Medlemmen Soffilina om sin förlossning - Kladdigt att föda barn!

Fredagen den 13:e

Det hela började fredagen den 13 augusti då jag kände en liten värk på morgonen när jag vaknade. Den skiljde sig från de andra småkänningarna jag hade haft som mer liknade molvärk.

Gick på toaletten och när jag torkat mig hade jag rejält med rosa flytning på pappret, samt i toaletten. Fick panik och tänkte "Shit, det har startat". Jag visste ju att blodblandade flytningar är ett av tecknen på att en förlossning har startat, och 6 dagar över tiden får man ju bara inse att det snart är dags.

Jag ringde till mvc för att få det bekräftat att det är okej med rosa flytningar, det var skönt att få höra det från dem som kan. Ringde även förlossningen för att förbereda dem på att vi var på gång.

Under dagen kom det flera små värkar, inget som inte var hanterbart men helt klart onda, de avtog något under eftermiddagen.

På kvällen runt 22 så satte det dock fart igen. Kände att det fanns viss regelbundenhet, och dom gjorde så pass ont att jag fick tänka på att andas ordentligt.

Lördagen den 14:e

Ringde förlossningen framåt tidig morgon för att bolla lite... Värkarna kom ungefär var 6:e minut och höll i sig i ca 45 sekunder. De tyckte det lät lovande men det var lite tidigt att komma in såklart.

Bara en halvtimme efter det samtalet såg jag att det kommit blod i sängen. Gick på toaletten och det kom ganska rejält med blod. Fick ju såklart panik. Ringde förlossningen igen. Detta var ju inget onormalt, utan det kan bli så under värkarbete sa han. Jag frågade om jag ändå inte kunde få komma in för en koll, då jag var så himla orolig och det fick jag självklart.

Slemproppen

Så vi ringde en taxi. Jag kollade en gång till innan vi åkte med papper och såg då slemproppen, insåg ju själv att det var den som släppt, men tänkte att det kunde vara skönt med koll ändå.

Inskrivning på förlossningen

Jag skrevs in på förlossningen klockan 08.00 och fick träffa en barnmorska som hette Lisa. Hon kikade i min binda, och det hade såklart inte kommit mer blod. Just typiskt, kände mig mest pinsam. Hon satte Ctg och vi kunde se att bebisens hjärtljud var fina.

Hon undersökte mig och märkte till både hennes och min förvåning att jag var öppen tre cm! De relativt fjuttiga värkar jag haft, hade i alla fall gjort en hel del nytta. Hon tyckte vi skulle stanna kvar, vilket vi ju såklart gjorde. Jag hade också vad hon kallade mjuka och glatta hinnor.

Vi fick ett eget rum, och en ny barnmorska presenterade sig som Anna, Lisa skulle iväg och förlösa någon annan. Anna ordinerade mig att ta en promenad, dels för att få tiden att gå, men också för att få igång mer värkar. Jag och Markus tog en liten tur runt sjukhuset, värkarna började komma ganska tätt och var faktiskt riktigt jobbiga nu. Dock var de inte så långa, fortfarande runt 45 sekunder.

Gav upp efter ca 30 minuter, tyckte det kändes tryggare att vara på förlossningsavdelningen än att vandra runt planlöst på SÖS. Väl tillbaka ringde jag på klockan för att meddela att jag var tillbaka och att värkarna tilltagit. Då kom en ny barnmorska igen, hon sprang på larm som de ordinarie barnmorskorna inte kunde ta. Detta var en supergullig tjej, Ulrika. Jag meddelade henne att jag ville ha EDA, jag hade ju redan bestämt det sedan innan och hade i min plan att tala om det direkt så man kunde få det så fort man var öppen nog. Hon tyckte att eftersom jag var öppen tre cm när jag kom in så kunde vi kalla på narkosläkaren direkt i så fall, för fyra cm är gränsen, men tre-fyra cm gick fint.

EDA - kändes inte alls

Hon satte kanyl och jag fick ett rac-dropp för att förhindra blodtrycksfall vid sättning av EDA. Narkosläkaren kom efter kanske tio minuter. En mycket trevlig läkare. Jag fick info om hur det hela skulle gå till och fick lägga mig på sidan i sängen. Han bedövade i huden, vilket inte kändes alls, och sedan satte han in nålen mellan kotorna. Detta kändes inte överhuvudtaget, bara ett litet tryck i ryggen och några sekunder sedan var det klart och de tejpade fast den lilla plastslangen och jag fick första startdosen EDA.

Klockan är nu ca 11.00 och jag blir undersökt av barnmorskan och är öppen fem cm. Blir tillsagd att gå runt lite på rummet, för att få igång värkar igen, som avtog en hel del när EDA sattes in. Om det inte hjälpte skulle man ta hål på hinnorna för att få igång ett bättre värkarbete igen.

