Hur vet man att man är kristen eller om man bara söker tillhörighet?
Jag har funderat mycket på detta.
Jag blev kristen år 2017, men redan året innan fann jag ett kristet sammanhang. Det var en välkomnande miljö, och jag trivdes. Vi umgicks, hade spelkvällar och festade ? fast utan alkohol och tobak. Jag har aldrig tyckt om alkohol, och tobaksrökning har jag haft en mer neutral inställning till, så länge jag sluppit andas in röken.
Med tiden upplevde jag mer och mer att Gud lyssnade på mina böner. När jag bad kände jag mig hörd, och jag blev ofta glad av bönen. Jag upplevde att jag fick bönesvar.
Senare flyttade jag till en annan ort och valde en kyrka som någon rekommenderade mig. Där fann jag dock inga vänner. Jag levde mitt eget liv, oftast bland icke-kristna. Trots det kände jag mig omtyckt och blev inbjuden till fester.
Det tog tre till fyra år innan jag hittade ett kristet sammanhang att umgås med. Men även där kändes det som att jag inte riktigt passade in. Ibland upplevde jag att vissa såg mig som "dum" eller "socialt speciell". Jag blev mest en person som dök upp vid allmänna sammankomster, men fick sällan personliga inbjudningar. Det gjorde mig osäker ? var jag ens omtyckt, eller sågs jag överhuvudtaget som en vän? Jag ställde ofta upp som volontär vid olika evenemang, men känslan av utanförskap fanns kvar.
Jag hoppades länge att någon gång få ett meddelande, en personlig inbjudan. Jag bjöd ju själv in andra ? till spelkvällar, aktiviteter, hyrde lokal för att göra något tillsammans. Men jag blev aldrig den som andra spontant bjöd in. Det enda undantaget var födelsedagsfester, men även där kände jag mig osäker. Blev jag inbjuden för att jag var en vän, eller för att jag gav bra presenter? Jag har alltid varit generös, och jag har aldrig haft problem med att bjuda.
Denna känsla av sorg har funnits kvar, särskilt kopplad till en specifik person. Jag förstod mig aldrig riktigt på den personen, men av någon anledning försökte jag bli vän med hen. Problemet var att jag aldrig visste om vänskapen var ömsesidig. Det blev svårt att känna att jag var en del av något ? inte bara i relation till den personen, utan även i förhållande till de andra i sammanhanget.
Till slut övergick sorgen i ilska. Jag blev arg men försökte släppa allt och gå vidare.
Under den här tiden har jag rannsakat mig själv. Jag har insett att jag helt enkelt inte passar in. Jag trivs betydligt bättre med icke-kristna. Där får jag bekräftelse, både från tjejer och killar. Jag blir välkomnad, folk pratar med mig och tar initiativ. Det känns naturligt.
Samma sak gäller på jobbet ? jag uppskattas för det jag gör, och till och med min team leader har bekräftat att många gillar mig. Mina kollegor och andra chefer visar uppskattning.
Även mina grannar tycker om mig, även om åldersskillnaden gör att vi inte umgås på fritiden. Men vi pratar gärna, och jag vet att jag är uppskattad eftersom jag ofta ställer upp när någon behöver hjälp. Precis som i andra icke-kristna sammanhang.
Detta har fått mig att ifrågasätta om jag ens är kristen längre. Jag trivs så bra med icke-kristna, medan jag aldrig riktigt passat in bland kristna ? i alla fall inte de jag har haft i min omgivning.
Men samtidigt mår jag bra i bön. Jag känner fortfarande en dragning till kristendomen. Bara inte till kyrkan. Och framför allt inte till de kristna jag har omkring mig.
Är det någon som förstår?
Är det någon som känner igen sig?
Tror ni det är okej att se sig själv som kristen, be bön och mer eller mindre få det räcka så?