Jag undrar bara om det finns fler som adopterades som 6-åringar? Jag är en av dem och min syrra var 9 år när vi kom till Sverige. Om ni tillhör denna grupp "Storbarnsadopterade"-Hur har ni haft det i så fall? Vad har ni för tankar kring adoptioner av så stora barn? Kul med diskussioner och tankebyten. De flesta adopteras ju som späd- eller småbarn.
Hej jag har skrivit ett långt inlägg i din gästbok. Ta det inte fel men jag har haft en underbar uppväxt och har fantastiska föräldrar och jag har i vuxen ålder fått den hjälp jag skulle ha fått som barn men aldrig fick. Det har hjälpt en hel del. Ja, jag har separationsångest och kan fortfarande vakna kallsvettig om nätterna och tro att jag har blivit ensam lämnad av mina föräldrar, syrran, bästa väninnan och maken. Jag brukar ofta gråta en kvart vissa mornar på väg till jobbet för att avskedet från maken slår så hårt, det blir bättre väl på jobbet och lyckan är enorm när vi ses sen på kvällen. Jag tvivlar inte på hans kärlek, det handlar mest om separationen och det har med min adoptionsbakgrund att göra. Jag är fortfarande den mest lyckliga och glada personen på denna jord men har en mörk och sorgfull inre också och det har nog många...
Varifrån kommer du?