Jag har varit hans älskarinna i 7 år.

Jag behöver perspektiv på min situation och ni får vara precis hur hårda ni vill. Ska försöka göra en lång historia kort. Han (och hon) blev bortgifta/tvångsgifta som 17 åringar. Idag är det 40 år och har alltså varit gifta länge och har 2 barn. Mig träffade han för 7 år sedan. Vi inledde en relation och jag accepterade situationen då det var en kravlös sådan och vad jag behövde då. 

Men tiden gick och vår relation blev djupare.

Han vill (säger att han inte kan) lämna på grund av barnen, det faktum att hon får hälften av allt som han verkligen slitit för och på grund av "snacket som kommer stå bli med besvikna föräldrar och släktingar". 

Nu står jag här och börjar vakna och känna att vad I hela friden är det jag håller på med? Jag är 36 år gammal. Har förlorat 7 av mina bästa år på en relation som aldrig kommer att bli mer. Men. Jag är fast. Så otroligt fast. Jag är livrädd för att lämna. Livrädd för att såra. Livrädd för vad jag ska ta mig till utan honom. Jag stannar fastän jag inte är helt säker på att jag vill det. Jag behöver perspektiv. Jag behöver höra någonting. Vadsomhelst.

Har varit där. Jag skulle säga att detta handlar väldigt lite om honom och väldigt mycket om dig. Att jaga någon otillgänglig kan vara ett sätt att faktiskt, undermedvetet undvika en riktig, äkta och nära relation. Detta insåg jag efter lång tid. Nån typ av anknytningsstörning. Jag gick från besatt, mannen i mitt liv-tänk, till att tycka han var ett sorgligt, svagt svin som jag är lättad det inte blev något med. Jag skriver det igen. Det du går igenom har väldigt lite med honom att göra. 

Går man in i leken så får man leken tåla. Någon som är upptagen är just upptagen, då är det upptaget. Skulle aldrig falla mig in att vara med någon upptagen. Jag har däremot blivit lurad någon gång av att de hävdat att de är singel, men så var det inte och jag drog direkt.

Jag behöver perspektiv på min situation och ni får vara precis hur hårda ni vill. Ska försöka göra en lång historia kort. Han (och hon) blev bortgifta/tvångsgifta som 17 åringar. Idag är det 40 år och har alltså varit gifta länge och har 2 barn. Mig träffade han för 7 år sedan. Vi inledde en relation och jag accepterade situationen då det var en kravlös sådan och vad jag behövde då. 

Men tiden gick och vår relation blev djupare.

Han vill (säger att han inte kan) lämna på grund av barnen, det faktum att hon får hälften av allt som han verkligen slitit för och på grund av "snacket som kommer stå bli med besvikna föräldrar och släktingar". 

Nu står jag här och börjar vakna och känna att vad I hela friden är det jag håller på med? Jag är 36 år gammal. Har förlorat 7 av mina bästa år på en relation som aldrig kommer att bli mer. Men. Jag är fast. Så otroligt fast. Jag är livrädd för att lämna. Livrädd för att såra. Livrädd för vad jag ska ta mig till utan honom. Jag stannar fastän jag inte är helt säker på att jag vill det. Jag behöver perspektiv. Jag behöver höra någonting. Vadsomhelst.