Beskedet om barnets kön är aldrig hundraprocentigt
Tekniken har gjort det möjligt att ta reda på mer om det kommande barnet. Det gör att allt fler blivande föräldrar tar tillfället i akt att under ultraljudet få veta vilket kön barnet har.
- Jag vill gärna veta i förväg. Varför vänta nio månader på en överraskning man kan få veta tidigare? skriver en blivande mamma i Familjelivs forum.
I forumet pratar många om möjligheten att ta reda på barnets kön vid ultraljudet och diskuterar för-och nackdelar. Men hur pålitligt är beskedet egentligen?
Gisela Bergström, som är barnmorska och verksamhetschef på Ultraljudsbarnmorskorna i Stockholm, menar att tillförlitligheten aldrig är hundraprocentig.
– Det finns många faktorer som påverkar hur pålitlig utsagan om barnet kön är. Det handlar bland annat om hur barnet ligger i magen och hur mycket fostervatten det är. Så när frågan från de blivande föräldrarna kommer upp är vi alltid noga med att påpeka att resultatet inte är hundraprocentigt, säger Gisela Bergström och fortsätter:
– Jag brukar säga att vi barnmorskor inte är mer än människor och avdramatisera det med att om det ser ut att vara en tjej, ha nio potentiella tjejnamn och ett pojknamn. Men jag har nog aldrig efteråt hört att det beskedet varit felaktigt.
Så många vill veta vilket kön barnet har innan förlossningen:
Ja, jag vill gärna veta i förväg: 62%
Nej, jag väntar till förlossningen: 32%
Vet inte: 6%
(243 personer röstade på Familjeliv.se i november 2012)
Svårt att bedömma könsdelar
Gisela Bergström berättar att de aldrig brukar uttala sig om barnets kön förrän under rutinultraljudet som vanligen sker runt vecka 18 till 20. Innan dess är fostren väldigt lika och det är svårt att avgöra om man ser är en pung, svullna blygdläppar eller navelsträngsfästet på bebisen. Träffsäkerheten för att se om det är en pojke eller flicka blir allt högre ju längre graviditeten är gången och önskan att få veta barnets kön blir allt vanligare i Sverige.
– Jag har inte tagit del av någon statistik som bekräftar det, men jag tycker att frågan om vi kan se barnets kön har blivit vanligare de senaste åren. Vi använder då det vanliga ultraljudet som görs utanpå magen, berättar Gisela Bergström.
Nyfikenhet och planering
Så varför väljer så många att reda på barnets kön redan under graviditeten istället för att låta det bli en överraskning? Vissa medlemmar i Familjelivs forum menar att det handlar om nyfikenhet, planering i köpet av barnvagn och andra saker. Medan andra menar att det handlar om anknytning.
– Jag vill ta reda på könet för att jag har lättare att knyta an till barnet i magen och förbereda mig på ett liv tillsammans med det här barnet, skriver en medlem.
Samma tankegångar beskriver en annan medlem:
– Vi tog reda på könet med första och kommer göra så även med andra. För oss blev det mer personligt att köpa saker och planera när vi visste vem som låg i magen.
Men det händer att beskedet vid ultraljudet inte stämmer med verkligheten. Det som skulle bli en flicka visade sig vara en pojke och tvärtom.
– Vi gjorde inget könsultraljud, utan ett ultraljud i vecka 28 när jag låg inne för prematura värkar. Då fick vi reda på att vi väntade en tös, men ut kom en pojke, berättar till exempel signaturen Sofipropp.
Anknytning påverkas av olika saker
Kan ett felaktigt besked om könet på det kommande barnet påverka anknytningen när barnet föds? Malin Broberg som är lektor i psykologi på Göteborgsuniversitet har forskat på anknytningen mellan föräldrar och barn. Hon menar att anknytningen till det nya barnet i ett tidigt skede bygger på tre faktorer: den egna anknytningen från när den blivande föräldern var liten, bilderna man bygger upp av barnet under graviditeten och barnet i sig själv efter förlossningen.
– Alla som väntar barn skapar bilder i huvudet och fantiserar om det nya barnet och det blir en första anknytning. Den kan absolut förstärkas ju mer vi vet om barnet som väntas, till exempel genom att veta barnets kön, säger Malin Broberg.
Men hon tror inte att anknytningen skulle påverkas negativt i någon större utsträckning om barnet föds med ”fel” kön, mot vad som sades på ultraljudet.
– Till exempel har mina studier på anknytningen till barn som föds med ett gravt handikapp visat att funktionshinder hos barn påverkar anknytningen i ganska liten utsträckning. Det är de anknytningssignaler som det faktiska barnet sänder ut efter förlossningen som verkligen triggar igång vår kärlek och vilja att ta hand om och beskydda. Det brukar överträffa alla tidigare förväntningar och vi älskar barnet oavsett våra tidigare förhoppningar.
