"Min oro tas inte på allvar"

– Jag har inte fått någon hjälp alls med min rädsla inför förlossningen. Det enda jag har fått är en klapp på axeln. ”Män klarar sig alltid, ni är starka”, brukar jag få höra. Jo, men vi kan fortfarande vara rädda och nervösa, berättar Patrik Thorén, som är medlem på Familjeliv.se.
Tillsammans med sin fru väntar han sitt tredje barn i oktober. Den här gången undviker han att följa med på barnmorskebesöken.
– Barnmorskan ställer bara frågor till min fru. Jag känner mig som ett spöke som inte syns. Jag har ingen att prata med, förutom min fru. Om inte pappan får känna sig delaktig på MVC, så kanske han inte känner sig så delaktig när barnet är fött heller, funderar han.

Rädslan för komplikationer under förlossningen, att känna sig maktlös och att inget kunna göra om det värsta skulle inträffa är tankar som far runt i Patriks huvud. Den främsta rädslan är att förlora sin fru eller barnet.
Patrik arbetar inom lantbruk och han får ofta höra att det inte borde vara en stor grej för honom att se ett nytt liv komma till världen, han som är van vid att se kalvar födas.
– Jag har säkert sett 80 kalvar födas, men nu är det min fru vi pratar om. Jag kan ju inte jämföra henne med en kossa, säger Patrik.
Däremot tror han ändå att en händelse på jobbet är den största orsaken till hans oro. Patrik såg en ko förblöda efter en kalvning och han minns maktlösheten som han kände då han och veterinären blev tvungna att bara stå och se på, oförmögna att göra något för att förhindra det.

Han oro och nedstämdhet inför förlossningarna gör att han inte tar så den kontakt med bebisen i magen som han egentligen skulle vilja och missar mycket av det mysiga med en graviditet. Han undviker att knyta an till något som han är rädda att mista.
– Jag blev deprimerad inför första förlossningen eftersom jag inte blev tagen på allvar med min oro. När min fru fick förlossningsdepression efter förlossningen, så fick hon psykologhjälp direkt, men hjälpen är inte tillgänglig för oss män, säger Patrik.

Vilken hjälp skulle du vilja få?
– Jag tycker att pappan ska erbjudas ett eget besök hos barnmorskan på MVC för att prata om sina funderingar kring graviditeten och förlossningen. Vi borde även få möjlighet att prata med en psykolog, om man behöver det. Jag har flera gånger funderat på att skaffa psykologhjälp på egen hand, säger Patrik.

Tips till förlossningsrädda män

•Berätta om din rädsla och oro för din partner och för er barnmorska på MVC.
•Får du negativa upplevelser från en förlossning, så är det viktigt att prata om och bearbeta dem, så att du inte förtränger dem. Då finns det en risk att rädslorna kommer upp till ytan under nästa förlossning.
•Följ med på MVC-besöken, var delaktig och se till att ta till dig all information. ”Är du inte förberedd, så är det lätt att bli rädd och oroa sig för vad som ska hända. Har du fått all information, så kan akutsnitt vara helt okej också.”
•Läs bra, vetenskapliga böcker – för bådas skull. ”Det betyder mycket om mannen är insatt i vad som händer.”

Källa: Lena Hultsberg, ansvarig barnmorska för Auroramottagningen, Danderyds sjukhus.

Om han fick hjälp med sin rädsla, så tror han att han kunde vara ett bättre stöd för sin fru under förlossningen, för rädslan gör att han passiviseras.
– Min fru säger att jag inte behöver göra något, att jag inte ens behöver vara med. Men jag ska vara med när mitt barn föds, säger han.
Patrik tycker även att det skulle vara bra om någon pappa ville dela med sig av sina erfarenheter av en bra förlossningsupplevelse på en pappaträff.
Han tror inte att han är ensam om att känna oro, men att det är ett ämne som är tabubelagt bland män.

Nej, att vara förlossningsrädd som man är något som inte talas så mycket om.
MVC Barnmorskegruppen i Göteborg har testat att ha pappagrupper i flera år, men utan någon större framgång.
– Det har varit svårt att få papporna att komma hit. Vi har märkt att män blir tysta i grupp. De vill inte sitta och diskutera sin partners förlossning, blod och sugklockor. De vill ha konkret information om saker som de kan hjälpa till med istället, säger Pia Marciniak, barnmorska och verksamhetschef på Barnmorskegruppen.

Det är lättare för kvinnor att prata om allt som har med graviditeten att göra eftersom det är hon som bär på barnet, tror Pia Marciniak och säger att kvinnan blir gravid så fort hon ser två streck på teststickan. Graviditeten blir ett naturligt samtalsämne för henne eftersom omgivningen ser hur magen växer. På en man syns det inte om han ska bli pappa om sex månader eller om två veckor. Kanske känner inte ens mannens arbetskamrater till graviditeten?

På Barnmorskegruppen är det dock viktigt att männen känner sig delaktiga.
– Vi har inte resurser till ”pappamödravård”, men visst finns det tid för pappan också. Skulle vi ha en pappa som är väldigt förlossningsrädd, så skulle vi försöka skräddarsy något. Honom kan vi inte lämna, säger Pia Marciniak.

De allra flesta män idag vill och är delaktiga i graviditeten, men visst hamnar de automatiskt lite utanför. Det är kvinnan som bär på barnet, skrivs in på MVC, kollas upp och får en journal. Det är kvinnan som remitteras till Auroramottagningen – inte mannen. Dit kommer kvinnor som främst har dåliga erfarenheter av tidigare förlossningar för att få hjälp med sin rädsla av barnmorskor, läkare och kuratorer.

– När paret kommer hit till oss, så händer det ofta att kvinnan säger att ”Det är ju mest han som är rädd”. Det är inte vanligt, men det har hänt att enbart mannen har gått på samtal hos våra kuratorer, säger Lena Hultsberg, ansvarig barnmorska för Auroramottagningen vid Danderyds sjukhus utanför Stockholm.

Hon tror att många män tycker att det är svårt, och kanske också lite pinsamt, att prata om att de är rädda för förlossningen. De här männen undviker i högre grad att följa med på MVC-besöken. Då är det svårt att fånga upp och hjälpa dem, menar Lena Hultsberg, och deras rädsla kommer då fram först när det är dags för förlossning.

– En del män som är rädda och oroliga reagerar aggressivt under förlossningen. Andra sätter sig i en stol och är inte delaktiga. En del män kanske inte ens vill vara med på förlossningen, men de känner ett stort krav att vara det. De förväntas vara delaktiga, men det fungerar inte för alla. Kanske finns det någon annan som kan vara med istället? föreslår Lena Hultsberg.