Varför beter sig 60+ som självsvåldiga treåringar på jobbet?

Det är väl just detta som är chefsskap, ledarförmåga, att kunna ta folks potential tillvara. Inom många yrken, tjänstemannasektorn, befordras man för att man är duktig på det man gör, men det är därmed inte sagt att man har ledarförmåga, det är nånting annat. Att kunna jämka samman åsikter, att se människors inneboende styrkor oavsett ålder är just det man förväntas klara som chef. Ingenting är sämre för effektiviteten än folk som mår dåligt eller inte blir sedda.                                                                                                                                              Många företag skickar blivande chefer på kurser i ledarutveckling där man får redogöra för problem i gruppen och får "hemläxa", det vill säga i uppgift att lösa upp knutar tills nästa steg tas, nästa kurstillfälle. Dessa kurser drar sig över många kurstillfällen under säkert ett år, fast det beror förstås på vilken bransch vi talar om. Dessvärre tror jag att de problem TS har faller tillbaka på henne själv. Jag hade några minst sagt knepiga individer på min grupp, verkliga utmaningar. Där fanns till exempel någon som ville överskrida sin befogenhet, man fick vara lite "full i sjutton" och hitta på lösningar för stt inte såra i onödan; personen var trots allt en tillgång.

Vad jobbar du i för bransch? Jag har aldrig varit med om det i mitt nuvarande yrke i IT-branschen. Däremot när jag var yngre och jobbade på ett stort industriföretag där kraven på utbildning inte var lika höga.

Skillnaden i kulturer kan också vara stor. Där jag jobbar nu är det en ganska platt struktur utan hierarkier.

Sen jobbar jag även i en bransch med brist på arbetskraft. Det gör stor skillnad då mycket mer av makten hamnar hos de anställda. 

Jag tror det mer är en försenad ålderskris. Kanske hade man inte någon vid 30, 40 eller 50 och klimakteriet gick man igenom relativt smärtfritt. Utan det var så att man kände sig ungefär som att man var 20 och hade funderingar på vad skall jag bli när jag blir vuxen och att det kanske är dags att växa upp snart? Jag undrar när jag växer ur den här barnsliga humorn?

Så har en äldre numera nybliven pensionär fd kollega beskrivit det för mig. Hon insåg inte att hon var gammal förrän hon fyllde 60 så de sista åren på jobbet blev väldigt tunga för henne och hon irriterade sig på allt. Nu var hon alltid trevlig och så, men boomer-beteendet hade nog vart där om hon inte var en så trevlig person.  

Inget jag känner igen. Vilken bransch jobbar du i?

På mitt jobb har vi haft Old boys and girls som jobbat länge 2-3 dagar/vecka. Till över 70. Just nu har vi en som är 66 och jobbar 3 dagar per vecka. För oss fungerar det super, kompetenta och bra personer som jag även varit chef över.

Okej. Jag behöver uppenbarligen nyansera lite. Jag menar så klart inte att alla äldre medarbetare beter sig illa. Men de fall som jag på senare tid behövt hantera där det handlat om dåligt och självsvåldigt beteende mot kollegor har alla rört personer nära pensionsåldern. I min organisation (medelstort konsultföretag) finns det tyvärr en slapphet mot att ta itu med dåligt beteende av feghet eller rädsla, vad vet jag. Sen kommer jag in och förklarar att det inte spelar någon roll om man tycker att man har rätt i sak, det är aldrig acceptabelt att behandla sina kollegor illa.

Två av ärendena ärvde jag när min enhet slogs ihop med en annan vid en omorganisation. Ena fallet har löst sig bra, den personen funkar bättre i gruppen nu. Han har fått en mer rådgivande än operativ roll och då blir det färre konflikter. Ett annat fall har också löst sig bra för den kärringen valde att gå i pension. Nu hanterar jag ett tredje fall där personen i fråga inte är på min enhet utan har en annan chef. Jag har alltså medarbetare som får svåra stresspåslag för att den här mannen är en fullständig loose cannon bland kunder samtidigt som hans chef fnissar lite och säger att Tja, Gunnar har alltid varit lite egen. Jag kommer så klart lyfta det uppåt i ledningen om det inte blir bättring snart.

Jag har givetvis ledningen och HR:s fulla stöd i mitt agerande och på utvärderingar har jag mycket goda omdömen från mina medarbetare som sett mig lösa ut de här knutarna. Men det är ändå frustrerande att se människor som borde ha livserfarenhet nog att veta bättre bete sig som envisa barnungar och mobbare.

