Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

KÄnner med er alla!
Hade en ofostrig graviditet som upptäcktes i vecka 11 som av en händelse på ett vul. Jag hade misstänkt att nåt var fel för jag kände mig inte gravid helt enkelt, men jag hade inte fått några blödningar eller så. Men det var ändå en stor chock. Hela min första graviditet var som en enda stor chock på nåt vis...det tog på första försöket, jag mådde för bra för att allt skulle vara ok, ofostrig graviditet (vad fan är det, hade jag aldrig hört talas om innan) som inte ville komma ut trots att det slutat växa i vecka 7 (herregud, händer sånt?! Missfall ska ju vara dramatiskt, man ska störtblöda ner hela sängen o ha jätteont ju!), och så tabletterna för att få bort det...suck. Det är lite mer än en månad sen nu och jag fick mens härom dagen igen, rätt så exakt 4 veckor efter.

Nästa gång blir aldrig som den första...vad spännande det var att testa, hur läskigt och roligt o spänande det var att få plus och gå och ställa in sig på att bli fler i familjen. Nästa gång kommer inte jag att förvänta mig ett barn, jag kommer att förvänta mig missfall.

Jag har visst en dålig dag idag.....ALLA är fanimej gravida utom jag! När jag började berätta att jag varit gravid och fått missfall så har det visat sig att nästan alla jag berättat för är gravida...senast idag en till! Och dom som inte är gravida har redan fått barn i år typ. Helt otroligt, lika bra att det blev som det blev för det lär bli omöjligt att komma in på förlossningen i år!!! (ironi)
Jag slår vad om att till och med min käre make är gravid...

Jag känner mig liksom tom och besviken. Kul för dom, men måste verkligen alla andra vara gravida just när jag fått missfall?

Ja, jag tycker också att omgivningen viftar bort det o säger saker som att det gick ju så fort förra gången o nästa gång går det säkert bra, det är bara att försöka igen!!! Vad är det som säger att det ska gå bra nästa gång? Det är inte alls bara att försöka igen!
Det är verkligen så att dom som inte fått missfall själva inte riktigt vet vad dom pratar om. "Det var ju så tidigt, det var ju nåt fel, MIIIIN kompis fick minsann missfall i vecka 17, det du!"
Nä, fram för mer ödmjukhet inför andras känslor.

Har hört att det kan vara sådär efter missfall. Jag har haft 2 normala menser.
Känner väl igen att jag inte var riktigt redo och att det känns mer "rätt" nu på nåt vis, som om man hunnit vänja sig vid tanken och verkligen har funderat på vad det är man ger sig in i.

Gynekologen på mitt MVC sa att jag får göra tidigt vul nästa gång om jag vill. Och det vill jag ju såklart! Man vill ju inte gå med det i flera veckor innan det kommer ut!

...om man får missfall igen alltså...jag kan inte riktigt tro att det ska gå bra för oss nästa gång heller, som ni märker.

Jag tror absolut att man måste haft missfall själv för att kunna förstå hur det känns. En del tror att det hjälper att säga att man blev gravid så snabbt -ja, men det kanske tar ÅR nästa gång? Det var så tidigt ju -ja, och?
Det var nåt fel på det, det var bara bra att kroppen stötte bort det, och vissa berättar om kompisar som minsann haft det ÄNNU värre för dom fick missfall i vecka 17 typ. Jaha, ursäkta, jag ska genast sluta vara lessen!
Men jag får erkänna att innan vi bestämde oss för att försöka och innan vi fick missfall så har jag för mig att jag tänkte ungefär likadant. Alltså att om man får missfall tidigt så är det ju inte så farligt och sådär. Så jag tror att man måste gå igenom detta för att verkligen fata vad det handlar om.

Jag vill också så gärna bli gravid igen, men när det väl händer så kommer jag nog att känna mig lite resignerad och tänka att jag ska inte vara glad nu, för risken är ändå rätt stor att få missfall. Så tråkigt, varför kunde man inte få behålla sitt första och vara sådär lycklig utan att vara skraj och fundersam?

Men vi kommer att berätta för dom närmsta tidigare, familj och närmsta vänner, för dom var faktiskt ett stort stöd förra gången. Men mer allmänt så kommer jag nog att hålla det hemligt länge...

Det är så himla tragiskt tycker jag, att man inte kan glädja sig! Så orättvist, ett positivt test borde ju inte smolkas av känslor om att det säkert blir missfall! Så himla synd! Man vill ju verkligen vara lycklig, men hela tiden mal tankarna om missfall. Lyckliga dom som aldrig fått missfall och inte har samma stora oro som vi andra!

Jag håller verklige med er som säger att man mister nåt när man fått missfall.
Jag inte kunnat sätta fingret på vad det har känts som, men tyckte att ova och EKJ76 gav mig svaret där!
Lycka till allihop!!!

Anso76, jag tror inte att man vet nånting om att det skulle vara lättare att bli gravid efter missfall eller inte.

Å, jag önskar verkligen att INGEN behövde gå igenom vad vi alla har gått igenom! Det känns så himla orättvist! Alla andra (känns det som!) förknippar graviditeten med så mycket roligt och lyckligt, jag förknippar den mest med oro och tankar som far omkring. Kan inte föreställa mig nåt annat scenario än missfall, det känns totalt osannolikt att jag skulle bli mamma nån gång. Det känns så trist!

Bäbis2008, visst är det tröttsamt! Man vill bara få det överstökat på en gång! Lycka till!

Vill bara säga stackars er som inte har vänner som ni kan prata med! Jag har en vän som har stått ut med en del av det jag behövde få ur mig. Ville inte riktigt ösa ur mig allt på henne, så jag är också väldigt tacksam att FL och alla här finns!
Vill ni prata så får ni gärna skriva till min inbox om ni vill, jag brukar kolla av den varje kväll, oftast.

Efter mitt missfall har jag också fått ett helt annat sätt att se på andra människor, precis som Kevlarsjäl. Innan har jag tyvärr varit mer snabb att döma, även om jag ändå har varit förstående i allmänhet. Men nu har jag ännu mer förståelse och empati för andra, så det är väl en bra sak som kom med missfallet. Och jag har även fått en tankeställare om hur man bemöter andra i sorg.