Finns det någon risk att han vinner?

Är han biologisk pappa till barnen? I så fall så har han lika stor rätt som du att ha barnen.
Men om inte så har han inga rättigheter.
Däremot så är väl barnen stora nog att själva få välja. Åtminstone den äldsta.

Ditt ex har noll rättigheter här, men dina barn har rätt till kontakt med viktiga personer i deras liv. 

Dock tycker jag att det verkar tveksamt att en som, i 2-3 år, varit bonusförälder till barn i skolåldern ska räknas som en så viktig person. Bara min åsikt. Jag vet inte hur en domstol ser på saken.

Det skulle aldrig komma upp i en domstol, för det föreligger ingen sådan rättighet eller juridiskt förhållande mellan den här mannen och barnen alls.

Varför skaffar du barn med en sådan man?

Va? Vi har inga barn?

Förlåt, missförstånd från min sida. Hade själv bra relation med mitt ex dotter, när mitt ex och jag delade på oss, slutade jag att ha kontakt med dottern. Bättre att gå åt olika håll, ingen mening att låsa fast varandra.

Du kan vara lugn TS. Han har ingen chans i domstol. För att en fd styvförälder ska vinna ett sådant mål, måste personen har funnits i barnens liv länge, i princip ha varit som en förälder, samt vara mycket viktig för barnen. Samt vara stabil och inte olämplig förstås. Det måste framstå som att den biologiska föräldern utan rimlig grund berövar barnen en viktig relation och därmed inte sätter barnens bästa i fokus.

Inget av detta stämmer i ert fall, även om barnen tycker om honom och han är snäll för det mesta. Men de har inte växt upp med honom och du verkar ha goda skäl att neka umgänge, med tanke på hans psykiska ohälsa och att han därmed är en smula oberäknelig? Även om han inte är farlig. 

Samtidigt är barnen stora nog att åtminstone bli lyssnade på i detta. Vill de gärna träffa honom? Skulle en fika på stan då och då, eller någon annan aktivitet i offentlig miljö, verkligen vara skadlig? Du behöver ju inte vara med. En annan vuxen kanske kan vara med?

Jag tänker inte på ditt ex, han har inga rättigheter alls. Jag tänker på barnen.

Han har inga rättigheter så du kan vara lugn. 
Men du svarade inte på frågan. Vad vill barnen? 

 Barnen tycker om honom, men förstår varför jag inte vill att de umgås utan mig heller.

Min mamma och hennes sambo separerade när jag var 10 år.
Det var skitjobbigt.  Han var förbjuden att träffa mej.
Någon gång i veckan kom han till fritids och vi kunde snacka lite, hur det gick
på fotbollen , hur det var hemma osv.
Detta pågick tills jag började högstadiet som låg nära hans bostad,
då kunde vi fika eller käka lunch på vardagar.
Vi har fortfarande bra kontakt fast han idag har egna barn och dom ser mej som
"halvbrorsa" Men morsan hade aldrig gått med på detta. Hon är och var väldigt
dominant.

Så vitt jag kan klara förstå så gjorde du ditt eget val när du valde honom till att bli din man,
och när du valda honom att bli pappa till ditt första barn,
och återigen när du fattade ditt eget beslut att återigen välja honom som pappa till ditt andra barn,
om jag har förstått saken rätt?

Eller blev du på något sätt tvingad eller utpressad att fatta dessa dina beslut?

Men nu har han alltså förvandlats totalt till en person som inte ens ska få träffa era gemensamma barn, de barnen som blev resultatet av att du fattade dina beslut att välja denna person som pappa till dina barn?

Jag måste erkänna att jag har svårt förstå detta.

Har personen i fråga genomgått en sådan total förvandling?

Var det verkligen omöjligt för dig se hans personliga egenskaper när du valde honom som din man?
Var det fortfarande omöjligt se hans personliga egenskaper när du valde honom som pappa till ditt första barn?
Och det var alltjämt omöjligt se hans personlighet och hans personliga egenskaper när du återigen fattade ditt beslut att välja honom som pappa till ditt andra barn?

