Fyra graviditeter - bara ett barn i livet!

Förlorade först två foster i missfall

Eline (24) och hennes sambo hade bara varit tillsammans lite under ett år när de upptäckte att hon var gravid. De var unga och de hade inte varit tillsammans länge, men de bestämde sig för att behålla barnet.

Vi var båda två säkra på vårt val och efter 12 fullgångna veckor kände jag att detta var min stora lycka. En vecka senare, på min födelsedag, började jag blöda. Vi åkte till sjukhuset och där konstaterade man att jag hade fått ett missfall, berättar Eline.

Fyra månader senare var hon gravid igen. Denna gång var Eline rädd, men tänkte att det nog skulle gå bra. Efter 14 veckor förlorade dom barnet igen.

– Jag var knäckt, berättar Eline. Vad var det för fel på mig? Detta är ju vad kvinnor ska, kunna få barn, så varför var jag så misslyckad?

Paret fick ett samtal med läkare på sjukhuset där dom sa att det inte räknas som ”ovanligt” förens man fått tre missfall.

Nu är det vår tur!

Eline var trött, ledsen och visste inte om hon skulle klara av det här igen.

Men när läkarna var så positiva och detta var vad dom ville, försökte dom igen.

Efter ett par månader var hon gravid igen. Denna gång berättade dom inte för någon och lät veckorna gå. De åkte på flera privata ultraljud och följde noga med. Allt såg bra ut. Månaderna gick och babyn höll sig i magen, men Eline klarade fortfarande inte av att glädjas – tänk om jag förlorar barnet igen, sa hon hela tiden till sig själv.

När fem månader hade gått av graviditeten kände Eline att detta gick bra.

– Vi började glädjas och köpte lite småsaker. Sjukhuset tyckte att vi inte behövde någon extra uppföljning, eftersom två missfall är vanligt. Därför gjorde vi täta kontroller på privata kliniker, och inget verkade fel. Jag kände mig lugn och tänkte att nu var det vår tur, vårt barn, berättar hon.

En liten pojke

På ultraljudet fick dom veta att dom väntade en liten pojke; lille Oscar, Eline var lycklig. I vecka 27 började paret att göra i ordning barnrummet.

Eline vågade inte köpa för mycket, men beställde vagn och satte upp barnsängen. Hon köpte och tvättade även en del kläder och började organisera så att allt skulle vara klart tills babyn kom hem.

– I vecka 29 började jag märka att babyn sparkade mindre. Stressad som jag var ringde jag till sjukhus och barnmorska för att fråga. De tyckte bara att det var för att jag var så långt gången att det var dåligt med plats. Jag fick även extremt mycket vatten i kroppen, men det tyckte barnmorskan bara berodde på otur, säger Eline.

LÄS OCKSÅ: Förlossningsrädsla

Det värsta besked man kan få

21 December 2009 var hon i 30:e veckan. Paret hade beställt ett privat ultraljud och detta skulle kombineras med inköp av julklappar.

Men det blev allt annat än vad paret hade föreställt sig.

– Jag och min sambo kom in till läkaren och han började ultraljudsundersökningen på min stora mage. Han visade mig att hans ben låg vid mina revben och huvudet var långt nere. Så blev han tyst, minns Eline.

Läkaren såg på skärmen och så frågade han Eline var hon bodde. Eline fick omedelbart en känsla av att något var fel.

– Finns det inget hjärtljud? Frågade hon.

– Nej, tyvärr inte, svarade läkaren.

Eline började störtgråta. Detta var det värsta besked hon kunde få.

Vi blev skickade till sjukhuset. Många tankar snurrade i mitt huvud. Skulle vi se barnet? Var det verkligen dött? Varför händer detta?

LÄS OCKSÅ: Sorg efter abort

Fruktade för mammans liv

När vi kom till sjukhuset krävde paret ett ultraljud till, bara för att få det bekräftat.

– De gav oss samma besked. Barnet var dött. Jag fick ett piller som skulle starta förlossningen, och de började ta prover. Läkarna sprang in och ut ur mitt rum och jag förstod att det var något fel. Plötsligt började min kropp att skaka. Jag hade ingen kontroll. De mätte mitt blodtryck och det var farligt högt. Blodkärlen i mina ögon sprack, så efter en liten stund var jag blodröd i bägge ögonen, berättar Eline.

