Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

Fantastisk tråd!
Sitter här och bearbetar en MA - i v 10 konstaterad för ca en vecka sedan.
Hade sett ett perfekt, levande foster på VUL 2 dagar innan, och verkligen slappnat av. är man så långt gången går det nog bra..... nu vet jag bättre!
Hoppas så blir gravid igen, snabbt! men huva så rädd man kommer vara!!

Känns så onödigt att just den första graviditeten skulle sluta så här.... alla förväntningar, glädje och nu bara tomhet.

Håller tummarna för en bra fortsättning pa resten av året för oss alla.

......men just nu hoppas jag bara få tid för skrapning snart... tanken på et dött foster som bara inte kommer ut är jobbig, jobbig (ursäkta)

Har nu äntligen blivit "klar" med mitt MA.
Skrapning i måndags, vilken var drygt en vecka efter att jag fått veta det.
Det kändes först som en lång väntan, och jag vet att en del härinne diskuterat att man bör stå på sig och kräva det direkt.

Vill bara meddela min erfarenhet av detta - jag var så chockad över mitt MA att jag knappt kunde ta in det. Först efter 2:a VUL ett par dagar senare sjönk det in och jag bearbetade då min sorg över detta.
När sedan skrapningen kom hade jag känslomässigt släppt taget, och var redo för detta ingrepp. Jag tror att det hjälpte mig att återhämta mig, och det blev ingen skrämmande upplevelse, eller allt för sorglig.

vill bara säga det till er som kanske får vänta några dagar - det är inte otäckt, det kan tom vara bra.

Men fy för mf och ma, det är så sorgligt och onödigt.
Kram

Bambam80: vad kan man säga annat än det är er tur nu!!!
Lycka till med nästa försök.
Har ni sökt hjälp? Låter ju som ni skulle få - och borde starta en utrednig.

ojoj, trist för dig - att få hjälp är bra! och ofta finns det något man kan göra.
Välkommen hem igen, kul med bröllop!

Hej, skrev här för ganska länge sedan - kort: första barnet, kämpat att få till det. Sedan MA i V.11. Hade varit på VUL ngr dagar innan då var allt bra, men fick värk, åkte in och allt rasade samman.

Dålig skrapning, rester kvar....Ingen mens på 8 veckor, sedan när den väl anlänt slutar det inte...10 dagar nu. Och ingen ÄL har varit i sikte.
Har nu hamnat i en svacka igen, troligen för att jag inte litar på att kroppen fungerar igen. Vill ju ha +!

Härligt att höra om er som blivit gravida igen, Grattis!!

Som du Kevlarsjäl skrev - håller med precis så här känns det!!
"Jag oroar mig just nu för allt... kommer jag någonsin bli gravid igen? Har ägglossningen verkligen kommit igång eller får jag bara mens ändå? Har något förstörts i och med missfallet? Kommer jag och sambon någonsin bli gravida och jag kan behålla barnet eller är det något fel på oss två?

Och det tyngsta... vad händer om jag får missfall igen? "

Måste bara få skriva av mig lite mer?
Är som sagt drygt 9v sedan det hände. Och häromdagen slog den där bottenlösa sorgen till igen ? det är kanske för att jag inte ser något ljus i tunneln. Ingen normal mens, absolut ingen ÄL?
Känns så tomt! Skulle varit nästan halvvägs nu och istället sitter man med oron, skall det över huvud taget lyckas igen??
Vill ju inte leva i ett vakuum tills man blir gravid igen, men så känns det. Har redan tappat bort 2,5 månader på att komma igen bara från sorgen och chocken.

Ja ni vet hur det känns? lycka till alla!

grynet80:

Ett år är en låååång tid och jag känner verkligen med dig.
Kan ju inte säga annat än ge inte upp! men jag förstår om det känns mörkt ibland.
Det kommer att lyckas, håll ut.

Mf etc är så tragiskt och känns så meningslöst.
Kram på er

Ostkustens Pärla. Skammen! känner igen det där så väl! Framförallt rädsla för att de skall hända nästa gång igen!
Ser alla som direkt, första gången får fina välskapta barn och så tänker man att det är oss det är fel på, mig? Känner sig misslyckad....
Skam är ordet. Egentligen vägrar jag att skämmas, är inte heller rädd att berätta vad som hänt, men ibland slår det till.
Känner nog som sagt mest rädsla för att det skulle upprepa sig, då kommer nog den fula skammen krypande.