Anette (24) födde i hissen

Babyhuvudet var halvvägs ute när bilen med Anette Bakstad, morfar och sambo träffade två barnmorskor på parkeringsplatsen utanför sjukhuset. Då var det bara en knapp halvtimme sedan hon märkte att förlossningen började.

Kommer hon snart?

Anette Bakstad var höggravid med barn nummer två, och alla väntade spänt på när förlossningen skulle bli. Denna dag kände hon att det var tyngre att gå, hon kände tryck nedåt, men inget mer.

Samma kväll får Anette värkar, sådana som hon haft varje kväll de sista veckorna. Denna kväll är det ändå inte helt som det brukar.

– Jag hade lättare menssmärtor som kom och gick med lätt obehag i korsryggen. Det höll på i lite över en timme, men det gjorde inte ont, berättar Anette.

– Senare på kvällen behövde jag gå på toaletten och det kom faktiskt lite blod. Jag blev i extas! Var förlossningen äntligen på gång?

LÄS OCKSÅ: Tecken på att förlossningen är igång

Detta är väl inte värkar?

Men Anette hade ju inte ont och värkarna fortsatte bara som tidigare, utan att bli värre.

– Jag har ju fött förr, men då var det liksom aldrig något tvivel om att det var värkar jag hade. Det hela startade med stormvärkar och det var aldrig någon tvekan om att förlossningen var igång, minns Anette.

Anette ringde därför en vän och frågade hur milda värkar kändes. Hennes vän rekommenderade att hon skulle ringa förlossningen.

– Jag tog med mig telefonen till badrummet för att få vara ifred medan jag pratade med förlossningen, men blev sittandes i nästan 15 min och bara tittade på telefonnumret. Jag bestämde mig för att inte ringa än. Jag hade ju inte ont. Jag hade inte tagit tiden på värkarna och jag tyckte egentligen att det hela började avta...

Hon gick därför och la sig hos sin sambo i sängen och säger att hon vill försöka sova lite. Hon sov i cirka 10 minuter. Så hände det.

LÄS OCKSÅ: Störtförlossning

Pang!

– Klockan var nästan 01.00. Det sa plötsligt PANG där nere och jag tänkte «Faaan!!»

– Jag kommer inte att hinna till sjukhuset, var allt Anette klarade av att tänka mellan värkarna.

Precis som sist kom stormvärkarna som kastade på Anette. Hon ringde förlossningen och dom bad henne skynda sig dig, speciellt med tanke på förra förlossningen som gick så snabbt. Hennes morfar, som skulle köra dom, var på plats inom loppet av 7 minuter, och dom är redo att åka till sjukhuset.

Då var värkarna så starka att jag trodde att jag skulle dö. När jag skulle sätta mig i bilen fick jag en ny värk och jag övervägde att lägga mig ner på gräsmattan och låta det vara så. Men jag fick hjälp in i bilen och vi körde iväg i full fart, berättade Anette.

I bilen sitter inte bara Anette – som är mer än klar för födseln – men också hennes äldsta dotter på två år och Anettes morfar, utöver hennes sambo.

Den blivande storasystern måste lämnas. Det betyder ett extra stopp innan dom fortsatte mot sjukhuset.

LÄS OCKSÅ: Förlossningens tre faser

Jag vägrar att dra av mig byxorna framför morfar!

– Herre min hatt, jag klarar det inte, jag kommer inte hinna fram, jag kommer att föda i bilen och jag vägrar att ta av mig byxorna framför morfar. Stackars man som redan måste stå ut med mina urkvinnes-skrik, tänkte Anette som säger att hon inuti skrattade lite åt kaoset medan det pågick.

Krystvärkarna hade börjat och Anette var fullständigt medveten om det.

– Jag kände att barnet kom, och vi var bara halvvägs till sjukhuset. Jag fick en krystvärk och märkte samtidigt att vattnet var på gång att gå. Jag hinner precis varna mina två män i bilen – så sa det SPLASH!

Mötte aldrig ambulansen

Vid den tidpunkten fanns det ingen återvändo. Ressällskapet insåg att dom knappt skulle hinna till sjukhuset och ringde efter ambulans med barnmorska. En bil skickades för att möta upp dom. Sambon förberedde sig mentalt för att ta emot sitt eget barn. Morfar försökte (otroligt nog) hålla hastigheten och Anette tänkte att det finns inte en chans att hon tar sig ur detta bilsäte och över till ambulansen utan att babyn ramlar ut.

Men ressällskapet mötte av en eller annan orsak aldrig ambulansen.

– Krystvärk, på krystvärk. Jag försökte så mycket jag kunde att hålla igen – oooomöjligt! Huvudet är på väg ut. Jag håller för med ena handen nedtill. Samtidigt har jag barnmorskan på tråden som säger att «Om hon vill ut, så låt henne komma». No way. Jag hade inte ens plats att sträcka ut benen. Jag ville inte föda sittandes. Allt var bara sinnessjukt vid den här tidspunkten, berättar Anette.

Huvudet ute på parkeringsplatsen

– Nu kommer hon, ropade Anette,

– Jag klarar inte att hålla henne inne längre!

Huvudet är ute. Lättnad. Dom är i hissen på väg upp till förlossningen. Och innan dörrarna öppnas har även resten av babykroppen kommit ut. Babyflickan föddes i hissen!

I all hast rullades Anette in på ett rum och fick lägga henne till bröstet.

– Det var en massa stora känslor. Jag var överväldigad över att det hela var klart – redan. Så var hon alldeles perfekt! 2750 g och 49 lång. Underbara stora ögon, mörkt hår, uttryck så härliga och ljud så vackra. Jag blev förälskad från första stund, berättar Anette.

Klockan har blivit 01.30. Det är bara en halvtimme sedan det hela började och barnet är fött.

LÄS OCKSÅ: Pappa blev barnmorska

Lite för mycket action!

Barnmorskorna gratulerade och fnissade åt vilken super-livmoder Anette hade.

– Och jag som trodde att man första förlossning var actionfylld! Detta var vild uppståndelse, men jisses så SKOJ efteråt. Sambon har skrattat en del för sig själv. Han har väl inte upplevt så mycket action på länge.

Och skulle det bli en tredje baby, har Anette fått tydligt besked – hon måste åka till förlossningen vid minsta lilla tvivel om att förlossningen skulle vara igång – om det så betyder att hon får åka hem igen 30 gånger.

– Nå, just nu räcker det med två barn. Jag hade tveksamt hunnit att överväga min tredje förlossning, skojar Anette.