manlig kontra kvinlig omskärelse/könsstympning
Nena70,
->?Jag anser att man själv ska bestämma över sin kropp, Utopia, men det finns förstås undantag (psykiskt sjuka som gör sej själva illa, t ex).?
Du kallar det ett undantag, det gör inte jag. Det ligger snarare i linje med mina åsikter, att man ska få bestämma själv över sin kropp. Jag ska förklara hur jag tänker.
Frågan är inte exakt vad vi ska tillåta personer att göra eller hindra de ifrån att göra, utan frågan är: kan en person anses kapabel att ta de bästa beslutet åt sig själv? I detta fallet med en psykiskt sjuk, finns det en solid och stabil grund för personen att ta ett bra beslut åt sig? Nej. När det gäller en djupt psykiskt sjuk person antar vi inte det. Vi kan inte säga om det som denna person verkligen vill helst av allt är att göra sig själv illa. Vi anser då att personen inte är kapabel att ta det för sig bästa beslutet. Det gör vi inte (som jag ser det, kan hända att andra tycker annorlunda) för att vi själva skulle vara egoistiska och vilja styra personen, utan för att vi vill skydda personen det handlar om! Lite flummigt, men man kan se det så: vi vill att PERSONEN SJÄLV ska få bestämma över sin kropp - inte nån sorts förvrängd variant av oss själva, såna vi är när vi är sjuka, unga utan kunskap och erfarenhet eller liknande. Förstår du hur jag menar?
Alla fall är absolut inte soklara tycker jag, om vi ska ingripa i en persons liv och hindra den från något (från statens håll), men vi får göra den bästa bedömning vi kan. En parallell till en annan liknande fråga: jag är för dödshjälp för svårt sjuka eller döende personer, för jag anser att man inte bara borde ha rätt att bestämma över sitt liv, utan också över sin död. Men det är inte temat för denna debatt.
Alltså, poängen i mitt resonemang är att vi måste när vi bestämmer om nåt är ok eller inte, försöka se saken ur _den personens_ perspektiv, inte ur vårt eget. Det är lättare sagt än gjort, men vi måste försöka. Och det är precis det jag hävdar vi borde göra i frågan om omskärelse också.
->?Förstår bara inte varför det är så hemskt att föräldrarna fattar detta beslut.?
och:
->?Jag anser dock att OM man ska genomgå en manlig omskärelse är det minst medicinskt komplicerat att genomgå ingreppet som barn, och då är det ju inte något barnet själv kan bestämma över.?
Ett barn är inte kapabelt att själv ta ett välgenomtänkt beslut angående sin egen kroppskonstitution när det är riktigt litet, det är helt sant. MEN detta är ju ett beslut som föräldrar inte _behöver_ ta åt barnet! När det gäller valet av klädesplagg eller om barnets hygien eller vilken skola den ska gå i, så bör man ju välja som förälder _åt_ barnet. Såna beslut måste man som förälder ta, för det går inte att skjuta upp de till de är 18. Det är för sent då. Det är _inte_ för sent att omskära sig när man är äldre. Då får man som en vanlig vuxen person ta ansvar för sina egna handlingar. Man får bedöma om det är är värt det för en själv, med tanke på de konsekvenser som finns. Man får ta ställning själv: vill man inte, för riskerana är för stora, det kanske gör för ont, man kanske ångrar sig m.m, så får man avstå.
En en allmän princip man bör agera utifrån som förälder är att man ska ta beslut åt barnet som håller så många möjligheter öppna för det tills det blir vuxet och kan ta ansvar själv och välja sig egen väg. _Det_ tycker jag är en förälders uppgift. Att förvalta barnets bestämmanderätt tills det själv kan ta ansvar. Att ta bort valmöjligheterna helt, när man absolut inte måste, är att inskränka barnets rättigheter. Rätten till sin egen kropp.
Man ska ha rätt till sin egen kropp om man kan ta ansvar för den. Kan man inte det är det andras uppgift att ta hand om den väl tills personen kan det. Och då är det INTE fritt fram för oss att skända den eller missbruka den, inte på nåt sätt! Vi ska hela tiden ha _personens_ bästa i sikte, se saken ur _den individens_ perspektiv - inte vårt eget.