" saker. Men till slut tog längtan över.

Snutten85: Jag hoppas att ni snart blir gravida. Att du ska få ett glatt besked framåt. Förstår att du är ledsen och det måste man få vara, sörja, gråta, skrika, .

Bennysson: Till mig har omgivningen inte sagt ett ljud. Ingen tar upp missfallet. Ingen pratar om det med mig. Visst att jag inte har lika stort behov att prata om det längre som tidigare men vissa frågar ju inte ens hur jag mår. Det är konstigt.

Vi hade ägglossning ungefär samtidigt... nu blir det till att vänta då. På att mensen INTE ska komma. Jag tänker som du - varför skulle det bli något...

Många i min omgivning har sagt "Nu vet ni i alla fall att ni kan bli gravida" till oss. Självklart menar de det som positivt och självklart tänker jag och sambon också så. Men samtidigt... det är ett under varje gång en graviditet blir ett faktum. Och ett under varje gång det faktiskt blir ett barn. Det har man i alla fall insett efter missfallet. Visst, det finns människor som "bara bestämmer sig för att bli gravida" "testar att inte ha sex den dag de har ägglossning" och blir gravida för de är så himla superfertila... men faktum är ju att det i snitt tar 7 månader att bli gravid för ett fullt friskt par...

Så min oro och mina funderingar nu handlar mest om "kommer jag bli gravid igen". Det finns ju många som blev gravida direkt när de började försöka (som jag) men sen dröjde det år. Vi är inne på försök 3 efter missfallet och det är ju egentligen ingenting men för mig känns det som en EVIGHET!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag blev gravid på första försöket efter slutat med skydd, sen missfall och nu är vi inne på tredje försöket så för mig stämmer det INTE att man blir gravid lättare efter mf.

KleopatraII: Beklagar så ditt missfall. Skickar styrkekramar.

Håller tummarna för dig Södermalm! Hoppas du får ett plus på onsdag!