Adopterad från Sverige???

hej
jag är också svensk adopterad, mitten 70-tal
Jag och min biologiska syster adoperades bort när jag var 3 mån och hon 13 månader gammla till samma familj. Tyvärr så fick vi aldrig veta förrns ganska sent. JAg var 11. Tyvärr lever inte min syster idag, hon dog i en eldsvåda (självmord/olycka diskuteras fortfarande!) när hon var 16.
JAg har nog ahft det ganska hjobbigt med att jag inte hörde till, har kännt mig rotlös osv.
Sen jag har kontakt med min bio pappa, sen februari, han är trevlig och förstående. Jag var arg på honom först men nu, nä för det avr faktiskt itne han som gjorde fel, det var mina adoptiv föräldrar.
Min bio mamma lever inte idag, knarkade ihjäl sig. JAg ahr kontakt med ytterligare en halvsyster, och vet att min bio papp har tre andra barn. JAg har träffat min bio mormor och morfar.

jag upplever min adoptiv syster,(mamma och pappas biologiska barn) som min syster. För att jag har levt ihop med henne så länge, jag ser mina adoptivföräldrar som mina föräldrar. Men jag har en komplicerad relation framförallt till min mamma.

glad att jag hittade denna tråden!
KRAM från Joanna

instämmer med föregående talare!

JAg har också kommit på att om de, mina föräldrar, inte hade talat om det, vilket var ursprungsplanen, hade jag upptäckt det på gymnasiet. I biologin, två blåögda föräldrar kan inte få två brnögda barn! OJoj undra vad jag hade gjort då. JAg vill inte änns tänka på det.!!!

jag inser också att jag låter så rå och kall i mitt förra inlägg, jag tror att jag fortfarande tycker att det är ganska nytt att prata om det.

för hur mycket har ni berättat för vänner, kollegor osv?

Jag hade fått alla papper som fanns om adoptionen, hade itne orkat läsa det. Sedan i mars blev jag gravid (som tyvörr slutade i mf) jag tog därför kontakt med min bio pappa. HAn är jätte trevlig och jag anser väl cokså att blod inte alltid är tjockare än vatten. MEN jag känner endå på något sätt att vi hör ihop (kan iof bero på att vi är otroligt lika utseendet!)

Min bio mamma, lever inte, knarkade ihjäl sig, kort sagt. Hennes mamma, min bio mormor ringde till mig när jag var kanske 20 och vi ahr en jätte fin kontakt. Min mamma levde inte då men hade lämnat fter sig, förutom mig och min biosyster som ajg adopterades bort ihop med, ytterligare en halv syster. Henne har jag idag otroligt bra kontakt med, bättre än medmin adoptiv syster!

KRAM

jag glömde skriva att min mamma inte var kapabel att ta hand om mig, min pappa drog redan innan min mamma fattade att hon var gravid med mig!!!!!!!! Antagligen så hade min mamma ngn form av utvecklingstörning och var redan inna ganska alkoholiserad och omyndig förklarad. Det jag inte förstår är varför min 5 år yngre halvsyster fick bo hos våran bio mormor och morfar istället för att bli bort adopterade. MEN inte jag och lotta(min bio syter. JAg ska fråga det någon gång! men jag vet inte om jag har kurrage ill det.....

Linastrumpan: hu så hemskt, usch!jag ryser av blotta tanken!

Katrin 76: jag kanske ska ta mig mod till det, så länge min bio mormor lever.... hm!

kram

nä jag tror inte det.... jag ahr en mycket mycket mycket komplicerad relation till min adoptiv mamma. Men det beror inte på adoptionen (elelr vissa delarar kanske men inte allt) det beror snarare på att min mamma är en mycket komplicerad människa. Relationen har börjat ordna sig....
men nu ahr ajg min egen familj och behöve rinte bry mig om dem fast ajg egentligen gör det