Adopterad från Sverige???

Jag är också svenskadopterad och jag fick veta det ganska sent. Mamma har berättat att jag inte sa ett ord på en hel vecka efter att hon och pappa berättade det för mig. Mina biologiska föräldrar lever inte och ibland gör det mig lite ledsen, för någonstans i bakhuvudet finns ju tanken om att jag skulle vilja veta vem jag är lik - för jag är inte det minsta lik mina syskon även om jag ser helsvensk ut. Jag minns ingen annan familj än den jag har nu och jag skulle inte vilja byta dem mot någon annan familj, men samtidigt så skulle det ju ha varit kul att veta nåt om "den andra familjen".

Neelah: tråkigt att du inte kan träffa dina biologiska föräldrar. Jag vill heller inte ha någon annan familj men måste erkänna att det var ganska skön känsla första gången jag fick kommentaren -Det måste vara din dotter, ni är så lika, en dag när jag var med min biologiska mamma. För första gången var jag "hemma" på något sätt, även om hon aldrig kommer att vara min mamma så är jag ju alltid hennes dotter....

Min svärmor är svenskadopterad, hon är född i början av 40-talet. En god vän till mig är också svenskadopterad, 1974. Hon har hela tiden vetat att hon är adopterad och varifrån, och har nu på senare år fått kontkat med sin biologiska syskon, men inte med sin mamma

Min syster är adopterad från Sverige och, så vitt jag vet, har hon aldrig upplevt det som något svårt att vara adopterad. Kanske beror det på att hon alltid vetat det? Mina föräldrar "fick" min syster redan när hon var 2 månader, så de har ju varit familj från allra första början.

Min syster har vetat om sin biologiska familj länge och också träffat en del av dem. Hon tycker att det är skönt att veta vilka de är, men upplever dem inte som sin familj, för det är våra föräldra och jag som är det!

jag känner bara till två stycken så är nog som du säger ganska så ovanligt. Dels min mostersman och dels en kompis sambo..

Min man är svenskadopterad (på 60-talet) fast hans pappa är jamaican så det "syntes" på honom så att säga.
(Fast hade han varit kvar hos sin biologiska mamma hade han ju sett lika annorlunda ut ändå...)
Men han är den enda jag känner till.

Jag är med svenskadopterad. Har alltid vetat om det. Min bror är med adopterad, men vill inte veta va han kommer i från. Jag letade reda på min biomamma när jag fått min son för ca 10 år sedan. Tyvärr va hon död. Men jag fick kontakt med hennes föräldrar och syskon. Senare också min biopappa. Vi hade en underbar kontakt, men har lämmnade tyvärr jordelivet i början av året.

Om nån vill lägga till mig på msn går det bra. E glad att jag fann denna tråden :D

katrin_bengtsson@msn.com

hej
jag är också svensk adopterad, mitten 70-tal
Jag och min biologiska syster adoperades bort när jag var 3 mån och hon 13 månader gammla till samma familj. Tyvärr så fick vi aldrig veta förrns ganska sent. JAg var 11. Tyvärr lever inte min syster idag, hon dog i en eldsvåda (självmord/olycka diskuteras fortfarande!) när hon var 16.
JAg har nog ahft det ganska hjobbigt med att jag inte hörde till, har kännt mig rotlös osv.
Sen jag har kontakt med min bio pappa, sen februari, han är trevlig och förstående. Jag var arg på honom först men nu, nä för det avr faktiskt itne han som gjorde fel, det var mina adoptiv föräldrar.
Min bio mamma lever inte idag, knarkade ihjäl sig. JAg ahr kontakt med ytterligare en halvsyster, och vet att min bio papp har tre andra barn. JAg har träffat min bio mormor och morfar.

jag upplever min adoptiv syster,(mamma och pappas biologiska barn) som min syster. För att jag har levt ihop med henne så länge, jag ser mina adoptivföräldrar som mina föräldrar. Men jag har en komplicerad relation framförallt till min mamma.

glad att jag hittade denna tråden!
KRAM från Joanna

*ju fler vi e tillsammans**sjunger lite* :)

En mycket bra tråd! Jag har inte trättat så många som e svenskadopterade. Kul att disskutera lite om erfarenheter här :)

instämmer med föregående talare!

JAg har också kommit på att om de, mina föräldrar, inte hade talat om det, vilket var ursprungsplanen, hade jag upptäckt det på gymnasiet. I biologin, två blåögda föräldrar kan inte få två brnögda barn! OJoj undra vad jag hade gjort då. JAg vill inte änns tänka på det.!!!

jag inser också att jag låter så rå och kall i mitt förra inlägg, jag tror att jag fortfarande tycker att det är ganska nytt att prata om det.

för hur mycket har ni berättat för vänner, kollegor osv?