Jag kanske ska bli ett skogsrå ändå...
När jag var barn var jag ute mycket helt ensam i skogen. Jag gick på stigar som knappt syntes, och sjöng. Jag trivdes så, ensam i skymning och mörker, under stjärnklara vinterhimlar, i vårars och höstars skymningsljus, i sommarens ljusblåa nätter. Jag kunde sitta och bara iaktta skogslivet omkring mig. Ibland stötte jag på folk med hundar, som egentligen gick på leden, de flesta. Hundarna hittade mig dock ibland och då kom ju husse/matte efter. Det var en gubbe som jag träffade på flera gånger med en tax, han sa alltid att jag var ett litet skogsrå.
Sen flyttade min familj till villaområde i storstan och jag hade ingen riktig skog att gå och sjunga i längre. Jag har saknat det. Jag saknar det ännu mer sedan jag flyttat hemifrån, hänvisad till en lägenhet med betongdjungel utanför fönstret. Och jag hatar lägenheten och betongen och ljuden och ljusen och jobben och människorna. Jag vill bara bort.
Hur blir man ett skogsrå i dagens Sverige? Hur mycket pengar behöver man? Och tror ni det finns några män som kan tänka sig ett skogsrå att bilda familj med, om jag skulle önska det i framtiden? Barn kanske inte ska bo ute i skogen iofs. Det blir ju lätt ensligt.
