Svärmor kliver över alla gränser

Det är det som är problemet, att du valt en man som inte klippt navelsträngen med sin mamma. Detta är lika mkt en röd flagga som t ex svartsjuka. 

Nu är det som det är och jag förstår att det är jobbigt. Jag tycker att ni ska prata om detta och sätta upp gemensamma regler. Ni kan börja med att minska ner på hur mkt ni träffas. 

Är pappan en toffel? Han får väl säga åt sin mamma.

Ja, lite kanske. Tror även att han kanske inte helt förstår varför jag tycker att detta är så jobbigt. Han tänker nog mest att jag borde vara glad att hon vill hjälpa till men för mig upplevs det ju på ett sätt som att hon inkräktar på föräldraskapet snarare än hjälper till. Vet inte riktigt hur jag ska be min sambo att säga till henne?

Ja, man tänker ju inte på det när man är nykär att man också
väljer sina svärföräldrar i samma veva. 

Det låter bra och jag ska prata med min sambo men jag vill även att min svärmor kommer till självinsikt. Har du något råd kring hur jag eller min sambo kan prata med henne om det? Jag vill ju att mitt barn får en fin relation med sin farmor men förutsatt att hon inte passerar mina gränser och tar över hela tiden?

Tror det är väldigt svårt att få svärmor att komma till insikt, kanske inte värt att lägga energi på det?

Jag tror det bästa är att dra ner på umgänget en period och prata med din sambo om att han måste börja öva på att sätta gränser. 

Sen får ni väga fördelar mot nackdelar när barnet blir äldre och det kan bli aktuellt med barnvakt. Hon kommer troligtvis inte lyssna på er när det gäller restriktioner kring godis, läggtider mm när är barnvakt. Så om ni vill ha mycket uppstyrt enligt era regler så kommer hon nog inte bli en bra barnvakt, men om ni mer tänker att hos farmor gäller farmors regler (inom rimliga gränser) så kommer det säkert att funka.

Sen om du inte njuter av hennes sällskap så kan det ju bli pappans och barnets grej att hälsa på farmor medan du är hemma och städar i lugn och ro. Win, win.

Ja, du har nog rätt i det. Jag ska prata med min sambo.

Min moster är en likadan personlighet som din svärmor; dominant och noll fingertoppskänsla. Det som funkar på henne är att skratta åt henne. Typ "men varför i hela friden tror du att jag glömt bebisens mössa, haha? Hon är ju varm, hahaha!"
Det blir lite knölig stämning ett tag men det är ju helt på den dominantas skuldkonto. 

Bemöt varje klumpig kommentar/handling med en motfråga och ett frågande skratt. "varför ska du ge henne mat? Hon ammar ju, hahaha!"
Typ låtsas tro att hon skojar med dig. Det pallar inte en sådan personlighet. Ge det tre försök, sen kommer hon backa. Bäst är naturligtvis om det är hennes son som levererar kommentarerna men det är ju inte alltid möjligt tyvärr.

Det var ett bra tips - tack! Det ska jag prova. Det förväntar hon sig inte tror jag så det kan nog göra att hon kommer av sig lite vilket vore bra. Och hon tvingas ner från sina höga hästar och sitt farmor vet bäst-beteende? 

Känner så igen mej. Tyvärr.

Min svärmor överträdde alla gränser. Både när det gällde vårt barn och generellt i annat också. Hon kunde tex åka hem till oss när vi inte var där och flytta om i köksskåpen, inte bara inom skåpet utan byta skåp. Kapa ner buskar och träd som hon tyckte skulle bort och plantera annat utan att fråga?. När det gällde barnet klampade hon på som din svärmor. 

