Anonym (Trasdockan)

Sat 15 Mar 08:36

30 svar

Hur tar man sig igenom skilsmässan?

Behöver tips på hur man tar sig igenom en skilsmässa med barn?

Vi separerade förra året. 2 barn varannan vecka. Exet vägrar kommunikation, kan inte ens säga hej till mig, extremt kort vid kontakt ang barnen. Exet har gått vidare och presenterat sin nya för barnen.

Det var jag som ville skiljas. Har känt mig extremt avstängd känslomässigt fram tills för några veckor sedan. Då brast dammen av instängda känslor.

Saknar tryggheten och familjen han gav mig, men inte honom. Pendlar mellan bottenlös sorg och ilska.

Jag förstår att det är en process som jag måste gå igenom.

Men hur gör man?

Jag känner mig så jävla ensam och saknar mina barn så jag går sönder

Anonym (Separerad)

Mon 17 Mar 15:30

#11

Separerade för nästan ett år sedan. Starten var en orosanmälan där jag sedan tog beslutet att inte komma tillbaka igen. Hade visserligen sagt 5 månader tidigare att jag inte orkade längre. Orkade inte höra hur värdelös jag var, vilken usel person jag var, att jag var en gold digger (vi hade varit tillsammans i drygt 20 år) etc.

Det här året har varit sjukt jobbigt men också skönt. Jag och barnen har kunnat fokusera på oss. De är hos honom ungefär varannan helg. Vi kommunicerar enkom i text om det inte är något superakut eller viktigt. Det går inte helt enkelt. Nu har jag turen att ha barn i mellanstadieålder så de får helt enkelt sköra det och sen ta det vidare med mig eller honom beroende på.

Jag har gått hos en psykolog under detta år, för att hantera det hela. Det har varit otroligt värdefullt för mig.

Anonym (Nina)

Mon 17 Mar 17:01

#12

Anonym (Trasdockan) skrev 2025-03-17 11:59:33 följande:

Problem med kommunikationen, kändes som att vi levde hans liv, inte vårt, olika kärleksspråk, jag stängde av, vi gled ifrån varandra.... Jag kände mig ensam, bar på en otrolig skuld och skam för hur vår relation blev, drog mig undan ännu mer. Till slut orkade jag inte leva så mer.
Vi har inte pratat med varandra på år så det är kanske inte konstigt att vi inte kan prata om barnen...
Jag vill inget annat än att vi ska ha en bra relation för barnens skull.

Den utvecklingen av en relation är nog inte helt ovanlig. Även om den är sorglig. Men du har fina barn så den tiden är ändå inte bortkastad.

Anonym (Lovisa)

Mon 17 Mar 17:34

#13

Svårt !Men hitta på egna intressen och egna vänner.En dag blir ju barnen vuxna och exet lever sitt eget liv.

Anonym (Trasdockan) Trådstartaren

Tue 18 Mar 06:07

#14

Jag förstår inte hur han kan vara så kall mot mig!
Han är ett bra liv, egenföretagare, har ett fint uppdrag i en stor förening, många vänner, umgås mycket med sin familj ( mycket mer än när vi levde ihop) verkar väldigt lycklig med sin nya. Efter 15 år tillsammans känner jag honom. Ett av de stora problemen var att han körde silent treatment mot mig när jag inte gjorde som han ville. Det kunde gå dagar när han inte pratade med mig och det var när vår relation var bra.
Oftast handlade det om sex och när vi väl haft det så blev allt ok igen.

Jag kan inte förstå hur han kan fortsätta att behandla mig så här!
Jag är ju mamman till hans barn. Och han totalt nonchalerar mig. Ibland tänker jag att om något av barnen skulle bli svårt sjukt eller dö under hans vecka så skulle han inte ens höra av sig till mig.

Han är till synes lycklig och har gått vidare med sitt liv men nonchalerar mig totalt. Förstår inte! Har han verkligen noll respekt för mig? Hatar han mig så?

