Varför beter sig 60+ som självsvåldiga treåringar på jobbet?

Vilken kultur råder på företaget? Är det högt i tak, allmänt tillåtande? Jag fick mitt första chefsjobb strax efter 40, längesen nu eftersom jag är pensionär.  Det TS skriver känner jag inte igen från min bransch, finans. De yngre medförde kunskap från sina utbildningar och de äldre bidrog med sin erfarenhet, det blev ofta bra diskussioner och dito resultat. Att det sedan bildades "undergrupper" där de äldre fraterniserade med varandra och de yngre höll ihop var rätt självklart, men min erfarenhet är att man oftast kunde jämka och nå konsensus. Mitt problem på den tiden var det eländiga vabbandet, men det är en helt annan historia ...

Det är väl just detta som är chefsskap, ledarförmåga, att kunna ta folks potential tillvara. Inom många yrken, tjänstemannasektorn, befordras man för att man är duktig på det man gör, men det är därmed inte sagt att man har ledarförmåga, det är nånting annat. Att kunna jämka samman åsikter, att se människors inneboende styrkor oavsett ålder är just det man förväntas klara som chef. Ingenting är sämre för effektiviteten än folk som mår dåligt eller inte blir sedda.                                                                                                                                              Många företag skickar blivande chefer på kurser i ledarutveckling där man får redogöra för problem i gruppen och får "hemläxa", det vill säga i uppgift att lösa upp knutar tills nästa steg tas, nästa kurstillfälle. Dessa kurser drar sig över många kurstillfällen under säkert ett år, fast det beror förstås på vilken bransch vi talar om. Dessvärre tror jag att de problem TS har faller tillbaka på henne själv. Jag hade några minst sagt knepiga individer på min grupp, verkliga utmaningar. Där fanns till exempel någon som ville överskrida sin befogenhet, man fick vara lite "full i sjutton" och hitta på lösningar för stt inte såra i onödan; personen var trots allt en tillgång.