Bonusdotter har inte förtroende för oss...

För att ni vill veta privata saker som tonåringar normalt inte delar med sig åt alla, speciellt vuxna. Ni har snarare tur att hon faktiskt delar med sig åt någon iaf. Ni har haft en betydande roll i hennes psykiska problem och jag tror också hon vill frigöra sig ifrån det lite, att ni inte behöver veta allt för hon har inte haft så många val tidigare. Hon vet att ni finns där men hon behöver inte anförtro sig för att det ska vara sant. Att behöva några dagar på att processa själv eller med någon enstaka involverad är inte heller konstigt.

Jodå hon har förtroende för er , annars skulle hon inte tillåtit så mycket som hon ändå gjort med allt du räknar upp.

Däremot handlar det om konsekvenser... hon vet att ni litar på henne och har förtroende för henne i mångt och mycket och har därmed koll på vad ni förväntar er av henne  - men det innebär att ni förmodligen är dom enda som har krav och konsekvenser om dom kraven inte efterlevs.... 
Det har förmodligen inte mamman....  mamman tycker nog mer synd om dottern om hon behöver typ akut-p-piller och får nog varken förmaningar eller konsekvenser av sådant slarv ... dom kramas, pratar ut och så är det glömt ....typ...  Dottern behöver nog inte stå till svars för det hon gjort. 

Men hos er blir det besvikelse.. hon vill inte svika en familj som litar på henne och älskar henne. Hon vet att det skulle bli förmaningar,  agerande och konsekvenser oavsett om hon mår dåligt eller har gjort något fel. 

Är hon dessutom medberoende till sin mamma handlar det om att kratta manegen för mamman och undanhålla för er hur saker inte fungerar i rädsla för att mamman kanske blir anmäld eller förbjuds träffa dottern tex.. 

Det låter som mamman är hennes kompis.

När det krisat, är det inte då hon ringer dig/er?

Det kan kännas otacksamt men visar vem hon egentligen känner finns där för henne. Försök att backa och inte konkurrera med mamman.

Ni har säkerligen hennes förtroende, men hon visar det på hennes sätt.
Lägg ner alla tankar om otacksamhet. Ni är viktigast i hennes liv och det vet hon förmodligen också.
❤️

Förstår att du är ledsen. Men hon har förtroende för er, tror jag. Annars hade hon inte kommit till er och låtit sig kramas när hon hade ångest. Jag tror att det är något annat. 

Kan det vara så att mamman tar saker lite mer med en klackspark? Att ni ser väldigt bekymrade och oroliga ut när dottern berättar och att det blir som en jobbig grej till, att ni blir ledsna och oroliga. (Jag bara gissar nu.) Ibland är det lättare att berätta för någon som är mer neutral till det man har att säga.

Mamman har, gissar jag, egna erfarenheter av psykisk ohälsa, obehagliga upplevelser etc. Har man det är det inte lika skrämmande saker att höra om, och hon kan också relatera och berätta om liknande saker hon upplevt och vad hon gjorde då. Risken med det är att det konstiga och skadliga normaliseras. Men gör mamman det bra kan hon förstå och förklara det olämpliga i det samtidigt. 

Jag vet hur det är att ta hand om ett barn med svår psykisk sjukdom. Det påverkar hur man sen är med det barnet. Mamman var inte med när det var som värst. Det kan också påverka hur hon bemöter dottern. Eftersom hon inte såg sin dotter när det var som värst är hon kanske inte lika orolig. 

Har ni fortfarande stöd från bup? I så fall kan ni kanske be om ett samtal för föräldrastöd och få råd om bemötande. 

Att man vill väl betyder inte att man klarar av att hantera ett samtal på ett bra sätt. Det har jag själv fått erfara som ensamstående mamma till en ungdom med psykisk ohälsa. Vi hade en väldigt nära relation, för nära. Inte förrän jag fick möjligheten att prata med en anhörigstödjare gick det upp ett ljus för mig hur felaktigt jag hade behandlat mitt barn. Genom förändrat förhållningssätt från mig sida har vår relation nu utvecklats och blivit mer normal och barnet vågar säga ifrån till mig på ett annat sätt. 