Mitt barn är tonåring nu och älskar sin farmor. Jag gör det faktiskt också, men det har inte varit  lätt väg dit. Min man är en riktig mespropp och har inte och kommer aldrig våga klippa navelsträngen till henne (För er som undrar är han en toppenman på alla andra punkter). Jag bråkade med honom och krävde att han skulle sätta ner foten mot sin mamma men han vågade aldrig. Jag gissar att din man kanske aldrig heller kommer göra det. Så räkna inte med det. Och det viktigaste av allt. Det behöver inte betyda att du inte är prio ett. 

Det som fungerade mot min svärmor var att vara bestämd mot henne. Alltså jag var det. Min man klarade inte det.  Helst ville jag säga hur jäkla dum i huvudet och oförskämd hon var men om jag gjort det hade hade hon spelat sitt tycka synd om mej kort fullt ut, vilket bara resulterade i att min man kröp för sin mamma. Det bästa är ju förstås om din man kan sätta ner foten mot sin mamma. Det är hans ansvar och inte ditt, men eftersom han inte redan gjort det tror jag inte du ska räkna med att han kommer göra det. Jag fick sköta det själv. Varje gång hon överträdde en gräns sa jag ifrån, vänligt så hon inte tappade ansiktet men bestämt. Som tex när din svärmor tar ditt barn ifrån dej. Säg: Vad fint att du vill hålla honom, men nu är han hos mej och ska vara här. Jag vill att du frågar när du vill hålla honom så får du honom så fort det blir läge. Samma med matningen. Säg likadant där. Vad fint att du vill engagera dej, men så länge han är så här liten sköter jag den biten. Var hård och bestämd. Jag som hundägare tänkte att jag får uppfostra svärmor som min hund typ.  Det funkade. Hon lärde sej så småningom att sitta fint :)

Det är lätt att bli arg på sin man i den här situationen. Jag tyckte ofta att min man var en ynkrygg som inte stod upp mot sin mamma. Det kändes alltid som han tog hennes parti. När hon inte var där höll han med i allt men så fort hon var närvarande  vågade han inte säga flaskhals. Så här med facit i hand förstår jag att han ville men inte kunde. En dominant mamma som kan sitt spel är svårt att hantera. Min man gjorde så mycket han förmådde. Mitt ogillande över hans inkompetens på det planet gjorde att han nog mådde rätt dåligt av det hela. Du är ovanpå allt också nybliven mamma med hormoner och känslor som sprutar. Det gör det inte lättare. I dom bästa av världar pratar din man med sin mamma och hon förstår och backar. Jag tror tyvärr inte det kommer bli så. Din svärmor, verkar som min inte alls kunna läsa och känna av situationer själv. Hade hon kunnat det hade hon agerat annorlunda  redan. Och din, han hade satt ner foten för länge sen om han kunnat. Han ser ju men gör inget. 

Jag såg på min svärmor som en korkad, dum, egoistisk tant helt utan förmåga att tänka på någon annan än sej själv men som mitt i allt älskade sitt barnbarn och mest av allt ville vara med honom. I dag 15 år senare har svärmor och jag en fin relation. Hon klampar fortfarande på ibland men backar och skrattar alltid till lite när hon märker att hon gör det. Jag umgås gärna med svärmor på egen hand. Och mitt barn, han älskar sin farmor och hänger ofta hos henne. Och svärmor, hon hade numera om hon varit en hund fått en utmärkelse i dressyr ;)

Vad händer om du säger typ precis just det? Var bara ärlig med dina känslor.

"Svärmor, jag förstår inte hur du tänker. Jag tycker att du beter dig som att du skulle ha rätt till min dotter. Jag gillar inte den inställningen alls, jag måste få bestämma vart min dotter är. Jag berättar själv när jag tycker att det känns okej att du tar henne över natten osv. Varför skulle det vara bättre för min dotter att vara hos någon annan än hos mig, sin mamma? Jag blir faktiskt ledsen av ditt agerande och känner mig som världens sämsta mamma när du säger såna saker."

Hur tror du hon skulle reagerat då?

Om en emotionellt mogen person tar emot sån information backar man. Börjar hon argumentera än det bara att begränsa.

