Orolig för min dotter

Hej alla!

Jag är en "varannan-helg" (tors em-mån fm) pappa till tre fina ungar, två pojkar på 12 och 8, och en flicka på 10. 

Min flicka upphör aldrig att förvåna mig. Lillgammal, extremt klipsk. Hon har alltid föredragit att umgås med äldre barn och vuxna, hon ha alltid varit mer i fas där än med barn i sin egna ålder. Hon var nog bara fyra när hon satt med oss vuxna på sällskapskvällar och klarade sig alldeles utmärkt mot oss i TP och liknande spel. Men mycket av hennes umgänge, vare sig det är med vuxna eller med barn, är väldigt passivt och tystlåtet. Hon leker liksom inte och har aldrig gjort, hon sitter mest bredvid och är tyst. Om vi gör något tillsammans och jag försöker få igång ett samtal blir det liksom ett ganska ensidigt sådant. Samtidigt visar hon då och då att hon hör också lyssnar. 

Hennes skola har, lite vagt, uppmärksammat det här. Både att hon är duktig, i alla fäll när hon vill, i skolan, men har dåligt med kompisar. Och att hon inte alltid är "med" på lektionerna, trots att hon kan, hon sitter och gör annat. Skriver, ritar. Hon har dessutom detta år börjat undvika att gå på idrottslektionerna och till skolmatsalen, vilket så klart inte är bra. De verkar dock alltid mer vilja koncentrera sig på hennes lillebror, som har bra med kompisar men sämre akademiskt då han har dyslexi. 

Jag har försökt fiska lite hos henne hur det står till med kompisar och skola, men hon rycker på axlarna. Skolan är tråkig. Hon verkar inte bry sig om kompisar alls. JAg har försökt prata med hennes mamma, men hon är så hyperkoncentrerad på lillebro och sin egna situation. Det känns nästan ibland som att flickan är lite bortglömd. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra här. Någon med råd?