Dejta bipolär man

Det du beskriver har nog inte med diagnosen att göra. Jag har samma diagnos och har varit på psykoedukation och träffat många andra i samma sits. Jag upplever inget generellt drag, utan folk är nyfikna i samma utsträckning som alla andra. 

Däremot har jag vänner utan diagnos som saknar djup och nyfikenhet på andra människor. Rätt tråkigt i längden.

Jag skulle dra öronen åt mig. Att leva med någon som kommer att vara ojämn i humöret är inget jag skulle orka med. Alla har bra och dåliga dagar men när det är ett konstant återkommande mönster så är det inget som skulle funka för mig. Risken är att det är du som kommer få vara den förstående och stöttande utan att få så mycket tillbaka. Som du skrev att du inte kommer få dina behov tillgodosedda, och jag tror du har rätt magkänsla där. 

Dejta vidare, finns andra män där ute utan psykiska problem.

Föreslår att ni avslutar relationen. Var ihop med en kvinna som var jättegullig i början. Men ställde till ett helvete för mig och hade något liknande.

Fast vänta här nu. Du har dejtat tre gånger. Du tycker dig ha skaffat en rätt rejäl uppfattning om honom. Det är lite väl snabbt. Ni har avhandlat diagnoser och haft sex. Hur vore det om ni lärde känna varandra lite mer. Prata kring dina rädslor. Tycker du ska ge det en chans. Har man en psykiatrisk diagnos, har sjukdomsinsikt, följer sin medicinering och har bra verktyg med koll på tidiga tecken så fungerar de personerna väldigt bra. Tycker du dömer honom allt för snabbt med eller utan diagnos. Hade du dissat en man utan diagnos men med olater? Det är personen du dejtar och personen är inte sin sjukdom. 

Lämna honom om du är osäker 

Håller med 

Ja jag hade dissat en man med olater. Särskilt när det handlar om mina ganska basala behov i en kärleksrelation. Jag anser snarare att finns det en diagnos som han varit helt öppen med från början så är det värt en tankerunda till. Jag struntar blankt i huruvida man har diabetes, är bipolär eller har aspberger, borderline eller pälsdjurallergiker så länge verkligheten fungerar och vi känner oss bra med varandra, tillsammans. Jag har landat i att jag nog inte gör det, och tre-fyra dejter och motsvarande veckor är fullt tillräckligt för att identifiera matchningen tycker jag. Särskilt när något viktigt för mig fattas.
Och jag tycker han är en skithärlig person och jag är ledsen för att det inte blev som jag hoppats.

Även om ni inte fungerar i en kärleksrelation så kanske det är värt att ha kvar han i ditt liv och att ni istället har en vännskapsrelation? 
Om han också är med på den banan. 

Jo, jag håller med. Det är inte en lätt diagnos. Man jan ju ha det i beaktande i alla fall och försöka vara beredd på det, även om det är svårt, men om den personen som är bipolär är ärlig med det från början så får man ju en liten chans i alla fall. Eller tänker jag fel här?

Tack! . Nej, det är inte alltid lätt med dessa diagnoser, men jag gör så gott jag kan och låter inte de styra mig längre. Fast utan diagnoserna så vet jag inte vem jag hade varit, men och detta vill jag belysa å det starkaste: Diagnoserna är en del av mig, men de personifierar mig inte. 

Exakt, det låter sunt Freddie! 😃

Tack! . Jo, det tycker jag med faktiskt. Jag är på något sätt ändå glad för mina diagnoser, för jag har ju aldrig levt utan de och vet inte hur jag skulle vara då. 

Ok. Fattar. Du försöker ju se det från olika vinklar och du saknar en för dig viktig del. Fortsätt framåt och lycka till i ditt sökande. Plötsligt händer det! 

Tack!
Jag beslöt mig för att ta upp min känsla med honom igår. Han ställde inga frågor eller visade nyfikenhet på mina tankar så jag beslutade mig för att gå vidare. Inte heller det spelade så stor roll för honom, så jag kan nog dra slutsatsen att min känsla var rätt.