hur få med maken till utredning???

Hej!
Jag tror att killar tycker att det förstör deras manlighet
att inte kunna få barn på egen hand.
Men berätta för honom hur du känner,
så kanske han snällt följer med iaf.

Jag är jätteledsen över det faktum att vi inte lyckats ännu
och min sambo ser det och följer med på utrednigng fast han helst hade väntat.
Tror inte killar har samma brådska som oss tjejer- kan vara bioligiskt?
Tjejer har ju den biologiska klockan,
men killar kan skaffa barn tills dom dör

Lycka till.

Jag har inte varit med om samma sak, så min åsikt är helt tagen ur mina egna tankar. Jag tror att det kan bero på rädslan att få veta att det är något fel på dem. Det kanske handlar om manlighet och om att inte kunna befrukta sin kvinna. Tänk om det visar sig att hans spermier är totalt trötta eller ovilliga att simma till ditt ägg? Jag vet att det skulle knäcka min man i alla fall, så för den sakens skulle kan jag tänka mig att mannen tvekar.

Och ja, jag tror det är typiskt kvinnor att vilja veta vad som är fel. Männen vill inte veta att det fel på deras penis...det är ju en grej de oftast är stolta över och att få veta att de inte är kapabla att göra det som är naturens gång, kanske knäcker dem. Jag vet som sagt inte, det var mina egna tankar utifrån diskussioner hemma. Vi har inte haft det problemet, så jag kan inte föreställa mig hur det känns.

tack!!!
puffar!!!

puff...

Min karl var helt med på att utredas. Tror inte alls det är manligt/kvinnligt, utan snarare en personlighetsgrej. Beror kanske lite på hur snart/gärna/desperat man vill ha barn också.

Något som kan vara bra är att informera honom om hur lång tid det kan ta att göra en utredning och, om så skulle behövas, genomgå en IVF-behandling. Vi försökte på egen hand i ungefär två år och sen sökte vi hjälp, efter initiativ från min sida. Efter ett års utredande hamnade vi i kön till IVF med diagnonsen oförklarad barnlöshet. Ett halvår senare hade vi kommit fram i kön och nu har det gått ytterligare fem månader och vi har precis fått tillbaka vårt tredje embryo. Men ingen bebeis än så länge. Efter nästan fyra år. Det värsta som kan hända är att vi går igenom alla IVF-försöken utan att ha lyckats och sen när vi ansöker om adoptionsmedgivande får vi nej för att min sambo är för gammal. Vad jag vill säga med detta är att tiden är oftast inte på vår sida i de här frågorna.

men den viktigaste fårgan som ahn måste ställa sej är väl om han vill ha barn över huvud taget, och om han är villig att göra det som krävs för att få ett. Lycka till!

Hej Alice, jag gjorde helt enkelt så att jag gick till gynekologen och lät dem börja med mig.Sedan var det min makes tur. Han knorrade också för att han var helt säker på att det var totalt onödigt att undersöka honom. Prova med att säga till din man att du vill kolla om det är något "fel" på dig och sen förhoppningsvis när ni är inne i undersökningsfasen så faller det sig naturligt för honom att testa sig också.
vi har gjort ett ivf/icsi nu, men misslyckats (privat). Står i kö till Huddinge men väntetiden är orimligt lång.
Lycka till

tack alla,

lonev,

kan man få börja utan sin man? kräver inte läkaren att man ska vara två? eller sa du bara att "min man kommer om någon månad, eftersom han är bortrest" typ?
kram.

Alice: Jag gick på gyn undersökning först, då fick jag med mig en remiss till spermaprov som sambon skulle ta innan nästa möte. Sen gick vi tillsammans.
Så om det ska vara en undersökning på dig så behöver ju inte mannen följa med, men han får ju vara beredd på att gå och lämna sina prover sedan.

Ang hur man träffar läkaren verkar va annorlunda beroende på vart man går?

Vi ska träffa läkaren tillsammans.
Antar att han vill gå igenom vad vi kommer få göra under utredningen (vilket är intressant för bägge) och att han tar prover på både mej och sambon.

Det där är olika beroende på vilken läkare man hamnar hos,vi var tvugna att var amed båda två från start...man är ju två som vill ha barn.
Det din man kommer att få göra är att lämna soldat-prov bara först,det kan ni fixa tilsammans hemma om ni inte har mer än 1 timmes resväg till kliniken...om det är det han är orolig för alltså.

Kan också bero på att vi har ett barn ihopa sen innan, jag vet inte.
De frågade om vi ville komma tillsammans men då skulle vi få vänta längre och då bestämde vi oss för att jag skulle gå första gången själv.

Vi försökte i två års tid innan det tog sig och jag blev gravid, ingen av oss var speciellt intresserade av utredning den gången - vi lät det ta tid. Men när vi sedan skulle försöka få fler barn så sökte jag hjälp ganska snart eftersom mina menstruationer krånglade och jag blev utredd på egen hand i den fasen, inte för att min man var motvillig men för att det var naturligt att börja med att försöka få ordning på mina menstruationer. Senare i utredningen blev det dags för maken att lämna spermaprov vilket han tyckte var helt okej.