Fråga till frivilligt barnfria män och kvinnor

Hej, jag valde första alternativet. Nä, inte direkt, lite frågor ibland bara om jag inte ska träffa någon och så där, men det var ett tag sedan. De jag känner och umgås med låter mig vara som jag är vad gäller det.

Min barndom och mitt liv har varit ett helvete. Varit med om traumatiska saker. Som involverar det andra könet. 
Har lärt mig av mina föräldrar och av mina livserfarenheter att det vore en väldigt dålig ide. Vill inte att mina barn ska lida för samma saker som jag själv. Har med mitt utseende att göra med/gener.

Det har också gjort det väldigt svårt för mig att känna djup samvaro med en man. Pga av det som hänt. Satt djupa spår.

Och att bli djup och djupt intresserad/förälskad i  en man.
Det är alldeles för intimt och är inget jag kan föreställa mig. Kan inte tänka mig något mer utelämnande än just det och att få barn.Jag är inte bekväm med det.  Ingen man har och kommer aldrig få mig att känna så djupt att jag är villig att göra en sådan stor uppoffring.

Det är något jag accepterat, eftersom jag hellre mår bra so naturligtvis än mår psykiskt dåligt och tvingar mig själv till något. 

Nu tycker jag det känns skönt. Har aldrig heller haft något intresse av barn. Dom är jobbiga. Skriker mycket, far runt.  Nej, jag vill inte ha en sådan stökig tillvaro. Och kex tanke på hur saker har utvecklats i Sverige och i världen. Känns det som jag gjort ett bra val.

Bra alternativ och plus för att du skriver barnfria och inte barnlösa!

Jag kan lätt kryssa i 3-4 alternativ, men mest att jag vill vara fri och inte binda upp mig för resten av livet med barn. För barn är ett livslångt åtagande, det förstår jag på min omgivning. Lyckligtvis hittade jag en man som har samma uppfattning.

Mamma vill gärna ha barnbarn men har väl gett upp nu och får nöja sin med de två som brorsan har. Annars har ingen tittar snett på mig. Några säger däremot att de är lite avundsjuka.

Jag har en ärftlig sjukdom som jag aldrig skulle vilja att andra ska drabbas av och dessutom långvarig psykisk ohälsa. Jag har aldrig haft någon direkt önskan eller längtan efter barn utan tror att jag mår bäst utan. Det hade inte varit okej för mig att bli förälder om jag inte kände att jag kunde ge barnet all den trygghet det förtjänar.

Jag tycker om barn och har lätt för att umgås med dem, men det ansvarsfulla för mig är att inte bli förälder själv. Jag är helt nöjd med det beslutet och trivs med den frihet ett barnfritt liv ger mig.

Avstår pga alkoholism i släkten. Väldigt få har frågat men inget jag tagit hårt.

Den största anledningen är nog att jag aldrig känt något sug eller någon biologiska klocka.  Jag har dessutom sett mest negativa sidor av det i min närhet. Verkar som många kvinnor får göra det mesta själv.

Och många ser så stressad ut och känner några som blivit utbrända. Sedan har relationerna spruckit. Så blir det ett varannan vecka scenario. Som jag både tycker verkar deprimerande och jobbigt. Att barnen ska flytta fram och tillbaka.  

Dom flesta har inte brytt sig faktiskt. Dom har accepterat att jag inte vill ha barn. Har däremot märkt av någon form av avundsjuka? Eftersom det varit så misstänksamt negativt. Jag antar att det kanske inte lr lika romantiskt när barnet väl kommer, och under småbarnsåren. Alla pratar och framställer det så mysigt och fint.

Men dom nämner aldrig kvinnor som spricker upp helt så dom får inkontinens problem. Kan handla om både att kissa och bajsa på sig. Förlossningsdepressioner, andra förlossningsskador. 

Är nöjd med mitt val.

Jag avstår barn just nu, för att jag känner att det inte är rätt tid i mitt liv. 
Om jag väljer framöver att skaffa barn vill jag ge den tryggaste och kärleksfullaste tillvaro jag kan ge det.

Jag har vuxit upp med två djupt dysfunktionella föräldrar och från ganska låg ålder har jag varit förälder åt mina föräldrar, och samtidigt uppfostrat mig själv på något sätt (men det gick bra), och tagit ansvar för ett hem, två småsyskon osv. Även om min uppväxt var fel så fick jag en inblick i vad det innebär att ha ansvar för andra människor, och jag vet inte om jag hade kunnat ge så mycket av mig själv till ett barn. Jag fokuserar på att vara en bra människa på så många andra sätt och bidra till människor i min närhet och samhället på olika sätt, det känns lagom. Men jag kommer aldrig skaffa barn.

