– Jag visste inte om han skulle överleva

Ina Torp (25) var bara i 30:e veckan med sitt första barn, när hon började få smärtor i magen. På sjukhuset tar de tester som visar att hon har värkar och att livmoderhalsen är helt mogen.

Babyn tålde inte värkarna

Eftersom hon inte hade kommit tillräckligt långt i graviditeten försöker läkarna att stoppa värkarna med värkhämmande dropp. Detta misslyckas och allt eftersom ökar istället värkarna.

– Jag märkte att sköterskorna blev stressade när de sprang iväg för att hämta en läkare. Han undersökte mig på en gång och berättade att babyn inte tålde värkarna. Hans puls var nästan borta och han måste ut på en gång då han inte skulle tåla en vanlig förlossning, berättar hon.

LÄS OCKSÅ: När bör jag göra en GU? Dessa symptom bör få dig att boka en tid!

Hade önskat att hon visste mer

Det hela blev en ganska traumatisk och smärtsam upplevelse för Ina, som säger att hon ångrar att hon inte läste mer om prematuritet och kejsarsnitt före förlossningen.

– Jag kunde ingenting om kejsarsnitt eller prematurfödsel, de kapitlena hoppade jag över, berättar hon.

– Under kejsarsnittet gick allt väldigt fort. Jag visste inte om han skulle överleva eller hur stor en som föds förtidigt är.

Fick en chock när hon såg sonen

När sonen Lucas föds kommer inte ett ljud ifrån honom och läkarna springer därifrån med barnet. Timmarna efteråt var det osäkert om han skulle överleva och han behövde hjälp från respirator för att andas.

Ina beskriver chocken hon fick när hon såg sin son för första gången - Jag minns bara att jag stod där och tittade med misstro. Det var sladdar överallt, jag såg honom inte, säger hon.

LÄS OCKSÅ: När pappa inte finns där

Svår tid

Efter förlossningen blev Ina snabbt van vid att sköta om sin son Lucas, men hon fick en tung reaktion som skulle vara länge.

– När jag kom hem var det flera dagar av gråt. Jag ville helst inte ha besök och jag ville vara ensam. Jag grät när allt som hade hänt började sjunka in.

– Jag kände att jag hade mist en förlossning och hela starten på hans liv. Jag fick inte klä på honom och gosa med honom så som jag hade längtat efter.

Återupplevde fruktan

När Ina ett par år senare blev gravid igen, upplevde hon att fruktan kom starkt tillbaks.

Hon bestämde sig för att det var dags att få hjälp och började gå till psykolog för att kunna lägga den onda upplevelsen bakom sig och fokusera på den nya graviditeten.

– Jag var så uppslukad av den jobbiga tiden att till och med lukten från korridoren utanför kuvösrummet fortfarande fanns i min näsa, säger hon.

Förlossningsdepression? Här är tecknen du bör känna till.

Akutsnitt igen

Denna gång sattes förlossningen igång, men ändå slutade det med akut kejsarsnitt i vecka 39.

– Jag blev jätterädd även om jag visste att babyn skulle vara frisk och stark. Tankarna blev för mycket för mig och jag behövde få lugnande medicin för att klara av det. Återigen låg jag i det sterila och enkla rummet, men atmosfären var en helt annan. Alla runt mig var snälla och omtänksamma.

–Även om det kallades akut kejsarsnitt så var detta mycket mer «behagligt» än första gången, berättar hon.

Skrämmande för de flesta

– De allra flesta tycker att detta är en skrämmande och traumatisk upplevelse, berättar barnmorskan Christina Nordkvelde.

– Jag har pratat med kvinnor som har fått diagnosen post traumatisk stressymptom efter tuffa förlossningar som har slutat i akut kejsarsnitt.

– En del kan reagera med ilska och förebråelse, andra är djupt tacksamma för att det ändå gick bra. Så reaktionerna är olika, men de allra flesta upplever det som traumatiskt, säger hon.

LÄS OCKSÅ: Johan räddades i sista stund

Som tur är ovanligt

Barnmorskan berättar att det är ovanligt med akut kejsarsnitt där det är så bråttom att man inte har tid att förklara vad som händer.

– Ibland skiljer vi på akut kejsarsnitt där man avslutar förlossningen inom 20 minuter, och omedelbara kejsarsnitt där det verkligen är bråttom att få ut barnet så fort som möjligt.

– Den sista varianten är som tur är extremt ovanlig i normala lågriskförlossningar, och händer oftast i förlossningar där det funnits en risk med från början.

Varierat utbud

Nordkvelde säger att erbjudande om uppföljning nog varierar en del, men anser att det är viktigt att alla som har upplevt en traumatisk förlossning får erbjudande om att prata med någon om det efteråt.

Om man inte får ett erbjudande uppmanar hon kvinnorna till att be om det och tillägger att man även kan prata med barnmorskan som man gick till under graviditeten.

– Barnmorskan kan skriva till sjukhuset för att få ut din journal, så att ni kan gå igenom den tillsammans. Vi barnmorskor strävar alltid efter att få prata med kvinnorna vi har haft på förlossning, men det är inte alltid det låter sig göras.

– En del sjukhus har rutin på att kalla in kvinnor med svåra förlossningar till eftersamtal ett par månader senare. Emellertid är det inte alltid lätt att veta vem som har upplevt förlossningen som svår, det kan på pappret se ut som en normal förlossning för oss barnmorskor, säger hon.

LÄS OCKSÅ: Störtförlossning

– Alla borde gå till psykolog efter något sådant

I efterhand skulle Ina önska att alla som gick igenom något liknande kallades till uppföljning hos psykolog.

– Även om mamma kanske inte känner behovet där och då. Man går i en «bubbla» och vet inte helt att det är onormalt, det som har hänt. Det upptäcker man senare.

– Det var först när jag blev gravid med nummer två och märkte att rädslan från förra gången förstörde glädjen, som jag sökte hjälp via vårdcentralen i kommunen, berättar hon.

Du kan läsa mer om hur det går för Ina på hennes blogg.