Inte alls samma problematik som ni har, men grunden kan vara lika. Något i er kommunikation gör att hon inte känner sig stärkt utan istället....kanske förminskad, liten, oviktig, att hon inte får bestämma själv...tja bara hon vet. 

Detta är min bästa gissning. 

För mig var det extremt svårt att själv se vad jag gjorde för fel, jag behövde verkligen hjälp av en utomstående expert. Så jag kan inte säga att ni ska rannsaka er själva och ändra något. Utan kanske mer hitta en anhörigstödjare (finns hos kommunen) som är bäst på hur man ska bete sig som anhörig till en person som har problem på olika sätt. 

Dessutom - om man är två vuxna blir det lätt ett skevt styrkeförhållande i ett samtal där ungdomen kan känna sig utsatt. Om ni båda pratar med henne samtidigt t ex. 

Jo, hon ser er som sina föräldrar. Och biologiska mamman som en kompis. I tonåren berättar man inte allt för sina föräldrar. Särskilt om det är kriser. Men ni är så klara väldigt viktiga för henne. När hon väl har kommit ur tonåren så kommer du nog att se att hon uppskattat allt detta. Min dotter var lite så också under tonåren. Vi fick inte reda på något av de dumheterna som hon gjorde, eftersom hon visste mycket väl att vi skulle oroa oss. Det kan mycket väl spela in omtanke om er också. När hon väl var över 20 så var det helt annorlunda. Och då fick vi också veta hur det var då och varför vi inte fick veta då. Jag tror det är inte något negativt, hon uppskattar säkert er hjälp och ni kommer att kunna prata om det senare, om några år. 

Jag har också tänkt i dem termerna. Men hittills känns det som att det är ner egna hjärnspöken hos henne. Hon har vid något tillfälle sagt att "Skulle jag berätta det skulle jag få utegångsförbud i 2 år." eller "Då kommer jag aldrig få träffa kompisar igen" Hon har aldrig hittills fått utegångsförbud eller kompisförbud, så vet inte riktigt vart hon fått det ifrån. 

Vi ger henne inte heller konsekvenser för t ex oskyddat sex, vi stöttar henne. Tänker att Ungdomsmottagningen får ta det snacket. Sagt att det är bra att hon tar ansvar när en olycka skett. Det är sällan hon behöver stå till svars hos oss, däremot är hon rädd för utegångsförbud, utskällningar osv det, oklart varför. Vi uttrycker aldrig besvikelse, inombords kan man såklart känna det, men skulle aldrig uttrycka det. Snarare är vi tvärtom, just för att hon ska känna att hon kan prata med oss.Inte krisat vad vi vet. Hon har snattat en gång, då ringde hon pappan på uppmaning av polisen då han är vårdnadshavare. Hon har dock varit tydlig med att hon aldrig skulle ringa oss om hon druckit och blivit för full. Hon skulle ringa mamma då. Då kändes jag vara inbords "Vad ska mamma göra? Hon saknar körkort och är drogpåverkad." Sa inget såklart, utan sa endast att hon gärna får ringa oss om något sådant händer, att vi hämtar givetvis direkt.

Vi försöker inte konkurrera med mamman. Vi är alltid objektiva. "Känner du att du kan prata med mamma är det superbra" osv, fast man inombords tycker det känna jobbigt. Vi försöker vara väldigt lättsamma. Jag är en väldigt prestigelös person. Men mamman är mer som en kompis. Vi uttrycker aldrig ledsamhet eller besvikelse utåt, utan det tar vi med varandra vi vuxna. Vi försöker vara väldigt förstående, ställa upp osv. När detta med dagen efter pillret kom upp så var det i affekt. Hon var arg över att vi frågade varför hon stängt av kartfunktionen. Hon skrek rakt ut "Vadå ska jag säga till er att jag behöver åka till UMO för att få ett dagen efter piller!?!?" Jag svarade helt lungt att "Ja, det hade du kunnat säga. Bättre vara ärligt än undanhålla." Sen pratade vi lite om det. Jag sa att det är bra att hon tar ansvar när något händer, att det är bra att UMO finns osv. Inombords kände jag såklart en viss besvikelse över att jag tänkte hon var mer ansvarsfull, men det var inget jag sa.