Efter 45 minuter blir jag undersökt igen och är fortfarande fem cm öppen men med buktande hinnblåsa. Barnmorskan tar hinnorna och vattnet forsar ut, mycket oangenäm känsla. Klockan är nu 12.35.

Nu var det skiftbyte och jag fick en ny barnmorska och undersköterska, och jag blev så glad när Lena steg in i rummet. En lite äldre kvinna, erfaren, chefsbarnmorska, Yes tänkte jag detta känns tryggt!

Tiden som gått från eda sattes har jag nu inte känt av en enda värk. Dels har de blivit färre, men EDA:n har också gett mycket god effekt.

Värkstimulerande dropp vid 5 cm

Vid undersökning är jag fortfarande öppen fem cm så Lena sätter värkstimulerande dropp. Och nu tar det fart. Värkarna blir riktigt starka, jag känner inget mer än ett tryck i höger skinka vid varje värktopp, men vi ser på monitoreringen att det är kraftiga värkar. Klockan är nu strax innan 15.00. När barnmorskan undersöker men 40 min senare är jag öppen åtta cm, och medans hon undersöker mig blir det tio cm! Tjoho, här går det undan!

Försöken att få bebis tränga ner i förlossningkanalen

Mellan 16 och 17 får jag nu sitta på en boll och stå i gåstol för att få bebis att tränga ner i förlossningskanalen. Fortfarande känner jag ingenting förutom ett tryck i höger skinka och ett tryck neråt. Enormt tryck neråt ska väl tilläggas. My godness!

Får vid 17.00 lägga mig på sida i sängen, får lov att trycka på om jag vill, och tycker att det hjälper bort den där pressen neråt, jag trycker lite då och då, det känns skönare och hjälper mot pressen som är mot rumpan.

Krystvärkarna

Kl 17.36 sätter krystvärkarna in, jag känner dom tydligt när de kommer trots EDA. Dock är det en stund mellan varje krystvärk, och jag blir rent av otålig. Barnmorskan sa till mig att vila mellan värkarna men jag var inte det minsta trött så vi pratade om Polly och Bamse och lite annat mellan det att jag pressade på.

Det var ganska lätt att hitta kryst-tekniken, dock hade jag korta krystvärkar så hann bara krysta 2 ggr per värk, någon gång hann jag tre. Det går ganska snabbt framåt, för varje lyckad krystning kommer hon längre och längre fram. Man förstår inte innebörden i tryck mot ändtarmen, förän man krystat ut en bebis genom muttan. Det är en sak som är säker!

Avslutade krystandet halvliggandes på rygg. Mellan nästsista och sista värken såg jag halva huvudet mellan mina ben. Trodde jag skulle tycka det var läskigt men det var det inte. Försökte vara noggrann med att lyssna på barnmorskan när jag skulle hålla igen lite trots värk osv, ibland gick det, ibland inte.

På nästa värk kommer bebisen

Det sved en del när bebisens huvud stod mitt i mutthålet, men inte värre än att man lätt stod ut med det tyckte jag. När hon sa ”på nästa värk kommer bebisen” kändes det så overkligt. Och så kom värken, jag pressade på och slurp, ut kom lilla Kerstin! Hon började skrika omedelbart, vilken lättnad det var! Och så fick jag upp henne på bröstet. Min första känsla ”vem är det här? Min? Vad ska jag göra nu?” Hon blev rosa och fin i färgen på en gång.

Det är verkligen kladdigt att föda barn!

Några minuter senare fick jag trycka på igen, och ut kom moderkakan, hel och ”fin”. Sedan tryckte bm på min mage en gång till och fullkomligt flög något, jag utbrast ”vad var det??” och fick svaret att det var ett koagel. Som ett stort monster, splatt, rakt ut på golvet.

Det är verkligen kladdigt att föda barn, fostervatten, blod, slem, koagel, bajs. Fast jag bajsade faktiskt ingenting, som jag märkte, för hon tog aldrig bort någonting heller. Fick några mindre bristningar. De kände jag verkligen inte av. Hon bedövade lite, detta kändes inte heller, och sydde ihop mig på några småställen.

Välkommen till världen lilla Kerstin 2010-08-14

Lilla Kerstin kom till världen 14 augusti, 1 vecka efter bf, klockan 18.24, 3955gram och 52cm lång! Hon är perfekt, och så söt! Nu ska man bara ta in att man är mamma, att denna lilla varelse är vår och att det nya livet startat!

Hoppas att min förlossningsberättelse kan ge lite positiv feeling, speciellt till er som är rädda för förlossningen. Det finns superlätta förlossningar, min var en av dem. Lycka till!