Handikappat barn
Nu skulle jag vilja ställa en fråga här. Detta är inget påhopp utan jag vill bara skriva vad jag känner och höra om det finns andra som har samma funderingar. Därför undanbeder jag mig arga mammor med handikappade barn för som sagt detta är inget påhopp.
Jag funderar ofta hur det skulle bli om jag fick reda på att nästa barn skulle vara handikappat. Jag är skräckslagen för det faktum att jag skulle behöva fostra ett handikappat barn. Detta har jag känt i många år så detta är inget nytt och maken vet om mina känslor oxå.
Jag funderar på detta ofta och jag vet med mig själv att jag aldrig skulle kunna älska det på ett moderligt sätt. Under min graviditet med sonen så var jag faktiskt rädd och väntade på att allt skulle vara över så jag fick se om han var "normal". Det finns säkert de som anser mig vara hemsk och att jag ska vara nöjd med vilket barn jag än får för att barn är en gåva. Men jag skulle aldrig kunna må bra.
Är det verkligen så hemskt att ta bort ett barn om man ej tror sig kunna ge det ett drägligt liv med den kärlek som ett sådant barn oxå förtjänar? Mina funderingar är många. Samtidigt är jag rädd för att göra fostervattensprov för det kan väl i vissa fall orsaka missfall eller är jag ute och cyklar?
Jag skulle gärna vilja veta om det finns nån som tagit bort ett handikappat barn och om ni hade samma tankar som mig och även mammor med handikappade barn är välkomna att svara. Men INGA påhopp....
Jag vill bara veta om det finns fler som tänkt/tänker som jag....
inte rätt mot barnet ju