en ny tråd för oss som fått missfall

Tittar in här igen.

Jag mår bättre. Har accepterat att det inte blir en bebbe nu. Men var inte smärtfritt.Ont gjorde det, men nu är det på väg uppåt.
Jag måste säga att jag tog verkligen till mig dina ord,Busmor. Jag kände sån skuldkänsla ett par dagar efteråt, för jag drack mkt kaffe, tokstressade på jobbet, slog i huvudetr på jobbet och fick en mildare hjärnskakning 2 dagar före mf.et. Rökte gjorde ajg också lite grann... men inte efter jag hade plussat.
Men jag fattar nu att det inte var mitt fel.

Nån gång.... *drömmer* Nån gång ska J få sin syster. Eller bror.

Braxton: Skönt att höra att du mår bättre! Skönt att skuldkänslorna har minskat, vi gör ju som sagt inget medvetet för att vi ska få missfall. Det som styr är saker som vi inte kan rå om. Jag blev väldigt känslig i ryggen när jag blev gravid och minsta lilla överansträngning gjorde att jag fick missfall. Det har läkarna vägrat att bekräfta men jag vet ändå att det är så. Tredje och fjärde gången jag var gravid, var jag väldigt försiktig och då gick det bra. Nu säger jag inte att det är så här för alla. Jag har fel i bäckenet och i ryggen som ställt till mycket problem efter mina graviditer. Det tog lång tid innan jag kunde inse att jag ändå inte var ansvarig för mina missfall. Tillslut kom jag fram till att jag aldrig skulle ha lyft, om jag vetat att jag skulle få missfall!

I onsdags den 16/8 var en sorgens dag:
Det var på dagen ett år sedan vi begravde Josefine och så fick vi ett missfall nu i onsdags (16/8). Hur orättvist kan livet vara.
Vaknade i går vid 7 tiden av att vattnet går, och förstår att det inte är bra är/var bara i v13.
Ringer gyn och får komma upp för undersökning, och det är pricis så att vattnet har gått och det är inte förenligt med liv.
Blir tvugna att åka till Norrköpings sjukhus (10 mil enkel resa)för att sätta igång ett missfall, får stanna över natten för att avvakta så att jag inte får någon störtblödning eller feber. Kroppen lyckas själv stöta bort allt så jag slapp göra en skrapning.
Det var en liten pojke denna gång. De frågade om vi ville se honom och det ville vi.
Innan vi lyckades bli med Josefine fick vi i januari 04 ett missfall i v 8.
Jag vet att det är många som får upprepade missfall, men just nu känns livet "jävligt" orättvist och jag är tillbaka flyttad till ruta ett igen.
Vet inte hur jag ska orka, är så ledsen igen, detta tog oss väldigt hårt.

Jag har en liten fråga till er som också fått missfall kring v 13, i natt/morse hade jag så fruktansvärt ont, visste inte vart jag skulle ta vägen, jag tog både panodil och ipren för att lindra smärtan.
Är det fler som har fått liknande?
Är det livmodern som drar i hopsig igen? Den kan ju inte ha hunnit bli så stor, men endå.
Jag har också börjat blöda lite mer igen.
Hur länge blödde ni efter erat mf?

*kramar om dig* Ina 67

Ina 67: Sänder massor med kramar till dig

Ina67: Jag beklagar det som hänt, livet är orättvist ibland . Om du fortfarande är orolig för smärtan och blödningarna tycker jag att du ska kontakta sjukhuset igen! Jag har inte haft så sena missfall och heller inte förlorat något barn. för att inte upprepa mig själv, tycker jag att du ska läsa igenom tråden och alla goda råd som jag och andra skrivit. Kram!

Jag har läst igenom tråden, men det verkar inte finnas någon som har fått missfall omkring v 13. Jag har ju fått barn tidigare så jag vet att det kan göra skit ont när livmodern drar ihop sig. Jag avvaktar lite, har så himla långt till sjukhuset på helgerna då vårat sjukhus inte tar emot.
Ska prata med våran fertilitets bm på måndag så att vi får veta lite hur vi ska gå vidare nu.
Har också kurators kontakt som jag har haft i ett helt år, och henne kommer jag fortsätta att träffa.

Till alla er som känner ångest, panik osv, ta kontakt med KK kurator el annan så att ni får någon att prata med. Jag skulle inte ha klarat mig utan den kontakten.

Ina 67: Jag är så ledsen över vad du gått igenom *kram*
Fick mf vecka 13 för ett år sedan och då hade jag riktiga värkar i 7 timmar och bra ont flera timmar till. Skrapades inte utan skötte allt hemma. Jag hade ont i några dagar efteråt och jag tyckte att det påminnde om hur det känns när livmodern drar ihop sig. Jag blödde i nästan tre månader efteråt.

Vittel:
Tack, ja jag har också en känsla av att det är sammandragningar, så jag avvaktar. Blöder ganska rikligt, men ingen störtblödning (då hade jag åkt).
Blödde du hela tiden i nästan tre månader?
Gud, vad jobbigt, hoppas att jag slipper det. Men gör jag det inte så vet jag nu att det kan bli så.

Hej hej Beklagar ere misfall.
I morgon har det gått 3 veckor sedan jag var inlagd och fick tabletter till att blöda ut restan av graviditeten.
När ska ni börja bebisverkstan?
KRAM!!!