Jodå, det går alldeles utmärkt att göra.
Läs mitt inlägg igen så kanske du förstår? Om båda föräldrarna vill är det väl knappast ett problem?
Bara för att det står i lagen innebär det inte yrväder följs. Tvärtom är både dagis och skola dåliga på att följa den gällande sekretess.
Min väns ex tog med sin nya fru till barnets utv.samtal.Som argument hade han:det här är min fru".Lätt gissat,den nya frun hade mest att säga på utv.samtalet,till slut sa min vän:ursäkta,vem är mamma ?Hon blev irriterad.
Jag tror att de som tror/säger/tycker att bonusmammor vill ta över/tar över mammans roll själva är mammor som känner sig hotade av att en annan kvinna nu har det som hon själv ville ha och drömde om.
Det behöver inte vara så att mamman fortfarande älskar och vill ha pappan, det kan vara situationen som sådan.
Jag och mina barns pappa skildes som vänner. Hans nya fru tog emot mina barn med öppna armar och sa saker som: Underbart, jag har ju bara pojkar nu kan jag göra tjejgrejor osv. Jag ville absolut inte ha pappan, inte alls, vi var helt klara med varandra, men det SVED. En annan kvinna skulle hitta på roliga saker med mina barn! Sånt jag själv hade velat göra men inte hade råd med pga att jag var själv, de var två.
MEN, för mina barns skull var det bara att bita ihop, svälja och le. De skulle ju inte behöva lida för att jag hade det svårt med känslorna. Sen fungerade det inget vidare iaf, för hon (och kanske även deras pappa) ville bli familj, med mina barn och hennes. Inget fel i det, förutom att hon (de?) ville att barnen skulle säga mamma. Pappan tom sa något om det till mig varpå jag påpekade att de har EN mamma, men flera vuxna i sina liv.
Barnen själva var förvirrade (6 och 9 år) och frågade om de måste? Jag svarade lugnt: Om ni vill. Inom mig var jag såklart rasande, men jag ville att deras relation med sin bonusmamma skulle vara smidig på deras villkor. Deras kärlek till mig blev ju inte mindre för att de börjar älska andra människor visste jag ju med förnuftet, men jesus amalia vad ONT det gjorde.
Barnen valde iaf att inte säga det och då kom det 'lustiga' då var de inte så välkomna hos dem längre....
Pappan är idag skild från den kvinnan,de var dock gifta i en ca 5 år tror jag. Nu har han en ny kvinna i sitt liv. En underbar person som tagit emot dem med öppna armar utan att för den skull vilja bli mamma. De var ju dock så pass stora när hon kom in i bilden att de inte behövde någon uppfostran eller så, så det kanske är lättare då. Barnens relation till sin pappa är dock så pass tilltufsad att de själva väljer att ha ganska liten kontakt, det faller sig inte naturligt. De kommer hit vid födelsedagar och vi har firat pappans jämna födelsedagar men mer är det inte.
Jag själv kan säga att jag ibland hellre sett att mitt bonusbarn inte hade någon mamma i livet. De har diagnos båda två, men deras diagnoser är olika och kolliderar totalt så jag ha blivit en trygg punkt för min mans barn. (Min man har samma diagnos som barnet och är inte alltid den pappan barnet behöver, man får påminna honom) För mig hade det varit betydligt enklare om barnet bodde här jämt istället för det blir så hattigt.
Jag tror att de som tror/säger/tycker att bonusmammor vill ta över/tar över mammans roll själva är mammor som känner sig hotade av att en annan kvinna nu har det som hon själv ville ha och drömde om.
Det behöver inte vara så att mamman fortfarande älskar och vill ha pappan, det kan vara situationen som sådan.
Jag och mina barns pappa skildes som vänner. Hans nya fru tog emot mina barn med öppna armar och sa saker som: Underbart, jag har ju bara pojkar nu kan jag göra tjejgrejor osv. Jag ville absolut inte ha pappan, inte alls, vi var helt klara med varandra, men det SVED. En annan kvinna skulle hitta på roliga saker med mina barn! Sånt jag själv hade velat göra men inte hade råd med pga att jag var själv, de var två.
MEN, för mina barns skull var det bara att bita ihop, svälja och le. De skulle ju inte behöva lida för att jag hade det svårt med känslorna. Sen fungerade det inget vidare iaf, för hon (och kanske även deras pappa) ville bli familj, med mina barn och hennes. Inget fel i det, förutom att hon (de?) ville att barnen skulle säga mamma. Pappan tom sa något om det till mig varpå jag påpekade att de har EN mamma, men flera vuxna i sina liv.
Barnen själva var förvirrade (6 och 9 år) och frågade om de måste? Jag svarade lugnt: Om ni vill. Inom mig var jag såklart rasande, men jag ville att deras relation med sin bonusmamma skulle vara smidig på deras villkor. Deras kärlek till mig blev ju inte mindre för att de börjar älska andra människor visste jag ju med förnuftet, men jesus amalia vad ONT det gjorde.
Barnen valde iaf att inte säga det och då kom det 'lustiga' då var de inte så välkomna hos dem längre....
