hantera orimlig farmor

Det måste vara hemskt att ha dig som svärdotter. Du räknar upp en massa saker som hon gör och inget av dem är ju något negativt. Hon menar väl, hon försöker hålla kontakt och engagera sig i barnet, men du hittar fel i ALLT hon gör. Du spekulerar t.o.m. att hon missköter sitt jobb - och det kan du inte veta. 

Hon stickar och du tycker att det är fult. Självklart vill hon ta foton, hon har ju lagt ner mycket tid på att sticka. Ni kan ta egna bilder på ert barn - varför ska inte ha några med de plaggen som hon har stickat? 

Det där med influensan är förstås inte okej. Ni borde försöka låta henne ha lagom kontakt med barnbarnet, men ni kan förstås sätta gränser där det går för långt. Det är ni som få avgöra när det funka att ha barnet själv hos henne. 

Håll lite distans så att du orkar med den kontakt ni har. Du behöver tex inte följa med varje gång pojkvännen och barnet åker dit. 

Du verkar också ha blivit så less på henne att du vänder saker som egentligen är positiva till något negativt. Så ta lite paus från henne så att du kan se henne lite mer objektivt och orkar ta in att det trx faktiskt är av omtanke hon ger ditt barn presenter. 

Jag hade inte lämnat mitt barn ensam med henne med tanke på alkoholen och att de inte har någon  nära relation.

Hur var hon när din pojkvän växte upp? Har han kanske saker som behöver bearbetas för att kunna ha en frisk vuxenrelation till henne? Jag får lite medberoendevibbar, av mild grad. 

Tack för ditt meddlande Anonym (distans). Det andra meddelandet bortser jag ifrån för jag är verkligen inte hemsk men det finns gränser. man kan såklart undra varför jag skriver på Familjeliv men helt enkelt är det så att jag måste få ventilera/grubbla och detta är av känslighet inte något jag vill prata med bekanta med. 

helt klart är det så att det finns medberoende här hos min pojkvän. Han växte upp under extrema bråk och skrik-förhållanden har han berättat nu efter många år, och såklart påverkar det mitt förtroende och gör mig mer överbeskyddande. Även faktumet att hon inte kan gå för egen maskin pga en vikt runt 200kilo utgör en fara för barn, och noll insyn i varför det skulle vara ett problem att låta en 2-åring (tvinga) sitta i en barnstol bredvid henne pga hennes vilja att umgås men oförmåga att göra det på barnets villkor. vi har fått köpa specialstol för när hon kommer på besök då hon redan suttit sönder möbler hos oss, och naturligtvis vill jag inte att hon ska skada sig när hon kommer på besök här. 

Alltihop blir helt enkelt för mycket: egoism kring att hon endast gör saker för sig, kräver egentid, träffas trots att hon är sjuk utan att bry sig om risk att smitta oss, pratar bara om sig själv, avundsjuka för fina relationen vi har med resten av släkten, skitsnack om andra och familj osv? och såklart alkoholproblemen. kan förstå kommentaren att jag kanske överreagerar kring fula kläder/hemmastickade plagg men helt ärligt - om hon gör det av egoistiska skäl och i kombination med allt annat så blir man anti. Jag är helt enkelt mänsklig inser jag nu. 

Det är naturligtvis för att jag bryr mig både om mitt barns och min pojkväns relation med sin farmor/mamma som jag ens bryr mig och tänker på detta. Även för att jag bryr mig om henne och är bekymrad. Men vad hjälper det när det fortfarande suger ur all min energi att träggas? Försöker hålla distans för att inte bli galen men det är inte lätt, får fortsätta med det samt försöka ses mindre (samtidigt som jag tyvärr känner ett behov av att vara med för att säkra att mitt barn ?är säker? i hennes närvaro)? 

Tyvärr låter det som att du överreagerar. Att en farmor vill träffa sitt barnbarn och kallar barnbarnet för sin älskling är väl drömmen? Eller vill du att hon ska hata sitt barnbarn och aldrig höra av sig? Då hade det väl också varit fel? Det låter inte som att hon kan göra något rätt enligt dig.

Hur menar du att hennes övervikt påverkar henne psykiskt och hur missköter hon sitt jobb? Ska en överviktig farmor inte få träffa sina barnbarn? Så många frågor...

Du låter väldigt dömande men du kanske inte är så gammal då det förknippas med känslomässig omognad.

Jag tror att det hänger mycket på din kille hur det här utvecklar sig - om han klarar att bryta medberoendet och börja ställa lite krav på sin mamma. Han behöver kanske också bli arg på henne för hur hans barndom blev, om han inte har varit det än.

Det kan bli så att saker ställs på sin spets nu när han själv är förälder. Det är då det brukar gå upp för folk exakt hur knäppa deras egna föräldrar var (om de var det). Om han inte har bearbetat sin uppväxt kan det bli så att han behöver hjälp med det. Ofta räcker det ju med stöttande familj och vänner, men ibland behövs proffshjälp för att bena ut saker och ting för att sedan kunna gå vidare. 

Det är knepigt det där med svärfamiljen. De följer ju med utan att man valt dem. 

Nog
Tror
Misstänker...

Inte mycket fakta där inte.