Hur hantera känslorna runt att bli dumpad av en vän
Skulle behöva lite tips hur man hanterar att en kompis har dumpat en. Fasat ut en. Hur acceptera att den person som man trodde stod en så nära har klippt bort en utan en förklaring?
Det som gör mest ont är att denna person vet så mycket om mig och jag var mig själv med henne. Att sedan bli bortvald för det, utan en förklaring, är en brutal känsla. Jag har svårt att hantera det, även om det nu gått lång tid sen vi hittade på något. Sprang dock på henne på gatan med sin nya kille. Visste inte att hon träffat en ny. Jag hade med mig en barnvagn med min son på 7 mån. Hon visste inte ens om att jag varit gravid och fått barn. Hon säger också där och då att de ska ha barn i augusti. Hon tillägger att vi borde ?catch up?. Jag tittade på henne och sa lite syrligt: ?Du vet var jag bor, det är bara att höra av sig.? Hon bor 10 min gångväg bort.
Den här människan var ett enormt stöd när jag genomgick en separation för några år sen. Mitt ex körde gaslighting och dumpade mig efter att vi genomgick ofrivillig barnlöshet och IVF. All skuld lags på mig. Jag mådde väldigt dåligt under den här perioden och min så kallade vän fanns där som stöd, så som många andra vänner, men hon var närmast. Hon visste att barn var min största önskan och drömmen om en familj.
Det gjorde också ont när hon gjorde slut med sitt ex, men först berättade om det efter 5 mån, när hon sporadisk bjöd in till middag hem till henne. Jag fick inte chansen att vara där och stötta henne, ge tillbaka.
Har flera fina vänner på olika nivåer, även vänner som står mig väldigt nära. Vill ibland utvidga min krets, men jag märker att jag efter den här senaste incidenten med vännen har jag svårt att faktiskt öppna upp mig. Vill inte delge saker. Orkar inte bygga nått med nya kompisar och sen bli bortvald. Håller mig till det gamla.
Rent logiskt förstår jag att man måste bara slänga sig där ute och vara sig själv. Sen hittar man alltid några som man klickar med, andra inte, men det tar emot.
Har under senaste åren också förstått att min mamma alltid tryckt bort mig. Anknytning förstår hon inte vad det är. Försöker man prata med henne blir man avsnäst med en kommentar att man inte behöver prata om allt.
Hur som helst, jag känner mig väldig deppig att min så kallade vän inte ens har hört av sig. Att hon inte vill höra fortsättningen på vad som faktiskt hände med mig, som en normal vän gör. Men det är radiotystnad. Vill inte kontakta henne, vill att hon ska sträcka ut en hand. Jag tröttnade på att försöka få kontakt med henne när hon bara bollade bort en på slutet av vår vänskap som jag inte var värd nått. Det känns inte som alla långa samtal vi hade, alla resor vi gjorde vi gjorde under årens lopp, skratt och galenskaper spelade nån roll för henne. Det är historia och där hör jag hemma.
För mig så trodde jag att jag hade en fin vän för livet, men så var det inte. Det gör ont. Försöker tänka att det inte är nått fel på mig, jag vet att jag inte är det, men känslan finns där. Fattar inte hur jag kunde missförstå vår vänskap eller se den här komma. Hur kommer man vidare från den här känslan?