Mina barns farmor ignorerar mina barn

Jag är 24 år gammal och jag har aldrig träffat min farmor eller farfar. De har aldrig varit intresserade av mig eller mina bröder. Det skar sig redan runt då min mamma och pappa träffades, de gillade inte mamma och pappa valde henne över dem, så det är väl därför. Plus avståndet, vi bor i Stockholm, där mamma är ifrån och pappa flyttade för att studera, de är från från en av å-städerna i norr. 

De är så vitt jag har förstått ännu pigga och glada och både jag och en av mina kusiner väntar första barnbarns barnen. Henne och hennes barn verkar de intresserde av och engagerade i, men inte mig. Ärligt så bryr jag mig inte.

Helt ärligt, vad gäller om dina barn frågar, säg som det är. De vill inte, och det är ok, tråkigt men ok. Man måste inte träffas bara för att man är släkt. Själv har jag aldrig efterfrågat mina farföraldrar. 

Du ska ignorera henne precis som hon ignorerar er.
Om barnen undrar så säg som det är.

Antingen väljer du att strunta i tanten helt eller så kan du lyfta upp telefonen, hon kanske väntar på en inbjudan till ett firande....

Mina barns farmor är lite si och sådär när det gäller kontakt men då kan jag låta barnet ringa ett videosamtal eller något dagen efter födelsedagen och berätta vad hen fått, eller bara stämma av läget, vad som liksom. Ja det är normalt att ringa och gratta på sitt barnbarns födelsedag men hon kanske glömde, eller som jag skrev, kanske väntar på en inbjudan, hur har det funkat tidigare år?

Vad är ni i för situation som hon sörjer? Dålig ekonomi? Bor litet? För många barn så ni inte klarar av dem? Ostabil/dålig relation? Eller annat?

Ingen trångboddhet, ingen dålig ekonomi, ingen dålig relation men hon gillar inte mig. 

Ding, ding, ding! We have a winner, ladies and gentlemen. 

Och vad gör din man? Han är en jätteviktig person i sammanhanget och det är tyvärr rätt typiskt för den här typen av problem att du inte nämner honom i trådstarten, trots att han borde vara huvudpersonen. 

Han är bara ledsen och besviken på sin mamma. 

Enda alternativet jag inte ville skriva. Men då vet vi svaret iaf.

Så länge han inte gör något kommer det att fortsätta så här. Bollen är hos honom. 

Vad ska han göra mer än säga ifrån? Han kan knappast tvinga sin mor att gilla TS eller bry sig om barnen.

Det är just säga ifrån han ska göra. Enligt TS är han bara ledsen och besviken och det kommer man ingen vart med. Han måste, som du skriver, prata allvar med sin mamma och förklara hur sårande hennes beteende är och att det inte bara sårar TS utan även honom själv. 

Du har fått flera kloka svar.
Jag/vi har varit och är i liknande sits.
Mina svärföräldrar har genom alla år alltid och utan undantag satt svägerskans barn, alltså barnens kusiner, i första rummet. 
Både ekonomiskt och när det handlar om att ge tid och engagemang 

Jag la så många år på att tjata på sambon, påtala för svärföräldrarna, störa mig, bli galen , 
(Det var rätt vanligt att de lovat oss barnvakt tex, men ställde in en timme innan för att kusinerna ringt och ville komma) fundera vad som är fel 
Jag vet än idag inte svaret.
Inte ens våran minsting och sladdis som är 15 år yngre än kusinerna har fått tid eller engagemang 

Men det spelar tillbaka när barnen blir stora.
Mina barn är runt 20 år idag och har själva valt bort all kontakt med farmor och farfar .
De känner dem inte tycker de, och ja, jag kan ju bara instämma.
Svärföräldrarna är ganska bestört över detta. Särskilt nu när de börjar vara gamla och i stort behov av hjälp.
Det har också visat sig pinsamt inför övriga släkten när det skiner igenom att de inte har kontakt med våra barn.

Försök inte lägga energi 
Det löns oftast inte och snart är barnen stora nog att välja umgänge