OT: Folk som pratar och gör annat i sömnen (Superroligt!)

Ja, såna här historier har jag massor! Är expert på att låta vaken och seriös, när jag egentligen sover djuuuupt. Senaste veckornas skörd:

Jag: Det luktar lucia!
Sambo: Luktar du lucia?
Jag (mycket överseende): Nej, vännen. Det är äntligen nån som lagt luktämnen på din axel.

Jag: Vad är det för snopp längst till höger?
Sambo (driver med mig): Är det inte till vänster?
Jag: Nej, från mitt håll är det till höger!

Gamla godingar:

Sambon kollar på tv i sängen, jag har som vanligt somnat. På tv bjuds det på fin middag. Förmodligen registrerar jag detta, eftersom jag säger: "Åh, ska de bli bjudna på den kungliga kebaben?"

HockeyVM för nåt år sedan. Återigen har jag somnat medans sambon kollar på tv:

Jag: Mint!
Sambon: Va?
Jag: Mint gjorde mål för de gråa!

Åh, Kajsan... Stackars din syster! Det var ju fruktansvärt!

När jag var typ elva-tolv år så hälsade vi på hos min pappas morbror och hans fru, de bor i en annan stad. Han och frun hade skilda sovrum, och så brukade mamma, pappa och jag alltid sova i ett eget rum när vi var hos dem. Jag somnade först, sedan kom mamma och pappa in i rummet och lade sig. Tidigt på morgonen vaknar pappas morbror av att det känns så trångt i sängen. Och där ligger jag! Jag har alltså knatat in till honom i sömnen och resolut krupit ned i hans säng! Som tur var kände jag honom jättebra, men jag var ändå så gammal att jag tyckte det var oerhört pinsamt när jag vaknade i hans säng...

För många år sedan jobbade jag natt, och alla som har jobbat natt vet att det är en konstig typ av sömn man sover efter ett nattpass. Otroligt djupt, men ändå inte...

En förmiddag efter ett nattpass vaknar jag av att jag sitter med telefonluren i handen och försöker förklara något för en stackars okänd människa. Enträget. När jag "vaknar" och inser att jag pratar med någon säger denne "Ja, ja, men du kan komma och hämta fönstret när du har tid". Till saken hör att jag hade lämnat in ett gammalt fönter på avlutning, så när jag hörde detta förstod jag vem det var. "Jaså, är det Lut-Oskar" säger jag förvånat. "Öööh, jaaa..." säger den stackaren som förmodligen presenterat sig för länge sen.

Några timmar och lite sömn senare åker jag iväg för att hämta mitt fönster och passar då på att ursäkta mitt konstiga beteende och förklara att jag sov efter att ha jobbat natt. Så vågade jag mig på att fråga vad det var jag hade tjatat så om (för jag kände ju på mig att jag hade varit riktigt jobbig). Då berättar stackars Lut-Oskar att jag hade startat samtalet med att säga "signalen", och sedan fortsatt att säga "signalen, signalen" så fort han sade något. Och om han försökte avsluta samtalet hade jag bara sagt "men... signalen!"

Mumu har gjort det igen!

Kärt barn har många namn, så också vår katt. Ibland heter han Mapen, men bara när min sambo och jag pratar med varandra.

Igår kväll somnade jag tidigt, och nån timme senare krafsade nämnda katt på altandörren och vill in. Så sambon sa "Mapen" och reste sig för att gå upp och släppa in honom. Jag satt mig yrvaket upp i sängen och stirrade på honom, sen sa jag "Lillfingret har somnat". Sen brakar jag lös totalt: "Lillfingret är Mapens finger!" "Jahaaa" säger sambon då undrande. "Jomen kolla, om man räknar så blir det så!" så börjar jag att räkna på mina fingrar "Ett, två, tre, fyra... nej, vänta, jag ska räkna om, ett två tre..." Vid det här laget börjar jag tydligen bli lite osäker på hur jag ska förklara att lillfingret faktiskt ÄR Mapens finger. "Du kanske kan förklara imorron bitti" säger sambon som börjar tycka synd om mig, som sitter där och förvirrat räknar på fingrarna. "Jaa..." säger jag, och jag minns att jag var så jäkla nöjd, för imorron skulle jag minsann kunna förklara helt logiskt varför lillfingret var Mapens finger. Och då skulle han minsann få se!

Klockan fyra inatt vaknade jag och var tvungen att väcka honom och ta reda på vad jag hade sagt, för jag visste att det var så sjukt! Sen skrattade vi tills vi grät!