Ensam i relationen

Det låter som att ni behöver hitta gnistan igen. Hitta tillbaka till varandra och försöka att få livspusslet att gå ihop på något sätt.

Det där låter inte rättvist och om du inte ska bli bitter måste du nog få till en förändring. Boka familjerådgivning 

Har du tagit upp detta med din man? 
En rådgivare skulle kunna understryka hur viktigt det är att vara delaktig i en familj, risken är annars att om du går på honom så kan han uppfatta dig som tjatig (även fast du är logisk och konstruktiv).

Låter hursomhelst tråkigt att det blivit såhär.

Som man och egen företagare så är det lätt att inte lyfta blicken och se vad man har för dyrgripar i familjen pga för mycket fokus på sitt.

Han behöver en spark i röven och ngn som bankar in lite vett i huvudet på honom.

jag hade tänkt skapa en liknande tråd. Eller nästan iaf. Min sambo är också egenföretagare. Jag arbetar 100% och har två barn. Men endå ska jag dra det största lasset med allt för att han ska kunna fokusera på sitt. Jag Har börjat checkat ut. Inte på det sätt att jag vill separera. Men att jag fokuserar mer på mig själv i allt. Jag har slutat fråga när han kommer hem och vad hans planer är på helgerna. När han väl vill boka in något spontant så tackar jag nej. Jag har barn och behöver lite mer tid på mig att planera med barnvakt eller att jag helt enkelt redan gjort upp planer den helgen.

jag börjar helt enkelt leva det liv han redan lever. och är tacksam att han inte har några egna barn. Någon gemensamt tänker jag absolut inte skaffa.

Ja jag har nämnt familjerådgivning och sagt att det är viktigt för mig att vi kommunicerar. (Vilket vi inte kan idag). Han vill dessvärre inte ta hjälp av rådgivning. När vi har försökt kommunicera så tycker han inte att det är nå fel. Han trycker på att det är han som betalar boendet så då tycker han att jag får "offra" mig och ställa upp med resten... 
Det blir aldrig något riktigt bråk emellan oss eftersom han antingen går iväg , tar upp telefonen eller åker iväg när man försöker kommunicera. 

Jag har försökt visa hur ledsen jag är , gråter jag framför honom blir han obekväm och ignorerar. Han är väldigt känslokall. Och visar gärna inte känslor.. jag har alltid varit social , öppen och pratar gärna , löser gärna konflikter , brukar försöka se positivt på saker men har allt mer börjat sluta mig. Jag har märkt det att jag gråter inombords. 

Egentligen, bara att fundera på ett avslut. Livet är dyrbart, gå därifrån. Blir en tung period som stärker dig och du har bara något att vinna då han är oförstående och inte kommer bättra sig inom överskådlig framtid.