De gav henne flera olika blodtrycksmediciner, men ingenting sänkte trycket. Efter åtta olika piller och sprutor var det äntligen en medicin som hjälpte lite.

Skakningarna fortsatte och läkarna sa att babyn måste ut nu. Eline hade fått HELLP graviditetsförgiftning och nu var det fara för hennes liv.

– Jag frågade förtvivlat om jag behövde föda det här barnet. Kan ni inte bara ta ut det med kejsarsnitt? Frågade jag och sambon.

Det kunde dom inte. De sa att det var väldigt farligt i den situation Eline var i nu, och sa att hon kunde dö av det. Efter två timmar var det fullt kaos. Alla sprang runt och hennes sambo hörde läkarna prata utanför. De sa att hon skulle dö om inte barnet kom inom en timme.

– Jag hade kraftiga värkar, men tillslut sa dom att dom måste köra mig till operation. De hade ju precis talat om för mig att jag kunde dö av det, så jag tyckte inte helt om den tanken. Men så märkte jag att huvudet började komma. Läkarna var till sig av glädje, för de sa att jag troligen inte skulle ha överlevt om barnet inte kom nu. Två krystningar och barnet var ute, berättar Eline.

Hennes sambo var inte där under födseln.

Läkarna och barnmorskan rekommenderade att de skulle se barnet.

Eline och hennes sambo hade bestämt sig för att inte se barnet. De var rädda för att det skulle göra allt mycket värre.

LÄS OCKSÅ: Missfall

Den lilla pojken var en flicka

När lilla Oscar var ute säger plötsligt barnmorskan: ”Det är inte en pojke, och hon är väldigt lik sin mamma”.

– Jag blev så arg. Jag ville inte veta det. Varför gjorde hon detta mot mig? Men detta hade dom upplevt förr och hade erfarenhet av att det hjälpte att se barnet. När jag hörde att det inte var en pojke trots allt, och att hon liknade mig, var jag tvungen att se, berättar Eline som aldrig har ångrat det.

– Där låg min lilla flicka. Hon var välskapt och fin. Liten prinsessa på 1 kg. Jag höll henne och tog bilder. Jag klarade inte av att släppa. De tog på henne kläder och la henne i en säng. Jag klarade inte av att tänka på att hon var död, hon var ju precis som alla andra barn på förlossningen.

Jag är så glad att jag fick träffa henne

Efteråt är Eline otroligt glad för den tid som hon fick med sin dotter och att hon tog bilder.

– Efter att dom körde ner henne till kylrummet gick jag in till min sambo. Jag grät och berättade om den lilla flickan, Victoria, som var vårt val av namn om det blev en flicka. Han ville inte se henne, det blev för jobbigt.

Efter det kände Eline sig tom. Hon ville bara sova och vakna till en levande baby. Men, det var inte möjligt. Läkarna sa fortfarande att det var fara för henne liv och stoppade i henne mediciner. Hon blev liggandes på sjukhuset hela julen och kom inte ut förens nyårsdagen.

– Jag älskar jul, så det var extra jobbigt att få det här beskedet då. Jag tänkte på min stackars familj som satt hemma och inte fick mysa på samma sätt som vi planerat. Det var den värsta julen jag någonsin haft. Mitt nyfödda barn låg i ett kylrum och jag satt nerdrogad på en sjukhussäng, berättar hon.

Ville inte åka ifrån henne

Med blodförtunnande och mediciner för lever och njurar, fick hon äntligen åka hem, men då ville hon inte åka.

– Det var så förfärligt att åka ifrån min lilla flicka, det var inte så det skulle vara. Jag hade inte förstått helt att hon var död, och jag grät hela vägen hem och sa till min sambo att nu låg hon i kylrummet och kände sig helt övergiven.

När vi kom hem hade hennes mamma tömt barnrummet. Sängen var nedskruvad, kläderna borta och Eline fick ringa och avbeställa barnvagnen.

Fick sammanbrott

Jag var fortfarande väldigt sjuk och klarade inte av att ha det ljust eller sova. Efter några veckor tror jag att jag hade ett litet psykiskt sammanbrott. Jag åkte och hämtade alla babypaket i affärer och på posten, och började dekorera sovrummet med barnsaker. Detta var helt omedvetet, men jag ser ju i efterhand att det var galet. Min sambo förstod inte vad jag höll på med. Varför skulle jag ha alla dessa babysaker?

