Episiotomi – klipp i mellangården när du föder barn

Under 80-talet var det vanligt att man klippte i mellangården, speciellt på förstföderskor, i samband med förlossning. På 90-talet kom det studier som visade att en episiotomi var mer smärtsam och läkte sämre än en spontan bristning. Då blev man mer försiktig med att klippa. Idag är man fortfarande försiktig , men nyare forskning har visat att ett klipp kan minska risken för sfinkterskador. Det gäller för förstföderskor som föder med hjälp av sugklocka.

Varför behöver man klippa?

En av de vanligaste orsakerna till att man gör ett klipp i mellangården är att barnet hotas av syrebrist och behöver komma ut fort. Det kan också vara att barnet har fastnat med axeln på vägen ut, det kallas skulderdystoci. Man kan också behöva klippa en person som är omskuren, men i vissa delar av landet görs det redan under graviditeten för att förlossningen ska vara lättare.

Nyare forskning har visat att det kan vara bra med ett perinealklipp om den som föder är förstföderska och ska föda med sugklocka. Därför klipper man något oftare i de situationerna. Det generella är dock att man helst inte klipper i onödan. Det är också stora skillnader inom landet hur mycket eller lite man klipper.

LÄS ÄVEN: Så går en förlossning med sugklocka till

Du får alltid bedövning innan ett klipp

Först och främst ska den som föder få information om vad man tänker göra och varför. Efter det ska den födande få en bra bedövning. Ofta bedövar man genom att ge en spruta med bedövningsmedel i en nerv i bäckenbotten. En såkallad PDB, eller pudendusblockad. Ibland får man inte plats att göra det, för barnets huvud är i vägen. Då får man ge lokalbedövning i huden där klippet ska läggas.

Barnmorskan eller läkaren lägger två fingrar på insidan av huden för att inte skada barnets huvud. Huden och vävnaderna är uttöjda och det är mindre blod som cirkulerar när man klipper, det minskar risken för att blöda mycket. Klippet läggs snett åt sidan. Om man tänker vaginan som en klocka klipper man klockan 4 eller 8. Det gör man för att klippa bort från sfinktermuskeln för att minska risken att den skadas. Den som klipper ska klippa snabbt med ett enda klipp och sen vara beredd att ta emot barnet.

Ett perinealklipp är minst en andra gradens bristning

När man lägger ett klipp i samband med förlossningen klipper man både i huden och i musklerna. Därför ger ett klipp alltid en bristning av andra graden, minst. Oftast kan det sys av barnmorska eller läkare inne på förlossningssalen. Om det har blivit en större bristning som är mer komplicerad sys den på operation.

Ett klipp är snett och kan vara svårare att sy än en vanlig bristning. Det blir också lättare ärr i huden som kan strama och göra ont. Om ett perinealklipp sys på rätt sätt och läkningen är bra får den som drabbats sällan problem. Men om musklerna inte är rätt sydda och läkningen ger mycket ärrvävnad kan det ge problem i framtiden. Exempelvis inkontinens, smärta vid omslutande samlag och vidhetskänsla i vaginan. Det kan man få problem med även vid en spontan bristning, men efter ett klipp är det svårare att fixa till i efterhand.

LÄS ÄVEN: Bristningar vid förlossning – allt du behöver veta

Samtycke är viktigt

Kom ihåg att ingen får göra något mot din vilja. Om du inte vill klippas så har du rätt att säga nej. Samma sak gäller för dig som önskar bli klippt exempelvis vid en sugklocka, då ska du kunna be om det. Skriv i ditt förlossningsbrev hur du vill ha det om situationen uppstår. Ibland kan det vara en akut situation och barnet behöver komma ut snabbt, då kan ett klipp vara bra.

LÄS ÄVEN: Utdrivningsfasen – det här händer när barnet föds

Texten är skriven av Rebecca Nilsson, leg. Barnmorska

Har du frågor om klipp i mellangården eller bristningar vid förlossning? Maila [email protected]