Jag är sjuk och väntar på operation. Det är så klart en väldigt krävande tid. För några veckor sen blev jag dålig och fick åka in akut, skrämmande för barnen så klart. Barnen var trygga med min familj men jag ville iaf informera honom, tänker att det är bra att han vet om barnen skulle bli väldigt ledsna. Total nonchalerade mig, frågade dagen efter om han skulle hämta barnen, nonchalerade mig när jag svarade ja, fast senare på dagen.
Inte en enda gång har han frågat hur jag mår. Är det normalt? När ens exfru som man levt med i 15 år och som har fött ens barn blir sjuk?
Jag anser att det tillhör vanligt hyfs och att man borde ha lite intresse för hur ens barns förälder mår?
Även fast jag ville skiljas så är detta så jävla svårt.
Och det krossar mig att han kan behandla mig så här!

Anonym (Markkull)

Tue 18 Mar 10:35

#15

Anonym (Trasdockan) skrev 2025-03-18 06:07:22 följande:

Jag förstår inte hur han kan vara så kall mot mig!
Han är ett bra liv, egenföretagare, har ett fint uppdrag i en stor förening, många vänner, umgås mycket med sin familj ( mycket mer än när vi levde ihop) verkar väldigt lycklig med sin nya. Efter 15 år tillsammans känner jag honom. Ett av de stora problemen var att han körde silent treatment mot mig när jag inte gjorde som han ville. Det kunde gå dagar när han inte pratade med mig och det var när vår relation var bra.
Oftast handlade det om sex och när vi väl haft det så blev allt ok igen.

Jag kan inte förstå hur han kan fortsätta att behandla mig så här!
Jag är ju mamman till hans barn. Och han totalt nonchalerar mig. Ibland tänker jag att om något av barnen skulle bli svårt sjukt eller dö under hans vecka så skulle han inte ens höra av sig till mig.

Han är till synes lycklig och har gått vidare med sitt liv men nonchalerar mig totalt. Förstår inte! Har han verkligen noll respekt för mig? Hatar han mig så?

Jag är sjuk och väntar på operation. Det är så klart en väldigt krävande tid. För några veckor sen blev jag dålig och fick åka in akut, skrämmande för barnen så klart. Barnen var trygga med min familj men jag ville iaf informera honom, tänker att det är bra att han vet om barnen skulle bli väldigt ledsna. Total nonchalerade mig, frågade dagen efter om han skulle hämta barnen, nonchalerade mig när jag svarade ja, fast senare på dagen.
Inte en enda gång har han frågat hur jag mår. Är det normalt? När ens exfru som man levt med i 15 år och som har fött ens barn blir sjuk?
Jag anser att det tillhör vanligt hyfs och att man borde ha lite intresse för hur ens barns förälder mår?
Även fast jag ville skiljas så är detta så jävla svårt.
Och det krossar mig att han kan behandla mig så här!

Så han har en ny alltså?
Ja de ska ju vara själva fan, "svinen" hittar snabbt nya partners ("offer"?) och vi som drabbats av deras behandling får vara utan ny kärlek.

KimLinnefeldt

Tue 18 Mar 14:07

#16

Anonym (Trasdockan) skrev 2025-03-18 06:07:22 följande:

Jag förstår inte hur han kan vara så kall mot mig!
Han är ett bra liv, egenföretagare, har ett fint uppdrag i en stor förening, många vänner, umgås mycket med sin familj ( mycket mer än när vi levde ihop) verkar väldigt lycklig med sin nya. Efter 15 år tillsammans känner jag honom. Ett av de stora problemen var att han körde silent treatment mot mig när jag inte gjorde som han ville. Det kunde gå dagar när han inte pratade med mig och det var när vår relation var bra.
Oftast handlade det om sex och när vi väl haft det så blev allt ok igen.

Jag kan inte förstå hur han kan fortsätta att behandla mig så här!
Jag är ju mamman till hans barn. Och han totalt nonchalerar mig. Ibland tänker jag att om något av barnen skulle bli svårt sjukt eller dö under hans vecka så skulle han inte ens höra av sig till mig.

Han är till synes lycklig och har gått vidare med sitt liv men nonchalerar mig totalt. Förstår inte! Har han verkligen noll respekt för mig? Hatar han mig så?

