En ensam mans tankar om varför det blev som det blev

Då mod valde radera hela inlägget så försöker vi igen efter att ha tagit bort en mening! Dessutom så fick jag som första svar i förra inlägget precis emot det jag ber er om vid två olika tillfällen i denna text. Var vänliga och håll er till det! 

Vaknade precis nu efter att ha drömt om min stora kärlek från när jag var 20.

Det fick mig att fundera lite på vad orsakerna till varför jag misslyckades med både henne och en annan fantastisk fin tjej  ett antal år senare.

Man vill gärna kasta all skit man kan över ensamma män på det här forumet. Men jag vill be er om att för en gångs skull hålla en högre ton så vi kanske kan reda ut orsaken till varför så många män är ensamma, på riktigt.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Klart det kan finnas flera olika orsaker till att en man är ensam.

Mina egna tankar om varför jag inte lyckades:
Jag var för vilsen.
Mådde alldeles för dåligt.
Trasig uppväxt

Aldrig haft bra relation till någon förutom ytliga kontakter
Ingen brydde sig överhuvudtaget om en som barn egentligen.
Man var mer ett problem för den vuxne som var hemma och den andra arbetade och hade aldrig tid att spendera med en överhuvudtaget.
Man spelade lite fotboll, men man var aldrig på riktigt nära vän med någon.

Man ansågs vara en ung man, redan som 7-8 åring. Uttryckte man att man mådde dåligt så skulle man hålla tyst om det. 
Så länge man visade kvinnor respekt så kommer allt lösa sig med tiden. Finns inget mer att diskutera!

Allt detta medförde en enorm ensamhetskänsla, där man skulle kväva sina uttryck för dåligt mående och hela tiden känna att en existens var ett stör moment för den som var hemma med en som sagt.

Man fick lära sig att man var ett problem helt enkelt.

Personligen är jag uppväxt utan dator. Fick inte vara med vänner eller knappt ens grannens barn. Man skulle ara instängd på sitt rum och inte synas i ögonvrån för den vuxne. Och råkade man göra det så åkte man på hiskligt mycket obefogat stryk.
Så man försökte gömma sig inne på ens rum och hoppades på att personen glömmer bort en och att den andra föräldern kom hem under tiden som man var vaken inom 2 dagar så man kunde få sig lite mat.

Visst, man fick mat av den andra vuxna med, men som sagt så var det bäst att hålla sig ur vägen för att inte få stryk.

Jag var aldrig en dålig grabb. Jag var riktigt skötsam, känslofylld som i att jag såg andras smärta och förstod den. Men de förstod aldrig att man såg det då man hade lärt sig att vara tyst. Att inte existera. Att man var ett problem för någon annan. 

I mitt fall så var jag verkligen hatad på riktigt av den vuxne, utan att ha utgjort någon anledning.

Sen blev man "vuxen".

Detta medförde såklart stora besvär när det kom till att skapa en fast relation som vuxen. Vid minsta konflikt så trodde man att man var hatad, då man har varit hatad under hela uppväxten. 

Man var rädd för tjejens föräldrar då man trodde att nästan alla vuxna hatade en.
Så hela konceptet om att lyckas klara skapa sig ett fast förhållande för att senare kunna utvecklas till en familj, var nog när man tänker efter såhär i efterhand redan dömt att misslyckas.

Innan man hade fyllt 20 (i mitt fall 16) så hade man lyckats ta sig bort från uppväxt hemmet, in till stan. Försökte skaffa sig så många kompisar som möjligt för att bryta känslan av ensamhet. Men i det så fann man alkoholen dessutom.

Det medförde att man inte insåg själv hur skadlig den var för sitt dåliga mående.
Man var både ledsen och arg.

Ledsen för att aldrig ha varit älskad på riktigt som barn och arg för all stryk man fick helt utan anledning.
Jag förlorade min flickvän då jag mådde för dåligt helt enkelt och kanske inte behandlade situationer rätt när man blev orolig för att bli åter lämnad och ensam igen. Man var säkert överdrivet svartsjuk. Och hon fick utstå ens sorg och ilska över det som hade varit genom oändliga tjafs och kanske skrik (då man ville få sin röst hörd.) (Aldrig fysiskt!) Men såklart det blev för mycket för stackars tjejen.

Nu hade man ingen kvar längre igen. Man insåg att kompisar endast utnyttjade en. Och man söp än mer. försökte ta självmord och alltid burit en känsla av att man inte var värd att leva. 