Den enda rimliga förklaringen är alltså att han efter detta har genomgått en total och fruktansvärd personlighetsförändring?

Eller är en möjlig förklaringen att du nu har kommit till insikt att du medvetet och under lång tid har valt att fatta dina egna totalt felaktiga beslut?

Hjälp mig gärna förstå. Förklara gärna dessa saker för mig. Tack.

Förlåt min missuppfattning. Jag läste uppenbarligen slarvigt.
My bad!

Om jag nu förstår saken lite bättre så är personen i fråga inte barnens biologiska pappa?

I så fall har han väl knappast någon juridisk rätt eller någon rätt överhuvudtaget att träffa barnen?
Snarare då att du har en självklar skyldighet att skydda barnen från att träffa någon som inte är bra för dem.

Den enda fråga som återstår och är relevant är väl då om det verkligen var omöjligt för dig att bedöma hans personlighet och hans personliga egenskaper innan du fattade ditt beslut och valde honom till din man och valde att släppa in honom nära i ditt och dina barns liv?
Om han i så fall efter detta har genomgått en total personlighetsförvandling?

Han var absolut inte såhär ostabil då nej, det kom gradvis efter kanske 1-1,5 år. Han sa hela tiden att det bara var en tillfällig svacka, att han ska söka hjälp och yada yada yada, men sen gjorde han aldrig det och blev upprörd när jag tog upp det. Han kunde ha långa perioder utan några problem alls och då kunde jag hoppas att det faktiskt gett med sig... men till slut fick jag inse att så länge han vägar se allvaret och faktiskt söker hjälp kommer inget bli bättre.

Ja då är det ju ganska enkelt konstatera att du måste ta ansvar för ditt tidigare felbeslut, du valde att hoppas och tro på något som egentligen inte var realistiskt. Nu behöver du ta ansvar för konsekvenserna att du inte valde att avsluta relationen tidigare.

Du har självfallet ansvaret för din biologiska barn.
Om det verkligen är olämpligt för dem att träffa honom så måste du ta ansvar för detta.
Det är givetvis inte rätt låta barnen själva ta ansvar för detta och det är alltför svårt för barnen att på något neutralt sätt avgöra lämpligheten.

Det hjälper dig inte att skylla på honom och det hjälper inte att beskriva hur dålig han är.
Beslutet och valet är ditt.

Vadå inte var realistiskt? Varför skulle jag inte lita på honom? Det var ju för att jag insåg att han aldrig skulle sluta skylla på omständigheterna som jag gav upp, menar du att han inte ens skulle ha fått en chans att söka hjälp?

Alltså jag TAR ansvar och han har på intet sätt varit skadlig för barnen, det är jag som fått hantera hans "svackor". Däremot litar jag inte på att det inte skulle drabba dem om han får vara ensam med dem nu.

Du lägger en massa ord i munnen på mig och verkar läsa in saker som inte finns. Du skulle vinna på att öva på lite ödmjukhet.

Förlåt. Jag är mycket ödmjuk och erkänner att jag inte förstår. Förklara gärna.

Jag tänker framförallt på barnen och då dyker det upp några frågor hos mig. Det är alltså frågor och inte påståenden. Jag lägger inga ord i din mun.

Vems ansvar menar du att det är att reda ut den här soppan?
Den soppa som har kommit på grund av dina egna tidigare felaktiga beslut, om ansvaret inte är ditt, vems ansvar är det då?

Du valde att fortsätta relationen med honom, att låta barnen bygga en relation med honom, under tre års tid.
Du måste väl ändå inse att detta var ett felbeslut av dig?
Om din beskrivning stämmer så kan du väl inte mena att det var rätt beslut av dig, särskilt inte mot barnen, att låta det pågå i tre års tid?

Så som du har beskrivit honom så kan du väl inte mena och tro att han skulle vara kapabel att ta ansvar för dina val?