Jag är sjuk och väntar på operation. Det är så klart en väldigt krävande tid. För några veckor sen blev jag dålig och fick åka in akut, skrämmande för barnen så klart. Barnen var trygga med min familj men jag ville iaf informera honom, tänker att det är bra att han vet om barnen skulle bli väldigt ledsna. Total nonchalerade mig, frågade dagen efter om han skulle hämta barnen, nonchalerade mig när jag svarade ja, fast senare på dagen.
Inte en enda gång har han frågat hur jag mår. Är det normalt? När ens exfru som man levt med i 15 år och som har fött ens barn blir sjuk?
Jag anser att det tillhör vanligt hyfs och att man borde ha lite intresse för hur ens barns förälder mår?
Även fast jag ville skiljas så är detta så jävla svårt.
Och det krossar mig att han kan behandla mig så här!

Troligen är han djupt sårad för att du bröt upp. Han verkar vara ganska självupptagen och hade nog en självbild av en väldigt bra man. Den spräckte du. Och så övergav du honom. Ditt fel. Ditt fel.

Du skulle kunna skriva ett brev till honom, på papper, med frimärke. Och berätta hur du känner, och framför allt hur du skulle önska att ni lever fredligt kring barnen. Sockra gärna lite extra.

Anonym (Trasdockan) Trådstartaren

Wed 19 Mar 11:08

#17

Anonym (Markkull) skrev 2025-03-18 10:35:01 följande:

Så han har en ny alltså?
Ja de ska ju vara själva fan, "svinen" hittar snabbt nya partners ("offer"?) och vi som drabbats av deras behandling får vara utan ny kärlek.

Jag vill inte kalla honom svin, den jag hade ett förhållande med innan exmannen var ett svin!
Jag kan inte tänka mig att vara med någon ny, men han bara skuttade vidare in i nästa famn. Det kanske är det som sårar? Jag var så lätt att byta ut. Eller är det ett skadat ego?
Det känns ärligt som att jag aldrig någonsin kommer kunna träffa någon igen. Jag förstår ju att det är den skadade delen av mig som känner så, som vill skydda mig. Men tänk om det stämmer? Tänk om jag aldrig någonsin kommer få vara nära någon igen?

Hur länge har du varit singel?

Anonym (Trasdockan) Trådstartaren

Wed 19 Mar 11:12

#18

KimLinnefeldt skrev 2025-03-18 14:07:53 följande:

Troligen är han djupt sårad för att du bröt upp. Han verkar vara ganska självupptagen och hade nog en självbild av en väldigt bra man. Den spräckte du. Och så övergav du honom. Ditt fel. Ditt fel.

Du skulle kunna skriva ett brev till honom, på papper, med frimärke. Och berätta hur du känner, och framför allt hur du skulle önska att ni lever fredligt kring barnen. Sockra gärna lite extra.

Jag hoppas att han är sårad. Är det fel? För annars känns det som att jag inte betydde något, att det vi hade inte betydde något.

Och riskera att han och hans nya ska sitta där och läsa det? Nej, förstår din tanke och den är god! Så hade jag nog gjort om han inte skaffat sig en ny flamma.

KimLinnefeldt

Wed 19 Mar 11:20

#19

Anonym (Trasdockan) skrev 2025-03-19 11:12:43 följande:

Jag hoppas att han är sårad. Är det fel? För annars känns det som att jag inte betydde något, att det vi hade inte betydde något.

Och riskera att han och hans nya ska sitta där och läsa det? Nej, förstår din tanke och den är god! Så hade jag nog gjort om han inte skaffat sig en ny flamma.

Kanske vore bra om hon den nya fick läsa brevet. Då skulle hon förstå att det finns fler sidor av konflikten, att han faktiskt är medagerande. Nu är det bara hans beskrivning av dig som hon får till sig. Kvinnor brukar väl kunna hålla ihop?

Anonym (Markkull)

Wed 19 Mar 17:51

#20

Anonym (Trasdockan) skrev 2025-03-19 11:08:00 följande:

Jag vill inte kalla honom svin, den jag hade ett förhållande med innan exmannen var ett svin!
Jag kan inte tänka mig att vara med någon ny, men han bara skuttade vidare in i nästa famn. Det kanske är det som sårar? Jag var så lätt att byta ut. Eller är det ett skadat ego?
Det känns ärligt som att jag aldrig någonsin kommer kunna träffa någon igen. Jag förstår ju att det är den skadade delen av mig som känner så, som vill skydda mig. Men tänk om det stämmer? Tänk om jag aldrig någonsin kommer få vara nära någon igen?

Hur länge har du varit singel?