Pappan är idag skild från den kvinnan,de var dock gifta i en ca 5 år tror jag. Nu har han en ny kvinna i sitt liv. En underbar person som tagit emot dem med öppna armar utan att för den skull vilja bli mamma. De var ju dock så pass stora när hon kom in i bilden att de inte behövde någon uppfostran eller så, så det kanske är lättare då. Barnens relation till sin pappa är dock så pass tilltufsad att de själva väljer att ha ganska liten kontakt, det faller sig inte naturligt. De kommer hit vid födelsedagar och vi har firat pappans jämna födelsedagar men mer är det inte.
Jag själv kan säga att jag ibland hellre sett att mitt bonusbarn inte hade någon mamma i livet. De har diagnos båda två, men deras diagnoser är olika och kolliderar totalt så jag ha blivit en trygg punkt för min mans barn. (Min man har samma diagnos som barnet och är inte alltid den pappan barnet behöver, man får påminna honom) För mig hade det varit betydligt enklare om barnet bodde här jämt istället för det blir så hattigt.
Tittar man rent lagligt så ska båda vårdnadshavarna vara delaktiga i större beslut som rör barnen. I min värld är att lägga till ytterligare en förälder ett väldigt stort beslut.
Tittar man rent lagligt så ska båda vårdnadshavarna vara delaktiga i större beslut som rör barnen. I min värld är att lägga till ytterligare en förälder ett väldigt stort beslut.
Nej, självklart går inte förälderns val av partner under den lagen. Det var inte vad jag sa. Jag sa att lägga till ytterligare en förälder. Mig veterligen är det inte rättsligt prövat men i till exempel en situation där styvmamman tar större delen av föräldraskapet i pappans ställe skulle jag kunna tänka mig att det skulle kunna prövas.
Nu är detta förstås min högst personliga åsikt och det beror förstås på situation men ja, mamman kan ha mer rätt än barnet. Vet en familj där pappan har gift om sig med en kvinna som har en stor familjegård med hästar, hundar och katter. Man har involverat bonusdottern i hästsport och ridning vilket kräver hästar, stora pengar och i stort sett all fritid och inget av detta kan mamman på något sätt vara delaktig i. Mammans och barnets relations har försämrats påtagligt av detta. Men pappans och styvmamman relation med barnet är hur bra som helst. Så visst, barnet får utöva ett intresse och utvecklas i det vilket nog alla skulle säga är jättebra. Men är det bra när det sker på bekostnad av relationen med mamman? Jag tycker inte det. Samtidigt förstår jag dilemmat. Går ju inte heller exkludera bonusbarnen så klart. Hade inte ens varit lämpligt. Men i det fallet hade jag dragit gränsen just vid att den andra föräldern skulle vara närvarande.
Du tycker det är solklart. Det betyder inte att du har rätt.
Fast du blandar äpplen och päron. Ingen har pratat om bristande omsorg. Däremot om att båda vårdnadshavarna enlig lag ska vara delaktiga i större beslut som rör barnet. Att ge barnet en ytterligare förälder är ett väldigt stort beslut. Har aldrig sett att det prövats i någon rätt dock. Men en tanke är just att umgänget med pappan går först just för rätten till båda föräldrarna men om den nya tar en föräldraroll I STÄLLET för pappan, att det skulle kunna prövas i rätten.
Återigen tar du dig tolkningsföreträde. Du säger att det handlar om svartsjuka men det är ju något du hittar på och inte har en aning om.
Det kan också vara så att man vill ha tiden att bygga relationen med sitt eget barn. Eller menar du att om man inte låter barnet göra allt den vill kopplat till intressen så begränsar man? Du har aldrig prioriterat släktkalas framför fritidsintressen till exempel?
Fast i ditt exempel så var det ju inte pappan barnet skulle vara med utan dig? Alltså har mamman gjort samma som du, prioriterat bort en aktivitet för något hon tyckte var viktigare UTAN att hindra barnets umgänge med sin pappa eftersom han ändå inte skulle vara närvarande. För att möjligen göra en egen aktivitet med barnet för att vårda den relationen.
Det är inte fel att inkludera alla barn och stimulera deras intressen. Det skriver jag också. MEN det är så klart ett dilemma när det finns så mycket mer som lockar hos den ena föräldern. Jag har heller inte skrivit att det är någons "fel".
Men ska då mamman kunna vårda sin relation med sitt barn utan allt det där som barnet tycker är roligt vill hon så klart ta de möjligheterna om nu ändå inte pappan kan vara med barnet. Det är väl att ta ansvar för relationen om något. Det är inte alltid så att barnets vilja är det bästa för barnet.
Det är inte fel att inkludera alla barn och stimulera deras intressen. Det skriver jag också. MEN det är så klart ett dilemma när det finns så mycket mer som lockar hos den ena föräldern. Jag har heller inte skrivit att det är någons "fel".
Men ska då mamman kunna vårda sin relation med sitt barn utan allt det där som barnet tycker är roligt vill hon så klart ta de möjligheterna om nu ändå inte pappan kan vara med barnet. Det är väl att ta ansvar för relationen om något. Det är inte alltid så att barnets vilja är det bästa för barnet.