Dissad av kille, mår som vanligt

Känner igen mig. Har blivit rejält sårad, mådde fruktansvärt och det tog nog två år innan jag ens orkade börja dejta lite igen. Men något hade hänt, jag kunde känna mig förälskad men de där djupa känslorna som gör att man kan bli sårad försvann. Jag hade också hela tiden mindsetet att det inte kommer bli något och att det gör inget. Så även om jag kände mig förälskad så riskerade jag inte att bli sårad för dom djupa känslorna tillät jag mig inte att känna. Är fortfarande singel och vet inte om jag vill ge nån man en chans igen. 

Tror det du känner är normalt. Du har en del i bagaget och tillåter dig nog inte att bli sårad igen. Nackdelen är väl då att vi inte kommer känns de där djupa känslorna igen. 

Det är nog sant. Jag sa till och med till denna killen att jag kommer ta avstånd om jag blir kär. Jag vågar mig inte längre än såhär. Eller vågar gör jag kanske men då krävs nog väldigt mycket. Killen får ju riva murarna man byggt upp runt sig med dynamit isf. Det kan man absolut inte vänta sig att en man ska göra ens. 

Jag har ältat så mkt I mitt liv. Tryckt ner mig själv och känt mig som nått som Gud glömde. Nu vägrar jag gå in och börja älta och hitta fel. Jag har tappat tron på kärleken ändå liksom. Känns så diffust då jag innan varit helt trasig över att bli sårad och känslorna har stormat upp och ner. Nu är som helt puts väck. Känner mig som en person jag inte känner längre. Vem har jag blivit ? Är det bra eller dåligt? Jag vill inget hellre än att uppleva kärleken på riktigt men det känns ändå inte som den finns. Komplimanger och uppvaknande jag får blir automatiskt nått som jag bara tar in för stunden. Är inte värt någonting. Känner mig iskall.

Blir både glad och ledsen på sammagång av att läsa detta. Man ska inte kasta pärlor åt svin och det har du som fördel i livet att du inte gör längre TS. Dock så kan ju kärleken faktiskt dyka upp när man minst anar det och då är ju risken att du inte släpper in den. 

Du har varit med om svåra saker, självklart har det påverkat dig. Vissa söker konstant bekräftelse efter ett kärlekstrauma. Du har blivit stakare av det. Kanske lite för stark. Det är bra men försök ha ett lite öppet sinne, kärleken kan faktiskt knacka på dörren. Var då tydlig med vad du varit med om så att han förstår dig. Ta hand om dig 

Exakt så har jag också sagt när jag träffat någon. Börjar jag få känslor så kommer jag bli mer avvaktande. Då är det han som får ta kontakt och hålla kontakten levande. Närmar mig också 40 och orkar inte bli besviken eller sårad nåt mer. Det är tråkigt, men visst har iaf jag blivit avtrubbad när det gäller kärlek. Tror inte på att den finns längre och orkar heller inte investera några direkta känslor i en ny man jag träffar 1 eller 2 ggr. Kan såklart bli fler ggr men det är ju ingen garanti när man dejtar. 

Har under 17 år ideellt arbetat som volontär och fått förmånen att samtala med många individer. 
Den röda tråden senaste 7-8 åren ligger i olika problem för människor att hitta partner. Skiljer sig lite olika bland män och kvinnor. Männen upplever enorma svårigheter att överhuvudtaget kunna träffa en kvinna. Medans kvinnor finner sig kluvna till att välja rätt partner bland alla sina val. 

Förstår dina tankegångar på att ej vilja bli sårad samt din tveksamhet till att ha förhållande igen. 
Som kvinna i dagens dejtande klimat har du enligt min erfarenhet enorma möjligheter jobba upp din självkänsla, utforska nya intressen, bygga upp ditt sociala liv(ifall det behövs) osv. 

Samhället i Sverige rör sig numera ännu snabbare mot singel idealet. Vilket jag personligen tycker är sorgligt. Dock något vi behöver vänja oss vid kommande åren.

Jag tror kanske att det är just det jag gjort, jobbat upp min självkänsla ? Innan föll jag lätt för killar och var helt trasig. Träffade jag någon mådde jag dåligt om han slutade höra av sig eller mindre. Nu tänker jag mer "jaja passar det inte så får det väl vara, inget jag kan göra" sedan har jag inte ältat ett skvatt. Inte vänt utomhus in på mig själv eller ens tänkt över vad jag gjorde för fel. Känslokallt men nödvändigt. Tror knappast att en person med låg självkänsla gör så. 

Socialt nätverk har jag verkligen och livet är bra liksom. Intressen finns och jag har ett rikt liv nu. 

Frasen  "det är vad det är" är något jag sagt till mina vänner när jag träffat en kille. Tänker att det kan vara över lika snabbt som det blev. Är precis som man intalat sig själv det så mycket att man äger den Frasen. 

Kanske blir man bara klokare med åren? En vän till mig sa att jag inte spelar svår, jag är svår. Vilket nog kanske stämmer. Jag känner inte att det är nått dåligt just nu. Det är bara skönt att hjärtat får sin vila. Det känner varken bu eller bä längre. Hoppas gör man ju men inget som påverkar en negativt längre. 

Ja, man blir både klokare, självsäkrare och mer bekväm med åldern. Man prioriterar sig själv och man vågar sätta sig själv i första hand. Man har mått dåligt tillräckligt och inser att man är värd att må bra nu. Bara onödigt att utsätta sig för situationer som ber om att man kan få det besvärligt igen. Nej tack. 

Immunitet vuxit?

Så har de blivit för mig numera..

Jag tror som flera varit inne på att du blivit mer självsäker och trygg i dig själv med åren och genom erfarenheter. Det är bara positivt!

Själv har jag aldrig varit med om riktig hjärtesorg,  bara när min sambo dog. Alla förhållanden som spruckit innan och efter det har jag varit antingen lättad över eller ledsen över i 2-3 veckor max. Brukar fokusera på allt positivt med att vara singel, det finns mycket man kan göra utan partner eller något man vill göra mer av som en partner varit negativ till. Menar inte sex. Mer att slippa bråk, svartsjuka, kunna göra det man vill, slippa ta hänsyn, umgås mer med vänner, hitta nya bekantskaper, ingen som lägger sig i ifall jag vill köpa en liten båt eller annat "onödigt", prova nya saker och uppleva sånt som inte partnern varit positiv till.

Och kärleken dyker upp igen när du minst anar det. Du behöver inte leta. Skönt!

Ta hand om dig!

De som verkligen blir chockade och får enorm hjärtesorg är nog ofta de som ser förhållandet som något livslångt som aldrig kommer att ta slut.

Jag har inte upplevt det så. Tror det är väldigt olika detdär. Jag har varit förkrossad över en kille jag dejtade ett par månader. Tänkte inte ens på framtiden då men jag var en trasig person helt enkelt som inte klarade detta. Nu verkar det som jag klarar det. 

Tack för ditt inlägg. Beklagar att din sambo dog. Kanske har du värdesatt kärlek på ett helt annat sätt. Det är värdefullt. 

Jag ser på det som händer mig nu som nått possitivt men jag blir ändå förvånad och undrar. Men att slippa älta och hitta fel på mig själv känns så skönt. Det har jag gjort så det räcker nu. 

Jag hoppas du har rätt, att jag hittar den. Tack