Så gick det till när Nicolina kom till världen

Fridas berättelse om när Nicolina kom till världen.

Natten till den 22 januari hade jag svårt att sova på grund av molvärk. Jag tyckte inte att det var särskilt konstigt med tanke på hur mycket förvärkar jag haft i veckor redan. Och sömnen hade inte varit som den skulle sen vecka 20 ungefär. Jag hade dock gått fyra dagar över tiden, så det var ju dags.

Jag klev upp med mamma 7.30 och drack hetvatten och tog 25 ml lactulos för att jag trodde det var i min ”egen mage” jag hade ont på grund av förstoppning. Men värken bara tilltog och kl. 8 började jag klocka. Värken kom och gick ganska regelbundet, med ungefär sju minuters mellanrum. Efter ungefär 40 minuter ringde jag in till förlossningen och rådfrågade, de sa åt mig att ta två panodil och avvakta.

Kl. 9.20 var värkarna fortfarande regelbundna och kändes ganska ordentligt när de kom var sjunde minut. En kompis kom med semlor, choklad och gainomax och höll mig sällskap. Efter ungefär en timme bestämde vi oss för att ta en promenad. Det var en underbar vinterdag och vi gick ungefär tre kilometer. Inte en värk på hela promenaden. Men direkt när vi kom hem igen och satte oss i soffan kom de tillbaka.

”Jag vart skitsur och kände mig väldigt respektlöst behandlad.”

Från 11.30 till 13.00 låg jag i soffan och andades mig igenom värkarna, som dock fortfarande bara kom med ungefär sex och en halv minuts mellanrum. Vid ett kom mina föräldrar hem och var helt hysteriska och ville åka in till förlossningen omedelbart. Jag vart skitsur och kände mig väldigt respektlöst behandlad. Jag ville stanna hemma och vänta, så att jag skulle slippa bli hemskickad från förlossningen. Värkarna stannade av helt och hållet, jag var skitförbannad, men vi åkte. I bilen var jag knäpptyst och tänkte att det säkert inte skulle bli något barn idag i alla fall.

Vid 14.00 kom vi in till förlossningen och förklarade läget. Barnmorskan var helt underbar och hade glimten i ögat, hon skällde lite på mamma som tvingat med mig och kopplade upp mig på en CTG-kurva. På en halvtimme hade jag då tre värkar. Efter CTG-kurvan kände hon på mig och sa ”fasiken, ska vi ge mamma vatten på kvarnen? Frida, du är öppen säkert fem centimeter, du får stanna”. FEM CENTIMETER! Nu blev jag RÄDD, det skulle kanske ändå bli barn idag. Inte kände jag mig redo att träffa bebisen, jag var ju livrädd för att jag inte skulle tycka om den.

”När jag var själv i rummet kom tårarna”

Sms:ade syrran att hon fick komma nu. Jag fick gå lite inne på sjukhuset, värkarna kom och gick och de gjorde ont. Jag fick stanna och hänga mot något varje gång det kom en värk. Ganska snart gick vi tillbaka till förlossningsavdelningen och jag fick ett rum och en skjorta. När jag var själv i rummet kom tårarna och en uska kom in och frågade hur det var fatt. Jag förklarade att det inte var smärtan jag var rädd för, utan allt det andra. Jag berättade hur pappan hade lämnat mig och att jag var så rädd för att inte fixa det på egen hand.

Uskan var jättefin och peppade mig och berättade att hon var själv med sina barn. Gråtattacken gick över. Värkarna fortsatte och jag andades lustgas. Jag berättade att jag varit förstoppad, så jag fick ett lavemang som gav bra effekt. Efter kl. 16 har jag typ ingen tidsuppfattning. Timmarna bara gick. Jag ville inte snabba på förlossningsförloppet eftersom att jag dels var rädd för själva utdrivningsskedet och dels för att möta mitt barn. Så jag ville ta det lugnt och inte stressa på.

