Min mamma super ihjäl sig`!?

Tyvärr kan kroppen hålla väldigt länge med ett tungt missbruk. Min pappa har vart alkis i ca 35 år och är fortfarande och hans kropp håller fortfarande...
Har tyvärr inget tips mer än att prata med henne när hon är nykter och berätta för henne att du är rädd att hon ska dö.

Förr har jag mest saknat att ha en normal mamma. Nu är jag mest rädd bara att jag ska få telefonsamtal om att hon är skadad och ligger på sjukhus eller ännu värre. Att ha en relation med henne har jag gett upp...

Men gud va jobbigt för dig. Har du några syskon att prata med, eller annan familj. Det bästa är väl ändå att familjen försöker gadda sig ihop först och se ifall man kan hjälpa. Vet du orsaken till hennes drickande??

Jag hade en moster som drack och hamnade på parkbänken ( i Helsingfors) När det var som värst ägde hon bara en vinterkappa och kläderna hon hade på sig. Kappan hade hon som täcke och madrass. Hon lyckades träffa en annan alkis! och tillsammans gav dom sig attan på att dom skulle ordna upp sina liv. Dom lyckades hanka sig tillbaka igen och lever numera som en "lite fattigare Svensson" i en lägehet i Helsingfors. Hon var ändå 55 år när hon började supa och hon säger att hon började för hon var deprimerad för hennes första make dog. Vi fick inte reda på att hon var utan hem innan hon hade nytt hem igen (hon bodde på gatan ca 6 månader)

Så gör någonting kvickt! Det är otroligt så snabbt det kan gå nerför ifall det börjar.

Hej TS!!
Hjärtat fastnade nästan i min halsgrop när jag läste vad du skriver.
Jag har levt med en mamma som funkat EXAKT likadant i hela mitt liv.
Jag funderade EXAKT likadant som du gör. Hur mycket ska hon orka??? När kommer telefonsamtalet om att någon har slagit ihjäl henne eller hon har supit ihjäl sig??

Jag gav min mamma en utstäckt hand, där jag tydligt visade henne att behöver hon hjälp så finns jag där o stöttar henne till 110%. Men HON var tvungen att komma på att hon faktiskt hade problem. Och varje gång jag pratade, bönade, skällde på henne, så slog hon dövörat till. För hon hade inga problem.
Till slut orkade jag inte mer och drog mig tillbaka, men lät henne ändå veta att när hon kommer till insikt.. så finns jag där. Och mer än så kan du inte göra. För man sliter ut sig själv. Nu vet jag inte om du har barn.. men din familj behöver dig också. Du behöver dig själv.
Att ständigt gå och oroa sig o undra (det gör man ju iofs ändå, även om man väljer att dra sig undan) det tär fruktansvärt mycket på en. Man måste släppa taget.. dels för dig själv och dels att kanske det blir ett uppvaknande från din mammas sida.

Om du vill prata med mig, så kan du messa till min inbox. Jag vet hur du känner och hur du mår och hur du tänker.

*kramar*

Jag är anonym som skrev 1 inlägget..

De är jobbigt att sakna en förälder som man har.. Men tyvärr är de ju en vuxen människa och man kan inte göra så mycket om dom inte inser sitt missbruk.
Jag har mer gått och längtat efter samtalet som berättar att pappa dött av spriten, så slipper han skiten och jag slipper oroa mej. De låter rätt hårt, kallt och elakt men tyvärr är de sanningen.

Man kan inte göra något.. Eller.. jag kunde inte göra något iallafall.

Jag försökte med LVM en gång när hon hade söpit i dagar och ingen visste var hon var, men min pappa hittade henne på torget, medvetslös i en snöhög.

Ja.. nåt LVM fick jag inte på henne. Dom hade inte ens uppsikt på henne, så hon tog bara sin saker o gick från sjukhuset.

Jag har tagit kontakt med kuratorn på hennes vct, hennes läkare, då hon även blandade tabletter o sprit.
Men i stort sett räckte det att hon nekade till problem, så la dom ner allting.

Så.. tyvärr, är det nog så att det krävs mycket.. mest från din mammas sida, att hon själv ska komma till insikt med sina problem.. sen kan man få hjälp.

Pyris
Tack för det du skriver...

det var nog ganska nyligen som jag accepterade hennes alkoholism. Nu har det ju blivit en ny situation.

fast jag tycker ändå på något sätt att det är skönt att det "kommit ut".. jag vet inte hur jag ska förklara det. Det känns bättre att alla fattar hur det är ställt än att det är hemligt.

Samtidigt vet man ju inte hur länge hon kommer orka... hon kanske aldrig hinner ändra sig!

Jag har läst nånstans att alkoholism har samma dödlighet som cancer.

Min mamma dog tyvärr i lördags. Hon hann aldrig ändra sig tyvärr. Och vi hann aldrig få den relationen jag en dag hoppades på att vi skulle få. Att jag skulle få en mamma och barnen en mormor.
Om det var alkoholen eller något annat, det vet jag inte ännu.
Men min dag har iallafall nu kommit då jag får detta jävla telefonssamtal som jag ändå ställt in mig på att få.. fast inte nu, så här tidigt.

Idag dog min f.d svärmor! Hon dog ett plågsamt död på grund av att hennes lever gav upp. Hon har varit alkoholist i nästan hela sitt liv, ca 40år. Jag är jätte ledsen. Hon va inte stark nog att sluta dricka trots läkarnas varning. Hon lyssnade inte på någon. Jag har känt henne i 14 år. Jag saknar henne för att hon va ju sig själv. Hon va snäll och omtänksam. Det kändes tungt för två veckor sedan när man skulle hälsa på henne på sjukhuset tillsammans med sonen som säger farmor åt henne. Den dagen insåg vi att det va mycket lite tid kvar av hennes liv på jorden. Man såg ju på henne hur ledsen och ångerfull och rädd hon va. Vi kramade om henne och gav henne några presenter som jag vet hon kan gilla. Det tar slut på detta och nu är hon i himlen. Där behöver hon inte lida mer.