Ja, jag har fått många negativa (men också några positiva) reaktioner på det. Många har väldigt svårt att förstå hur man kan avstå frivilligt och väldigt många påbörjar någon positiv övertalningskampanj som kan vara ganska irriterande. Särskilt när folk säger "du är en av dom smartaste, mest vettiga människorna jag känner, hur kan du inte vilja ha barn? Du hade blivit en fantastisk mamma". Om jag nu är så smart och vettig, varför skulle jag inte kunna fatta egna, välgrundade beslut som känns 100% rätt? Men jag har blivit bättre på att inte bli irriterad och försöker istället byta ämne på ett snyggt sätt eller kontra med humor och glimten i ögat.
Vissa har sagt att det är modigt, häftigt och att det är coolt att jag vågar gå min egen väg och inte gör saker utifrån vad "alla andra" gör.

Jag valde "Annat". Jag vet nämligen inte. Jag är bara barnfri helt enkelt, det bara blev så. Precis som med min sexualitet.

Har inte fått några negativa reaktioner alls. Det påverkar ju ingen annan. Till skillnad från de som skaffar barn fast de inte borde. 

Jag är frivilligt barnfri. Som det flesta verkar skriva har framför allt intresset eller suget aldrig funnits där. Jag har aldrig haft en tanke på att jag vill ha barn eller bli mamma.

Dessutom har jag dysmorfofobi, vilket uppstod när jag var tonåring. Jag hatar att min kropp och går ofta täckt. 
Överlag är det inget jag tänker på när jag är själv. Då trivs jag som bäst. Jag tål inte att någon tar i mig, eller tittar på mig. Jag får en sådan enorm känsla av avsky och känner mig äcklad. Vilket leder till att jag duschar riktigt varmt och måste skrubba  hela kroppen. Jag är dessutom ingen känslomänniska. Det är extremt svårt för en sådan person att ha en relation. Man måste tycka om sig själv, och det gör jag inte. Då kan man inte släppa in andra heller.

Min lösning har varit att avstå och undvika män helt. Det fungerar faktiskt, och har gjort att jag lever ett bra liv på egen hand. Det har gjort att jag kan släppa dessa tankar helt och bara leva mitt liv på mina villkor.

Sen är det nog ett bra val långsiktigt att ha avstått barn. Det är bara se på utvecklingen som detta land går åt. Hur klimatet och världsbilden är. Jag hade velat ha något bättre för mina barn att de fram emot tror jag. Nu känns det som många har väldigt mycket ångest och äter anti depressiva.

Värderar min frihet högre-alternativet. Skulle gå sönder av ett sånt förutsägbart och inrutat liv som med barn! Samt att vi veterligen har ETT liv, det vill jag slösa på mig själv och inte på någon annan. Vill jag göra något så gör jag det, har alltid gjort. Skulle aldrig klara av att anpassa mig och passa upp på någon annan.

Har väl funnits kommentarer av olika slag. Från att "du kommer ångra dig", "när du hittar rätt så...." till att jag är "elak" mot mina föräldrar.... Har varit mer eller mindre trevlig tillbaka. Den senaste var "Jag såg ditt inlägg från julafton och sen blev det dubbelt gummi, fy fan, vet du ens vad alla heter???"

Håller med nedan svar på i princip allt. Svarade dock värderar min frihet högre.  Skulle inte fixa ett inrutat vardagsliv i 15-20år. Livet är för kort och nu är ju bästa tiden när man är 30-40år! Man har pengar och är frisk. Då vill jag känna mig så levande som möjligt. Lära mig nya saker, upptäcka nya platser. Ge så mycket kärlek jag bara kan till min man. Vara spontan och smågalen. Skratta mig igenom dagen och bara rå om mig själv och min familj (man och hund). 
Ta in naturens lugn. Vakna med solen och se dagen gry med en kopp kaffe på altanen till fågelsång. Se solnedgången gå ner över havet kl 22 utan att titta eller bry mig om vad klockan är. 

Min gammelfaster var alltid glad och positiv in till döden. Hon hade varken barn eller man men levde ett intressant liv med vänner och resor. Hade trygghet omkring sig trots inga barn. Så fint liv. Hon är en förebild. 
Mina mor och farföräldrar var desto mer bittra och tråkiga trots en massa barn och barnbarn.

Jag vill bli som min gammelfaster. 🥰
 

Livet!