Officiellt 4 år, men äktenskapet dog redan sommaren 2018. utan en tillstymmelse till "återupplivning".

Anonym (Nina)

Tue 25 Mar 19:04

#21

Anonym (Trasdockan) skrev 2025-03-19 11:08:00 följande:

Jag vill inte kalla honom svin, den jag hade ett förhållande med innan exmannen var ett svin!
Jag kan inte tänka mig att vara med någon ny, men han bara skuttade vidare in i nästa famn. Det kanske är det som sårar? Jag var så lätt att byta ut. Eller är det ett skadat ego?
Det känns ärligt som att jag aldrig någonsin kommer kunna träffa någon igen. Jag förstår ju att det är den skadade delen av mig som känner så, som vill skydda mig. Men tänk om det stämmer? Tänk om jag aldrig någonsin kommer få vara nära någon igen?

Hur länge har du varit singel?

Det är ganska vanligt att mannen efter en skilsmässa snabbt hittar en ny partner, snabbare än vad kvinnan gör. Ibland är det inte så lyckat, det finns t.o.m. de som varnar kvinnor att ingå förhållanden med alldeles nyskilda män.

Bra om du inriktar dig på att hela dig själv och hitta en balans i din egen tillvaro, innan du börjar leta efter någon ny. Speciellt om du nu kommer att vara sjuk ett tag. Tillåt dig att bli stark i din egen tillvsro.

Din ex-man blev nog sårad av att du ville skiljas, men kanske har han lite narcissistiska drag också?

Låt inte honom definiera ditt värde! Men visst är det synd att han inte vill samarbeta!

När du känner dig i balans och vill börja leta, så tycker jag att dejting-sajten Mötesplatsen är met seriös. Där kan man till och med verifiera sin profil med bank-ID. Det är bara Mötesplatsen som ser din verifiering, men de markerar din profil med "verifierad idrntitet".

KimLinnefeldt

Tue 25 Mar 19:50

#22

Anonym (Nina) skrev 2025-03-25 19:04:23 följande:

Bra om du inriktar dig på att hela dig själv och hitta en balans i din egen tillvaro, innan du börjar leta efter någon ny. Speciellt om du nu kommer att vara sjuk ett tag. Tillåt dig att bli stark i din egen tillvsro.

Det där hör man ju ganska ofta, att män har för bråttom att träffa någon ny, och att man måste "hitta en balans" eller bearbeta skilsmässan färdigt först.

Jag är osäker på om det är bäst. För min egen del var det urtrist att vara ensam, och efter något år hittade jag en ny kvinna, som jag kunde mogna och "hitta" tillsammans med. Mycket roligare. Det förhållandet har hållit i väldigt många år.

Anonym (Nina)

Tue 25 Mar 20:55

#23

KimLinnefeldt skrev 2025-03-25 19:50:04 följande:

Det där hör man ju ganska ofta, att män har för bråttom att träffa någon ny, och att man måste "hitta en balans" eller bearbeta skilsmässan färdigt först.

Jag är osäker på om det är bäst. För min egen del var det urtrist att vara ensam, och efter något år hittade jag en ny kvinna, som jag kunde mogna och "hitta" tillsammans med. Mycket roligare. Det förhållandet har hållit i väldigt många år.

En del män hittar någon efter bara någon månad, har hört om flera som det var så med. Ett år kan nog vara bra tid, då har man i alla fall hunnit landa.

Speciellt om man också har en del fysiska svårigheter att brottas med kan det vara bra att ta det lugnt.

Det finns ett talesätt:
"Kvinnor skiljer sig för att de har hittat sig själv, medan män skiljer sig för att de hittat någon annan" Det är ju väldigt kategoriskt, men det kan ligga något i att kvinnor ofta är så upptagna av andra att de behöver hitta sig själva.

KimLinnefeldt

Wed 26 Mar 17:43

#24

Anonym (Nina) skrev 2025-03-25 20:55:50 följande:

En del män hittar någon efter bara någon månad, har hört om flera som det var så med. Ett år kan nog vara bra tid, då har man i alla fall hunnit landa.

Speciellt om man också har en del fysiska svårigheter att brottas med kan det vara bra att ta det lugnt.

Det finns ett talesätt:
"Kvinnor skiljer sig för att de har hittat sig själv, medan män skiljer sig för att de hittat någon annan" Det är ju väldigt kategoriskt, men det kan ligga något i att kvinnor ofta är så upptagna av andra att de behöver hitta sig själva.