Man gick till sjukvården eller psyket, som såg en fysiskt stark stabil man framför sig, och slog bort det hela med; "Allt kommer lösa sig, du är fortfarande ung och har hela livet framför dig". Men klart de gärna ville sätta någon diagnos på en, men misslyckades flertalet gånger, då man med all rätt ansåg att ens dåliga mående hade faktiska orsaker. Och man uppfyllde heller inte deras diagnos kriterier (tack o lov!)

Det resulterade vidare i ett antal one night stand med mycket alkohol med i bilden. Något man egentligen inte alls stod för egentligen, då drömmen var att skaffa sig familj med sin stora förälskelse. Så man förlorade sig ännu en gång. Blev något slags själv skadebeteende, loppet var ju redan kört om drömmen. Den man älskade ville inte ha en och jag är egentligen bara i vägen för allt och alla. Samtidigt behövde man få sig lite fysisk kontakt, så det blev snabbt in och snabbt ut.

(Här tror jag att det finns idag rätt många som inte ens vågar ta steget till att få en djupare kontakt med en ung kvinna) 
De som ofta växte upp inne i samhällena, mådde oftast bättre, kunde ha roligt med varandra som vänner och de hade en social omkrets samt social kompetens och man kände sig som en outsider under hela perioden.

Så kort och gott så tror jag att den tysta tvingande isoleringen som barn var det som förstörde allt i grunden. Och därutöver,  likt snöbollseffekten så trillade det in andra negativa delar likt utanförskap, outsider känsla, en smärta som ingen ville lyssna eller förstå sig på.

Idag gäller isoleringen båda könen. Allt fler sitter ensamma som unga vuxna.
Vad orsaken till det är kan vara olika, behöver inte handla om våld i uppväxten utan kanske endast räcker med att de kände sig oönskade som barn, tystheten, outsiderkänslan inför de som är uppväxta med vänner och utvecklat både social kompetens samt kanske även fått känna på glädje.

Tänker även att många kanske flyttar till annan stad för studier och det finns dom som inte riktigt klarar av det sociala, det kanske blir för mycket istället. )Tänker på en tjej som man fann död (självmord) i sin studentlägenhet. Hon hade uttryckt till sina föräldrar att hon kände sig så ensam dit hon hade flyttat, och ville flytta hem igen men föräldrarna pushade henen till att åtminstone försöka klara året ut. Vilket hon inte gjorde. 

Det är så lätt att kasta skit över de som haft oturen på sin sida. Så lätt för dom som även trots svårigheter under sin uppväxt, men ändå hade lyckan av att ha någon eller några riktiga vänner, att gapa om att hjälp finns att få! Eller att man klankar ner på dom som försöker uttrycka sig "för min pappa slog min mamma några gånger när jag var liten men vi har gått vidare både jag och min mamma nu så väx upp du med attityd."

Jag har varit med alldeles för många one night stand för att själv må bra över det. Det är ju inte den personen jag egentligen är, utan försökte bara släcka en törst om fysisk och sexuell kontakt. Hon hörde av sig här någonstans några år senare, men då var jag så fast i alkoholen redan för att dämpa psykiska smärtorna att jag råkade säga något elakt (minns inte vad nu, minns bara att det var något elakt). Så jag sumpade det igen.

Men jag saknar mitt x än idag så jag kan känna gråten nästan vilja komma ut. 
 Och jag är isolerad då jag fortfarande känner lika starkt nu som när jag var barn, att jag måste hålla mig borta från folk. Jag är inte värd att vara med någon annan. Bättre att minska deras lidande över mig. (oj, fick svårt att andas nu igen). Ser ingen mening med livet överhuvudtaget längre, allt är försent, snart 40 år gammal. Ville ju inte skaffa familj som gammal så det är kört.

Det enda jag nu duger till är att arbeta och betala skatt trots att jag inte vill vara med mer längre. Livet gick åt helvete med konstant dåligt mående.

Apatisk liknande /orkeslös som normal.

Arg och idag kanske t om farlig på alkohol, i alla fall så är risken för självskada enorm.

Självmedicinering kostar mig för dyrt för att kunna fortsätta med, bli av med körkort, jobb och kanske bostad. (För min del så var egen medicineringen det enda som gav mig någon livsglädje och kände att jag hade "hittat hem" och ger en ändå trots allt en gnutta hopp om att finna mig ett värdigt fungerande och kanske t om lite glädjefyllt liv, men man blir förvägrad. Då ska man bli straffad, lagförd och utmålad som kriminell.

Jag skulle så gärna vilja skicka ett brev till mitt x. Men stoppar mig själv då det är bättre att inte störa henne, då hon förtjänar bättre än mig.

Obs. Jag ber er att hålla en god ton och inte en massa skuldbeläggande eller anklagelser!)