”Barnmorskan stack hål på fosterhinnorna och satte en elektrod på barnets huvud”

Jag var uppkopplad mot en CTG, vilket innebar att jag kunde se när en värk var på väg att komma och börja andas lustgas i god tid. Lustgasen var fantastisk. Den tog inte bort smärtan, men den hjälpte mig att slappna av. Mellan värkarna pratade och skrattade vi, jag, mamma och syrran. Någon gång under kvällen började värkarna dra på ordentligt, det kändes som att magen skulle vända sig ut och in och jag bad om att få en epidural. I samma veva var barnmorskan inne och kände på mig, jag hade fortfarande inte öppnat mig mer än 7 cm och hon bestämde sig för att ta hål på fosterhinnorna. De här händelserna upplevde jag som väldigt obehagliga; barnmorskan stack hål på fosterhinnorna och satte en elektrod på barnets huvud, läkaren satte ryggmärgsbedövning (inte i en värk, så det kändes ordentligt, direkt efteråt kom dock en värk), så allt var bara ett töcken av smärta och människor som stack saker i mig. Barnmorskan tappade mig även på urin, eftersom att jag inte kunde kissa själv. Ryggmärgsbedövningen var dock fantastisk när den väl kickade in. Värkarna kändes fortfarande, men var helt uthärdliga. Jag andades lustgas och låg bara och njöt, jag kände mig så avslappnad. ”Det är som värt smärtan när man blir såhär avslappnad efteråt” sa jag mellan två värkar.

”Galopperande värkar”

Men det dröjde inte alltför länge innan epiduralens effekt inte hjälpte längre, då barnet tränger sig ner genom förlossningskanalen. Det började göra ondare och ondare. Jag kände hur barnets huvud liksom tryckte mot anus och mina ben vibrerade helt okontrollerat varje gång det kom en värk, vilket det gjorde HELA tiden. Galopperande värkar. Någon gång fick jag väl en halv minuts andrum. Jag hade inte fått något värkstimulerande dropp ännu och trots epiduralen haft väldigt starka värkar. Men ganska sent på kvällen bestämde sig barnmorskan för att koppla på ett oxytocindropp, för att snabba på värkarna. I det här skedet var jag fullt medveten om att det bara fanns en väg och det var framåt för att få ett slut på helvetet, så jag protesterade inte. När klockan närmade sig 23 var jag utmattad av all smärta, jag kände att barnets huvud tryckte på men jag ville inte krysta. Då sa barnmorskan åt mig att lägga bort lustgasen för att nu skulle jag börja krysta. Jag hade fått en ny barnmorska och hon verkade ganska sträng, så jag protesterade inte.

Att krysta var jättesvårt. Jag låg på rygg och skulle dra upp benen mot mig, krumma med ryggen och göra mig till en boll, pressa hakan mot bröstkorgen och dra in luft och sedan krysta med luften kvar i lungorna. Det gick inte. Jag ville gå upp i brygga i stället för att trycka ner rumpan och blåsa ut luften istället för att behålla den. För första gången under hela förlossningen sa jag ”nej, det går inte” och det gjorde så ont så att jag var tvungen att skrika. Det kändes så fel att krysta när det bara gjorde ondare och ondare ju närmare barnets huvud kom. Det tryckte mot anus och bokstavligt talat brann i underlivet. Det inte bara kändes som att jag skulle spricka om jag tryckte på, jag gjorde ju det också. Den smärtan var den värsta under hela förlossningen. Och så svårt det var att krysta rätt. Jag tyckte att jag tryckte på allt vad jag bara kunde, men barnmorskan sa bara att jag inte hittade rätt teknik. Jag var genomblöt av svett och helt utmattad.

”Jag älskade henne direkt”

Efter 35 minuters krystande kom hon äntligen ut. De två sista minuterna höll barnmorskan emot för att jag inte skulle gå sönder för mycket, det var outhärdligt. Men när jag tillslut fick krysta en sista gång och huvudet kom bara flög kroppen också ut. De la upp henne på mitt bröst och jag var helt omtumlad. Men det kändes helt fantastiskt. Jag som hatar när det är grisigt brydde mig inte ett dugg om hur kletig min lilla dotter var, jag bara höll henne emot mitt bröst och tittade på henne. Hon var så fin! Jag som känt mig osäker inför att amma hade inga som helst problem med att ta henne till bröstet och när hon började suga utbrast jag ”men gud vad söt hon är!” också började jag skratta så att hon tappade greppet. Det kändes så rätt att ligga där med henne och jag visste på en gång att all min ångest och oro inför att inte tycka om mitt barn varit helt obefogad. Jag älskade henne direkt.

Nicolina föddes kl. 23.29 tisdagen den 22 januari 2013, hon vägde 4385 g. och var 52 cm. lång.

Vi på Min bebis säger stort tack till Frida som delat med sig av sin fantastiska förlossningsberättelse. Har du också något du vill dela med dig av? Skriv till oss!