Obekväm med väns beteende i viss situation

Låter som att din vän är från en kultur där man fortfarande uppfostrar barnen att lära sig sociala regler och inte bara daltar med dem. 

Tycker det låter som ett fullt rimligt beteende och fint att hon uppfostrar sonen till att visa att man bryr sig om andra. 

Jag tycker nog inte det så stor sak.
Förstår din känsla, men är de från en annan kultur så är det antagligen viktigt för dem.
Det är väll bara att svara på frågan och sedan lämna det där.
Eller så berättar du för henen att du blir obekväm av frågan då du är ovan vid att man gör så. De flesta tror jag inte skulle ta illa upp av att man säger så.

Man ska inte vara så jäkla rädd för att säga sin mening eller hur man känner.
Om någon blir stött av det så är det deras problem, inte ditt.

Jag fatta inte hur du kan göra så stor sak av det här. 

Det är väl bara att svara, att din son mår bra, tackar som frågar. 
Låter som en fin uppfostran det barnet får. att lära sig att fråga såna frågor. 

Fast bry sig om andra kan man ju ändå? Både hennes och min son är empatiska barn, och jag pratar med min son om empati, orättvisor m.m. Men att en 7-8-9-åring måste fråga hur ett annat barn mår, bara för att mamma vill det, tycker jag känns konstigt. 'Säg den här frasen så att jag blir nöjd', liksom. Det betyder ju inte att sonen faktiskt bryr sig om hur min son mår, utan det betyder bara att han blivit tvingad att uttala den frasen.

Du överdriver något extremt....

Ser 0 konstigt med att hon uppfostrar sitt barn att fråga hur någon mår... du bygger ett stort palats av en liten nål! Sluta överfundera, ta ett djupt andetag och gå ut och ta en promenad i solen! 

Det betyder att han lär sig att fråga, och innan han är självgående i att fråga så påminner mamman honom.

Precis som allt annat man kan behöva påminna barnen om under uppväxte, ställ in i diskmaskinen, tvätta händerna när du varit på toa, tacka för presenten, ta av skorna i hallen. 

Det är inget övergrepp att bli påmind om att visa omtanke om sin kompis. 

Jag tänkte skriva något liknande. 
Inlärning sker genom upprepning och då behöver man som vuxen gå in och styra ibland så barnet vet vad som förväntas av omgivningen i en viss situation.
Att inte göra det är otydligt ledarskap och leder  lätt till otrygga barn och vuxna.

En sån sak som att fråga hur någon mår kan ju heller aldrig vara någon nackdel, det är i princip alltid bättre att fråga hur någon mår än att inte göra det. 

Sedan kan man ha en djupare filosofisk  diskussion om att det inte bara är våra känslor som styr våra handlingar utan också tvärtom, dvs om du har beteendet att exempelvis fråga hur någon mår så kommer du också att börja bry dig mer, det går åt båda håll.
Ibland börjar förändring med att handla annorlunda och inte med att känna eller tänka annorlunda. 
Men det kanske är utanför ramen för just denna tråd :) 

Gör inte ett stort problem av detta
Säg bara "Han mår bra"

Man kan inte styra och bestämma över allt som folk säger

Varför är detta så jobbigt? Förstår inte 

Barn behöver lära sig att det är brukligt att säga eller göra vissa saker, för att man vill och ibland för att det är artigt. Det är mycket att hålla reda på så bra att öva. 

Hur är det med Kurt? Hälsa Lisa från mig. Krya på dig! Det var kul att ses. Roligt om Urban kommer till mig någon gång. Ha det så bra. Trevlig helg. Tack för maten. Tårtan var jättegod. Varsågod, en födelsedagspresent. Tack för julklappen. Lycka till på fotbollsmatchen. Gick resan bra? Ska jag hjälpa till med något? Tack för hjälpen. 

Och försök inte att bestämma över vad någon säger till sitt barn, såvida det inte är förolämpningar eller så. 

Man frågar inte hur andra mår bara för att man känner för det eller är genuint intresserad utan av respekt och hänsyn. Det är vad din vän försöker lära sin son. 

Jag har givit min son en klassisk uppfostran med normal artighet och han har haft stora fördelar av det både i skolan och nu i arbetslivet. Det är mycket värt att veta hur man uppför sig och din vän inser det. 

En del svenska föräldrar verkar förknippa grundläggande artighet med någon form av förtryck och kränkning av barn. 

När min son var liten och vi var hembjudna till en äldre dam från en annan kultur som var rätt strikt så sa jag till honom att uppföra sig. Han tog i hand och presenterade sig, tackade för fikat etc. Det var inget jag hade sagt att han skulle göra men efteråt hävdade min vän som var med att sonen är emotionellt hämmad. 

Resten av besöket gjorde sonen bomben från bryggan på damens tomt. Han är inte ett dugg hämmad. Hemma gör han som han vill och har alltid varit kreativ och hittat på galenskaper men han har lärt sig att anpassa sitt beteende efter olika situationer. Det är vad social kompetens handlar om. 

Jag förstår verkligen inte hur du TS kan göra det här till ett problem. Ta inte upp det här med din vän. Hon kommer att tycka att det är väldigt märkligt att du blir upprörd över något sådant. Det är dessutom inte din ensak hur hon uppfostrar sitt barn så länge han inte far illa. 

Jag var inte särskilt glad för min väns kommentar. Vi hade faktiskt ett gräl om det eftersom jag ansåg att hon gjorde ett rejält övertramp men vi kom över det. Vi har rätt olika syn på barnuppfostran men jag lägger mig inte i hennes sätt och kommenterar aldrig om hon inte uttryckligen ber mig om råd. 

Du överdriver.

den här mamman lär sitt barn artighet. De är en artighetsfras, att visa att man tänker på någon. Ta det inte så allvarligt, säg bara tack bra, sen gå vidare. Att ta upp det med henne vore bara pinsamt. 

Konstigaste tråd alla kategorier. Hur kan detta vara ett problem? En liten väluppfostrad gosse uppmanas att ställa en fråga, hur kan det kännas obekvämt? Obegripligt. Det här barnet, hela familjen, verkar mycket artig och trevlig, var glad att du har förmånen att umgås med dem.                                                                                                                                                                              Detta säger jag som i min vänkrets har några förtjusande väluppfostrade gossar. 6-åringen höll just en utläggning om rymdfärder och människans  utveckling, vi blev mycket imponerade vid middagsbordet. Dessutom äter de fint, en fröjd att se dem. Detta handlar om etniskt svenska barn där föräldrarna vill deras allra bästa. Gissa om vi alla tävlar om att gå umgås med dem, 6-åringen och 8-åringen. De förhör sig också om hur vi mår, vi äldre, tackar och bockar när vi skils åt.                                                                                                                                                                   Sen har jag också andra barn som ingen uppfostran fått, springer runt, gapar, bråkar med syskonen, fötterna i fina soffan, kastar i sig maten och sitter sen och surfar. De talar inte med de äldre men undrar om de kan få annan mat än den som serveras och tackar inte när de går. Barnen kan inte hjälpa detta utan det är föräldrarnas fel, helt och hållet. Usch, fasar för deras besök. 

Jag tänker precis likadant!