Om en kvinna levt i ett traditionellt förhållande så kanske hon har varit projektledare och dubbelarbetande, servat en lat man. Då är hon nog inte så sugen på att tvätta en ny gubbes strumpor. Medan en ojämställd man gärna vill ha en ny "mamma" som sköter hela ruljangsen.

Det finns förstås en risk att man tar med sig sina problematiska sidor in i nästa relation. Men frågan är om man bäst kommer tillrätta med dem genom att vandra i skogen, eller genom att möta en ny människa.

Svaret är inte givet.

Separationsmamman

Thu 27 Mar 00:07

#25

Trasdockan <3
Det där du skriver om saknande av barn när de inte är hos en är så tufft. Jag tänker att jag aldrig riktigt kommer att vänja mig vid det...

Att inte prata (silent treatment, som du skriver) är värsta sortens härskarteknik, tycker jag. Jag har själv varit med om det och jag kan inte förklara hur jobbigt det var och vad det gjorde med mig. Skönt att både du och jag slipper det i vardagen nu.

De tipsen jag kan ge till dig är att prata med någon professionell samtalsperson för att komma vidare och utveckla dig själv. Sedan tycker jag att det varit bra att skriva som bearbetning.

Här kommer pepp till dig!

separationsmammanblog.wordpress.com

Anonym (Trasdockan) Trådstartaren

Sun 30 Mar 19:20

#26

Även fast det dröjer mellan mina inlägg så läser jag det ni skriver! Går in och läser när det känns tufft! Tack!

Saknaden och sorgen efter familjen, vardagen med familjen, när helgen kommer och man brukar fixa god mat och dricka något gott tillsammans, åka på barnens aktiviteter, åka till stan tillsammans, resor med familjen.... allt det där som man gör i en familj och som är borta för alltid. Jag går sönder om och om och om igen!
Det är borta, jag kommer aldrig få det. Även om man träffar någon ny så kommer det inte bli vår familj igen.
Jag förstörde det. Jag vet att separationen var rätt beslut. Vi fungerade inte ihop. Relationen blev giftig.
Finns ändå många tankar om det hade gått att rädda?

Ensamheten är så tung! Kvävande.
Sköter mitt jobb, hemmet och barnen varannan vecka. Finns ingen energi till något annat. Sjukdomen tar allt utöver.
Jag är ok med det. Det är så nu. Jag kommer bli frisk igen. Jag kommer bli glad igen. Jag kommer bli stark igen. Jag vet det. Men det är ändå så tungt!
En dag i taget.

Återigen tack för era ord och omtankar!

Anonym (Vissa ska dö ensamma)

Sun 30 Mar 19:50

#27

Anonym (Trasdockan) skrev 2025-03-18 06:07:22 följande:

Jag förstår inte hur han kan vara så kall mot mig!
Han är ett bra liv, egenföretagare, har ett fint uppdrag i en stor förening, många vänner, umgås mycket med sin familj ( mycket mer än när vi levde ihop) verkar väldigt lycklig med sin nya. Efter 15 år tillsammans känner jag honom. Ett av de stora problemen var att han körde silent treatment mot mig när jag inte gjorde som han ville. Det kunde gå dagar när han inte pratade med mig och det var när vår relation var bra.
Oftast handlade det om sex och när vi väl haft det så blev allt ok igen.

Jag kan inte förstå hur han kan fortsätta att behandla mig så här!
Jag är ju mamman till hans barn. Och han totalt nonchalerar mig. Ibland tänker jag att om något av barnen skulle bli svårt sjukt eller dö under hans vecka så skulle han inte ens höra av sig till mig.

Han är till synes lycklig och har gått vidare med sitt liv men nonchalerar mig totalt. Förstår inte! Har han verkligen noll respekt för mig? Hatar han mig så?