Mammans bemötande var förmodligen "Fy fan vad stolt jag är. Du är en vuxen kvinna nu som haft sex. Min dotter är en vuxen kvinna nu. Fy fan vad glad jag blir. Det är bara gå till ungdomsmottagningen och ta ett dagen efter piller det har jag gjort hundra gånger." 

Så ja, hon har nog en mer lättsam inställning. Däremot tänker jag inte att hon på det sättet är en "bra person" att ta snacket. Hon själv förlorade oskulden som 11 åring och tycker inte det är konstigt, hon är liberal till att dottern ska röka på, är alldeles för mycket på hennes privatliv och har förmodligen frågat om hur det var att ha sex, hur det kändes, hur hon tänkte, gett tips på hur det ska bli bättre sex osv där vi känner att vår gräns faktiskt går kring vad man pratar med sina barn om. 
Vi pratar aldrig med henne samtidigt, utan är alltid ensamma. Förmodligen är det något i vårt bemötande eller liknande. Hon har alltid tyckt att jag låter sur t ex när jag pratar. Jag har en ganska ljus röst men pratar lite djupare och stolpigare när jag pratar om viktiga eller seriösa saker. Jag har pratat med henne många, många gånger om att jag inte är sur, men det finns inget jag kan göra för att påverka min röst. Men det kanske kan vara en bidragande orsak, men det kan jag inte påverka... 

Anhörigstöd i vår kommun gäller inte för anhöriga till barn utan endast till vuxna. 

Anhörigstöd i vår kommun gäller inte för anhöriga till barn utan endast till vuxna. 

Har du kollat upp detta? Jag trodde det var så även i vår kommun, men det visade sig att det fanns en hel enhet som jobbar med förändrar till tonåringar/unga vuxna. De var svåra att hitta, annonserades ingenstans utan jag fick veta av en slump. Tror att kommunen inte annonserar detta på sin hemsida för att undvika anstormning...

För att det är så konsekvenserna blir för många tonåringar, de får skit om de berättar saker och självklart snappar hon upp hur andras anhöriga reagerar. Jag förstår fullt ut att det blev jättejobbigt när ni "pressade" om kartfunktionen när hon tydligt behövt göra något som var privat och inte så kul. Normal tonåringsreaktion.

 

Det verkar inte ha ett dugg med din röst att göra utan att hon är en helt vanlig tonåring som har haft det tufft och fortfarande har.

Ja, men enligt henne är vi så mycket strängare än andra föräldrar. T ex med att hon inte får vara ute hur sent som helst på skoldagarna osv. De andra föräldrarna verkar inte bry sig speciellt mycket i vad deras barn gör utifrån det lilla man hör. T ex så får bonusdottern följa med dem på läkarbesök för att föräldrarna inte orkar/kan. Sådana typ av besök där man tänker att föräldrarna borde vara med. Likväl som de inte har något problem med att barnen kommer hem efter midnatt på vardagarna. 
Har ännu inte hört om någon av hennes kompisar som fått kompisförbud eller utegångsförbud. Känns ju som att man mer kan lita på det som faktiskt sker än det som inte sker. T ex att hon aldrig fått utgångspunkt och vi har pratat om att det är något som vi aldrig skulle tillämpa, utan att vi tror på en dialog. Ändå är det ett argument som kommer upp. 

Det enda vi egentligen har är Life360 för att kunna se vart hon är, det verkar flera av hennes kompisar ha också. Men det är känsligt. Själv har hon på snapkartan för alla 100 kompisar så de kan se vart hon är, men det är väldigt känsligt att vi vet.