Eline berättar att hennes smak förändrades. Ett uggletäcke på golvet från barnavdelningen på Ikea var där och då det finaste täcke Eline kunde tänka sig. Wallstickers till barnrummet kom också upp på väggarna. Det så tillslut ut som om det bodde ett litet barn där.

Fick äntligen begrava henne

Först efter tre månader började Eline att förstå att detta inte är normalt. Då var äntligen obduktionen klar och de fick begrava dottern.

Begravningen var otroligt tråkig, men jag var glad att det äntligen hände. Det tog lång tid och jag var arg och besviken för att det hade tagit så lång tid. Victoria hade nämligen legat i kylrummet i över en månad efter obduktionen utan att vi kontaktades. Det hade varit ett missförstånd, sa dom. Jag tror begravningen blev ett slags avslut på min galenskap. Jag tog ner alla barnsaker från väggarna och packade undan alla kläder, berättar Eline.

LÄS OCKSÅ: Fullmåne och förlossning

Bestämde sig för nytt försök

Hon besökte graven varje vecka. Det gör hon fortfarande.

Efter fyra månader var hon fysiskt frisk, förutom en lever och njurskada som hon fortfarande dras med. Sjukhuset avrådde henne från att bli gravid igen.

– Jag kände att det var mitt fel att Victoria dog, det gör jag fortfarande. Jag skulle stått på mig när jag kände för lite sparkar och jag skulle ha tolkat vattnet i kroppen som att något var fel. Jag misslyckades som mamma och det skulle inte hända igen, säger Eline.

När obduktionen visade en frisk baby, försvann det sista tvivlet. Undersökningen visade ett friskt barn. Eline kände sig säker på att det som hade hänt berodde på otur. Ett öde som kunde drabbat vem som helst.

Hon kände att ingenting var meningsfullt om hon hade gått igenom det hon hade, utan att få ett barn.

Eline hade bestämt sig.

Gravid och livrädd

Hon blev gravid igen och var glad, men livrädd.

Sjukhuset insåg att nu måste det följas upp noga och hon var på ultraljud varannan vecka. De testade urin varje vecka och Eline ringde barnmorskan och läkare för minsta lilla sak.

I vecka 38 blev hon inlagd och förlossningen sattes igång. Fram tills då hade allt gått bra. Paret var lättat, men ville inte glädjas för mycket innan barnet låg i deras armar.

Förlossningen började sex dagar före beräknad förlossning. Eline hade sladdar kopplade till sig, så att dom skulle vara säkra. När hon hade öppnat sig 8 cm stannade förlossningen upp.

Hon låg med 8 cm öppning i 4 timmar, då hade hon redan hållit på i 16 timmar.

– Jag klarade inte av att pressa ut honom. Läkare sprang in och ut och det gjorde förfärligt ont när dom skulle undersöka. Jag gallskrek och när jag såg deras blickar tänkte jag att ”nu händer det igen. Denna baby dör”. Plötsligt kom fyra läkare in. De sa att jag måste få kejsarsnitt, för hans huvud var snett och hjärtslagen gick ner, berättar hon.

Sprang till operationssalen

Fem människor sprang med Eline i sängen genom sjukhuset och in till operationssalen. Jag såg att min sambo var livrädd.

När hon kom in i operationssalen hade hon fortfarande smärtsamma värkar och hon kände huvudet, men det kom inte ut.

Kejsarsnittet genomfördes och Eline hörde sitt barn skrika.

– Det var den bästa känslan. De sa att det var en pojke och visade honom snabbt för mig innan dom sprang iväg. Jag frågade om allt var bra med honom, men dom svarade inte. De häftade igen min mage och berättade för mig att babyn hade haft navelsträngen tre varv runt halsen. De berättade att allt verkade bra, men han andades för fort.

Hon kördes in på uppvaket och efter en timme kom lille Adrian in till henne.

Äntligen, äntligen fick hon sitt barn. Han var en frisk och fin liten pojke på 2575 gram som – enligt barnmorskans ord – mirakulöst nog överlevde!

LÄS OCKSÅ: Minfältet mor- och farföräldrar bör undvika!

Kommer alltid sakna ett barn i familjen

Vi kommer alltid att sakna storasyster, en liten flicka som hade blivit fyra i december, men nu har vi en liten prins och han hade jag inte bytt mot något. Han ska få veta om sin storasyster, för jag har ju två barn. Ett i himlen och ett på jorden.