Jag är sjuk och väntar på operation. Det är så klart en väldigt krävande tid. För några veckor sen blev jag dålig och fick åka in akut, skrämmande för barnen så klart. Barnen var trygga med min familj men jag ville iaf informera honom, tänker att det är bra att han vet om barnen skulle bli väldigt ledsna. Total nonchalerade mig, frågade dagen efter om han skulle hämta barnen, nonchalerade mig när jag svarade ja, fast senare på dagen.
Inte en enda gång har han frågat hur jag mår. Är det normalt? När ens exfru som man levt med i 15 år och som har fött ens barn blir sjuk?
Jag anser att det tillhör vanligt hyfs och att man borde ha lite intresse för hur ens barns förälder mår?
Även fast jag ville skiljas så är detta så jävla svårt.
Och det krossar mig att han kan behandla mig så här!

Han låter som ett psycho bara. Minst 10% av män är så, de kan inte stava till empati och tänker bara på sig själva från början till slut.

Bygg ditt eget liv, man har bara sig själv i slutänden.

Min pappa är psycho, och sina barnbarn kommer han därför aldrig att få träffa.
Både jag och ett halvsyskon har kommit till samma beslut oberoende av varandra.

Separationsmamman

Sun 20 Apr 17:06

#28

Anonym (Trasdockan) skrev 2025-03-30 19:20:07 följande:

Även fast det dröjer mellan mina inlägg så läser jag det ni skriver! Går in och läser när det känns tufft! Tack!

Saknaden och sorgen efter familjen, vardagen med familjen, när helgen kommer och man brukar fixa god mat och dricka något gott tillsammans, åka på barnens aktiviteter, åka till stan tillsammans, resor med familjen.... allt det där som man gör i en familj och som är borta för alltid. Jag går sönder om och om och om igen!
Det är borta, jag kommer aldrig få det. Även om man träffar någon ny så kommer det inte bli vår familj igen.
Jag förstörde det. Jag vet att separationen var rätt beslut. Vi fungerade inte ihop. Relationen blev giftig.
Finns ändå många tankar om det hade gått att rädda?

Ensamheten är så tung! Kvävande.
Sköter mitt jobb, hemmet och barnen varannan vecka. Finns ingen energi till något annat. Sjukdomen tar allt utöver.
Jag är ok med det. Det är så nu. Jag kommer bli frisk igen. Jag kommer bli glad igen. Jag kommer bli stark igen. Jag vet det. Men det är ändå så tungt!
En dag i taget.

Återigen tack för era ord och omtankar!

Du har gjort rätt (tror jag), men jag förstår dina tankar om det kunde ha varit annorlunda. "Om det hade gått att rädda." När du ser tillbaka kanske det känns bättre än det egentligen var? Har du någon att prata med?

Pepp mitt i påsken!

separationsmammanblog.wordpress.com/

Anonym (Nina)

Sun 20 Apr 19:57

#29

Prata med en kurator på vårdcentralen eller en diakon i kyrkan. Du har det tufft. Eftersom separationer är en sorgeprocess, så kanske du behöver räkna med ett års sorg efter skilsmässan. Bättre det än att abrupt kasta sig in i en ny relation, så som ditt ex gjorde.

Om någon använder "silent treatment" är det ingen bra prognos för förhållandet. Blir mycket svårt att skapa en harmonisk relation, det handlar mer om att en person ska uttrycka sin makt. Gissar att hans nya blir utsatt för samma sak, det brukar vara så.

Ta hand om dig väl under den här svåra tiden! Gör sådant du aldrig hade tid för förr!

Anonym (Hm)

Sun 20 Apr 20:22

#30

Även om han har en ny kanske han också sörjer familjelivet och att ha barnen på halvtid.

Han kanske vill och behöver distansera sig från dig för att komma vidare med sitt liv och mående.

Eller så vill han bara vara ifred så mycket som möjligt från dig och bedömer inte den information du skickar som relevant eller viktig. Han verkar iaf inte ha empati eller bry sig om dig tyvärr. Tror inte det är så ovanligt faktiskt.

testa appen ?varannan vecka? kanske och ha all kommunikation där.

fundera en stund kring om informationen du skickar är helt nödvändig och också när du skickar den.
vi brukar skicka ett meddelande dagen innan bytet med relevanta saker. Annars bara kontakt om något viktigt som rör hälsa/skolan/tider.

Tycker du ska känna av läget och sluta försöka vara ?vän?, var bara saklig och affärsaktig.

om han inte var en bra partner eller bra på kommunikation innan kommer han inte bli det nu heller och det låter som du skulle må bättre av att inte försöka heller.

Hur tar man sig igenom skilsmässan?

INNEHÅLL