Du måste tuffa till dig och lära dig att stå upp för ditt barn och för dig själv. Det kommer fler tillfällen när du måste säga nej till barnets kompisar, lärare, tränare etc och vara bestämd. Bra om pappan har samma attityd som du, men du måste kunna säga till själv, direkt till tanten. 

Om tanten kommer och rycker i barnet, säga bara vänligt Nej, nu ska jag ha Pluttis en stund, du kan få hålla i honom senare. Tack men nej, nu ska jag mata min bebis. Nej, jag tycker att Pluttis är för varm för en mössa nu. Tack, det var snällt, men du får gå ut en sväng sen, inte nu. Tack för tipset, men blöjbytningen, amningen etc fungerar bra så här. 

Jag blir så ledsen när jag läser ditt inlägg.
Du är föräldraledig och din energi och ork ska gå till ditt barn. Det är inte svärmors behov som ska sättas främst
Det viktigaste rådet jag vill ge är att få in mer luft mellan er familj och svärmor. Glesa ut träffarna, träffas inte lika ofta som ni gör nu. Och stanna inte så länge.
Facetime: Meddela bara att ni inte har tid och ork med facetime. Hon får bli sur. Nu är det barnets behov som står i centrum. Era rutiner ska inte anpassas efter svärmors önskemål.
Svärmor är inte huvudpersonen i ert liv, inte heller ert överhuvud.
När hon försöker ta barnet så hindrar ni henne. Ni måste ha en gemensam strategi. Upprepa med lugn och stadig röst: "Nej, inte ta babyn". Se det som övning inför svårare saker där ni behöver sätta gränser kring ert barn
Frestas inte att gå in i krångliga förklaringar. Ni är barnets föräldrar och bestämmer. 
Svärmors kommentarer: Strunta i dom, låt de gå in i ena örat och ut genom det andra. Du kommer känna dig stark och fri genom att inte gå i konflikt. Det är föräldrarna som bestämmer över barnet och svärmor kan inget göra åt det så du behöver inte lägga energi alls på att argumentera med svärmor. Lär dig några standardfraser: Vi får se hur vi gör med det / det ordnar sig / det går bra / vi mår bra. Släpp inte in henne i detaljer. Blir hon jobbig, gå och byt blöja (lås badrumsdörren), gå runt och vagga babyn edyl

Men främst: Glesa ut träffarna. Skav inte på varann hela tiden

Klokt och bra inlägg.

Skaffa en babysele
Det förhindrar att svärmor tar barnet ur famnen eller vagnen
"Här sitter han bra"

Säg ifrån till henne, vänligt men bestämt. Säger hon att du ska sluta amma, titta henne i ögonen och säg vänligt men bestämt - Det bestämmer inte du. Du behöver inte ge dig in i någon argumentation med henne om det känns jobbigt, utan upprepa bara samma sak en gång till och lägg eventuellt till - Det är min kropp och inte din om hon insisterar. 

Jag håller till viss del med de som säger att din man har ett ansvar att markera och säga ifrån till sin mamma. Samtidigt tror jag att du måste markera dina gränser själv också, på samma sätt som om det vore någon annan än just din mans mamma som överskred dina gränser. 

Du skriver att du inte vill bli din elaka i familjen men om du inte säger ifrån vänligt men bestämt på ett tidigt stadium finns det en risk att det kokar över till slut och att all ilska och irritation du samlat på dig på grund av svärmors  beteende bara väller ut. 

Och om du och  din man skulle komma överens om att det enbart ska vara han och inte du som markerar mot svärmor kommer hon naturligtvis att genomskåda det förr eller senare och då skulle du riskera att få rollen som den fega och manipulativa istället för den elaka, vilket kanske inte är särskilt mycket bättre. 

Nej, jag tror faktiskt att det för allas bästa , inte minst ert barns och för att få fungerande släktrelationer alla kan leva med faktiskt krävs att du tydligt och bestämt men vänligt markerar dina egna gränser.