Varför ljuger barn? Så hanterar du barns lögner och fantasier

Har du någon gång hört ditt barn berätta en historia så otrolig att den skulle platsa i en sagobok? Kanske påstår treåringen att hen flög till månen i natt, eller så försäkrar sjuåringen att läxan ”försvann av sig själv.” Små och stora osanningar är en naturlig del av barns utveckling – men som förälder kan det vara svårt att veta var gränsen går mellan oskyldigt fantiserande och medvetna lögner. 

Men varför ljuger barn? Och hur ska föräldrar bemöta det på ett klokt sätt? När psykologen och författaren Jenny Jägerfeld, gästade "Nyhetsmorgon" benade hon ut problematiken. 

Varför ljuger barn? 

Alla barn ljuger. Redan från 2-3 års ålder börjar barn att hitta på saker och ljuga för deras omgivning, det är en del av deras utveckling. När de är små är det ofta små, oskyldiga lögner det handlar om, som "nej jag åt inte upp godiset" eller "det var inte jag som ritade på väggen". 

– Barns lögner kan delvis vara ett sätt att navigera i sociala situationer, ungefär som att vi vuxna drar vita lögner för att man inte vill såra någon. I början är det enkla lögner, som nej jag åt inte kakan, men sen kanske det är mer för att undkomma ansvar eller för att undvika skuld eller bestraffning, säger Jägerfeld. 

Det finns oändligt med anledningar till att barn ljuger, det kan handla om att man vill framstå bättre eller coolare för kompisar i skolan. Att man vill skydda sina föräldrar från att inte bli oroliga för en. Barn med ADHD som är impulsiva kan ljuga av bara farten utan att tänka på vad de faktiskt gör. 

LÄS MER: Så ärlig ska du vara mot barnen – om krigen i världen: "Var noga med..."

Hur ska man agera som förälder?

Så, hur ska man egentligen handskas med barn som ljuger? Ska man som förälder säga att man vet att det barnet säger är en lögn, eller ska man låta det flyga förbi? Enligt Jägerfeld beror det lite på vad lögnen handlar om, men man bör först och främst försöka ta reda på vad det är som gör att barnet ljuger. 

Handlar lögnen om att hen har gjort läxan, trots att den ligger orörd i ryggsäcken beror det ofta på att man försöker lösa ett problem kortsiktigt. Då bör man prata med barnet om det, eftersom man bara skjuter upp problemet längre fram. 

Handlar lögnen istället om att barnet vill framstå som bättre, exempelvis hur många mål hen gjorde på rasten i skolan. Brukar det inte bli så bra att syna lögnen, trots att man förstår att det är en rövarhistoria.

– Då kan barnet känna "nu måste jag verkligen hålla fast vid det här". I sådana fall kan man ge uppmärksamhet åt något som faktiskt verkar vara sanningsenligt, säger Jägerfeld. 

Hon påpekar även att alla, även vuxna, överdriver historier för att det ska bli mer intressant eller en roligare berättelse. Och det är inget fel med det. Men om allt barnet säger är väldigt överdrivet hela tiden, bör man tänka på om det finns något problem med självkänslan och isåfall jobba med att stärka den. 

– Ibland kan ljugandet vara så att det gränsar mer till fantasi, då handlar inte ljugandet om att uppnå något annat. Då är det mer som en del av en inre rik värld. Låtsaskompisar är inte att betrakta som en lögn, det är mer att man har en rik inre värld och att ha den sortens fantasi är jätteviktigt. 

LÄS MER: Föräldrars beteende oroar forskare – påverkar barns utveckling