Vill bara försöka vara lite "medlare" här. Många skriver att de blivit bemötta med kyla av vänner och bekanta vid missfall, och att kompisar inte agerat så stödjande de önskat. Att folk inte vill prata om det, helt enkelt.
Jag har ju själv haft missfall och förstår vad ni menar. Men jag vill ändå försöka belysa "andra sidan" av det här också.
Jag tror inte att folk vet vad de ska säga och göra. Vad man än säger blir det fel! Det finns lika många sätt att hantera ett missfall som det finns kvinnor. Var och en har sitt eget förhållningssätt. Personligen grät jag inte ens över mitt missfall, och det vet jag kan verka provocerande för många. Jag är 30 år och längtar ihjäl mig efter ett barn (har inga barn), men jag är inte den typen av person som gråter och deppar och ser missfallet som ett trauma. Jag försöker se det som en erfarenhet. Därmed inte sagt att kvinnor som gråter och blir deprimerade är "fel", självklart finns det många som blir jätteledsna!
Jag har träffat på kvinnor här på FL som har namngett sitt "missfall" och som pratar om det som sitt "förlorade barn" och som refererar till sig själv som "änglamammor". Det finns många sådana kvinnor, har jag sett. Jag ser inget fel i det alls, jag tror det kan vara jättebra. Samtidigt vill jag belysa att det finns kvinnor som är tvärtom, som jag. Jag kommer inte ens ihåg vilket datum jag fick missfall. Jag kommer inte ihåg vilket datum mitt barn skulle ha fötts. Jag har inte namngivit mitt förlorade barn. Jag tänker inte så mycket på det. Det kändes inte som världens undergång när det hände, jag tänkte mest att "nu får vi ta nya tag"...
Missförstå mig inte nu, jag vill inte uppröra någon med detta inlägg eller göra någon ledsen eller arg. Jag vill bara förklara för er som känner er illa behandlade av kalla vänner att det finns alltid så många sidor av allt. Och att det finns många många kvinnor därute som faktiskt HAFT missfall. Det kan t.o.m. vara så att just den väninnan/kusinen/farmodern som ni pratar med och som bemöter er med kyla faktiskt har haft ett eget missfall en gång men inte tagit det så hårt. Tänk er att en sån som jag (=inte så värst känslosam angående mitt missfall) möter en sån som är jättekänslig och ser sitt missfall som en stor sorg. Den "känslokalla" kanske anser att hon "vet" att ett missfall "inte är så farligt" eftersom hon själv inte tyckte det och att hon därför inte behöver behandla sin kamrat med silkesvantar. Det kommer förmodligen resultera i att den som är mer känslig känner sig illa behandlad eller nonchalerad. Självklart bör en person med lite social kompetens kunna ligga lite lågt och inte säga nåt alltför iskallt om en väns missfall, jag försvarar inte de som säger elaka saker! Jag menar bara, återigen, att det finns lika många sätt att hantera att missfall som det finns kvinnor.
Vill berömma alla för att den här tråden (som jag startade) har löpt på så fint! Det verkar som om många fått svar och peppning och stöttning här. Jättebra!! Vid mitt eget missfall hade jag som sagt inga gråtattacker, däremot hade jag ett enormt behov av att ta reda på information, utbyta erfarenheter, läsa på... Det kanske var mitt sätt att bearbeta det hela. Nu har det gått cirka fyra månader och jag går fortfarande på efterkontroller. Får väl se när jag är "färdig", så att jag kan försöka bli gravid igen...