Det kan röra sig om en tidig begynnande demens, tex frontallobsdemens, inte alls ovanligt i sextioårsålder. 

Det låter lite som att ledningen använder dig som en människa som ska städas upp efter bristande ledning och tidigare långvariga konflikter och att du drar slutsatser om att det bara handlar om att medarbetarna är nära pension ...

På en sådan arbetsplats så är det inte så att det endast är de äldre, som är nära pension som är missnöjda, utan snarare brukar människor som har mer "karriär" att förlora vara mer strategiska och faktiskt också tämligen problematiska.

Jag tänker att en allmän rädsla och slapphet kanske varit funktionell en period på din firma, men tänker också att denna organisation kanske har en tendens att också skapa bittra, elaka medarbetare och att det ju är av vikt för din egen del att faktiskt inte rakt av köpa yngres upplevelse av att de äldre är och har varit problemen. 

Om nu Gunnars chef inte tycker han är ett tillräckligt stort problem för att ta tag i, så är det väl inte konstigt att Gunnar fortsatt är som han är..... 

Jag tror att en del av problemet är att man köpt upp mindre konsultföretag där en eller några äldre grundare velat casha in men samtidigt vara kvar i branschen. De blir extremt svårstyrda och man har nog ofta låtit dem göra mer eller mindre helt som de behagar efter uppköpet. I många fall kan det ändå funka jättebra då de har en vilja att dela med sig och att deras arv ska leva vidare på ett konstruktivt sätt. Sen finns det några som inte begriper att en stor organisation ställer andra krav på samarbetsförmåga än när de enväldigt kunde styra över en mindre grupp (mannen kallad Gunnar är ett typiskt sånt exempel). 

Och jo, jag börjar känna att jag används lite som städare. 

Låter väldigt mycket som den klassiska städaren som kommer in och ska lösa ÅR av märkliga resonemang. Går det så går det, men passa dig för att tro att det är något som är så enkelt som folk hävdar.

Det är mycket möjligt att "Gunnar" får bära väldigt mycket mer konflikter än vad han faktiskt är skyldig till, och att organisationen faktiskt satt väldigt märkliga krav på honom, utifrån hans kompetens. 

Svårstyrda människor är en utmaning, men det är också så att den stora organisationen faktiskt VÄLJER hur den styr, eller inte styr för bra resultat. 

Det finns ofta en tanke om att kompetenta, seniora medarbetare inte behöver chefens stöd, faktiskt inte heller rätt information och att de sedan "per automatik" ska göra som man berättat för de yngre.... Och sen tycker man att Gunnar inte lyssnar....

Der hade ju varit en sak om de bara varit just svårstyrda och velat köra sitt race. Det tycker jag man ofta kan acceptera, och ibland även uppmuntra. hos en mycket erfaren medarbetare. Men här handlar det ju och om att de beter sig direkt illa. De är otrevliga, visar noll respekt, underminerar och undanhåller information, ifrågasätter och fultolkar. Jag hade ett samtal med kärringen som sen gick i pension där jag undrade om hon reflekterar över att flertalet möten där hon deltagit fått avbrytas eller att folk lämnat för att slippa bli förbannade eller ledsna vid sittande bord. Nej, varför då, tyckte hon, det var ju inte hon som blev arg. 

Man behöver inte vara kompis med alla kollegor, man behöver inte ens gilla dem. Men man ska ändå bete sig civiliserat och hövligt mot varandra. Har man dessutom mer erfarenhet och status ska man vara extra varsam att inte trampa över yngre kollegor. Det kommer jag aldrig att backa ifrån. 

Jag tänker naturligtvis också att folk behöver vara respektfulla men till saken hör att vissa människor faktiskt inte förtjänar att jobba kvar. Och dit hör medarbetare som beter sig illa och som informerats om att deras beteende är oacceptabelt. 

Så och då häpnar man i arbetslivet över hur folk är och jag tänker att det blir lite märkligt att just försöka dra slutsatser om människor genom att titta på ett så litet urval som du beskriver.

Jag menar inte att du har fel kring att folk ska bete sig hövligt, men jag ser det nog snarare som så att alla bör vara respektfulla och inte kliva på varandra. Och tårna som folk kan riskera kliva på bör inte vara överallt....