Medförälder - åsikter?

Tanken fanns? Kan funka om man är vänner sedan innan. Men att styra upp detta på ett teoretiskt sätt med en främling är big no no.

Jag letade efter män att ha som medföräldrar. Ofta var det bögpar som ville ha denna lösning. 

Dom ville ha en uppdelning från start att föder jag en måndag så va måndagen min. Sedan skulle Kalle ta tisdagen och Urban ta onsdagen. Sedan skulle jag få träffa barnet på torsdagen, från att barnet va nyfött. 

Frågar du mig är män inget att ha, ger mest huvudvärk. Många barn skulle klara sig betydligt bättre av att inte ha några män iblandade alls i sina liv. 

Vi är 4 medföräldrar. Funkar utmärkt. Vi bor grannar, barnen har full tillgång till oss hela tiden/när de vill. Vi är kanske mer som en stor familj än som, som de flesta kanske tänker, bonusfamiljen ab.

Att skapa familj ihop med någon som man nödvändigtvis inte behöver ha en kärleksrelation till.

Säg att jag som ensam kvinna har en kompis Anders som gärna skulle bli pappa. Jag tycker jättemycket om Anders som person, han har bra värderingar, han har tid, han skulle bli en jättefin pappa men har bara inte träffat rätt.
Jag och Anders bor nära varandra, vi tajmar min ägglossning och gör heminsemination. Jag blir gravid. 
Jag föder barnet, Anders är med. Han flyttar in hos mig och bebisen och så har vi min lägenhet som bas första två månaderna. Han tar sina 10 pappadagar och i övrigt hörs vi av flera gånger dagligen och stämmer av hur jag mår, hur bebisen mår, om nåt behöver handlas. Han sover med oss om vi alla vill och behöver.
Gemensamt lägger man upp hur man vill ha det.

Sen brukar man väl komma överens om när det är dags för förskola och så småningom att man sätter upp ett boende 2-2-3 eller varannan vecka eller så. Så som man gör om man separerar. 

Så har det varit för en nära anhörig till mig i alla fall. Barnet är fyra år nu och har två glada och lyckliga föräldrar som kanske aldrig fått barn annars.

Min syster och "Anders" har det ja.
Nu är tösen är äldre så är det som vilket par som helst som har levt ihop och fått barn och sen separerar. De var ju vänner innan så de hade lite koll på familjesammansättning/släkt, traditioner och så. 

Jag och min fru (k+k) har skaffat barn med ett par (m+m) vi känner och umgås mycket med. Min fru väntar nu barn nummer 3 och varit den som burit samtliga barn. Vi har valt att det är samma genetiska uppsättning för att syskonen ska vara genetiskt lika, så min frus ägg och spermier från samma man alla tre gånger. Det är de två som står på födelsebevis och har alla rättigheter. Vi har gjort inseminationen hemma. 

Vi bor grannar och umgås som en stor familj för det allra mesta. Bestämda dagar då vi har enskild tid med barnen, vilket ger det andra föräldraparet egentid. Vi har föräldraavstämning varje vecka, samma tid varje vecka. 

Det krävs mycket förberedelse och dialog för att få detta att fungera. Vi tog hjälp av en jurist för att få ordning på det juridiska kring arv, vårdnadsöverenskommelse vid eventuell separation osv. 

Det svåra har väl varit att få alla att känna sig inkluderade och hörda. Svårast har nog varit för den pappan som inte är biologisk. Upplägget i sig är bra men det finns utmaningar helt klart. 

Det var fruktansvärt under pandemin då förlossningen begränsade till max en person med i förlossningssalen. Vid första barnet var vi med allihop och det uppstod komplikationer för min fru som blödde mycket och behövde akut opereras. Men inför nummer två behövde vi utse en som var med, där diskuterade vi mycket fram och tillbaka. Jag ville såklart vara med min fru. Biologiska pappan ville vara med som just biologisk pappa. Den enda som ställde sig utanför var just den icke biologiska pappan. Vi bestämde sedan att jag skulle vara med under förlossningen, sedan byttes jag och biologiska pappan av på BB. Nu inför barn 3 har vi fått okej på att delta allihop, vilket känns fantastiskt!

Det positiva är att det alltid finns en förälder som har energi. Alltid en förälder som kan trösta. Vi är 4 som kan hjälpas till med middag, mathandling, barnpassande och så vidare. Vi har delat upp föräldraledigheten oss emellan på ett sätt vi alla var nöjda med och har ett vab-schema (var fjärde vecka). 

Åh så härligt att höra! Det är ju drömmen! Kände ni varandra/var ni vänner sen tidigare? Hur många barn har ni? Hur gamla? Vilken föräldrakonstellation har ni? Hur bestämde ni vilka som skulle vara biologiska föräldrar? Många frågor blir det 😊

Att skapa familj ihop med någon som man nödvändigtvis inte behöver ha en kärleksrelation till.

Jag och min fru (k+k) har skaffat barn med ett par (m+m) vi känner och umgås mycket med. Min fru väntar nu barn nummer 3 och varit den som burit samtliga barn. Vi har valt att det är samma genetiska uppsättning för att syskonen ska vara genetiskt lika, så min frus ägg och spermier från samma man alla tre gånger. Det är de två som står på födelsebevis och har alla rättigheter. Vi har gjort inseminationen hemma. 

Vi bor grannar och umgås som en stor familj för det allra mesta. Bestämda dagar då vi har enskild tid med barnen, vilket ger det andra föräldraparet egentid. Vi har föräldraavstämning varje vecka, samma tid varje vecka. 

Det krävs mycket förberedelse och dialog för att få detta att fungera. Vi tog hjälp av en jurist för att få ordning på det juridiska kring arv, vårdnadsöverenskommelse vid eventuell separation osv. 

Det svåra har väl varit att få alla att känna sig inkluderade och hörda. Svårast har nog varit för den pappan som inte är biologisk. Upplägget i sig är bra men det finns utmaningar helt klart. 

Det var fruktansvärt under pandemin då förlossningen begränsade till max en person med i förlossningssalen. Vid första barnet var vi med allihop och det uppstod komplikationer för min fru som blödde mycket och behövde akut opereras. Men inför nummer två behövde vi utse en som var med, där diskuterade vi mycket fram och tillbaka. Jag ville såklart vara med min fru. Biologiska pappan ville vara med som just biologisk pappa. Den enda som ställde sig utanför var just den icke biologiska pappan. Vi bestämde sedan att jag skulle vara med under förlossningen, sedan byttes jag och biologiska pappan av på BB. Nu inför barn 3 har vi fått okej på att delta allihop, vilket känns fantastiskt!

Det positiva är att det alltid finns en förälder som har energi. Alltid en förälder som kan trösta. Vi är 4 som kan hjälpas till med middag, mathandling, barnpassande och så vidare. Vi har delat upp föräldraledigheten oss emellan på ett sätt vi alla var nöjda med och har ett vab-schema (var fjärde vecka). 

Vad är anledningen till att ni valt att göra på det här sättet?

Och att välja namn när 4 personer ska vara överens  Inte bara förnamn, utan mellannamn och efternamn ... herregud!

Efternamn har vi löst genom dubbelnamn, stackars barn. Men jag och min fru valde mitt efternamn när vi gifte oss så det fick barnen. Papporna delar också efternamn så det blev det också. 

Men förnamn och alla dessa mellannamn har varit knepigt. 

Nej, aldrig!

Nej, aldrig!

Jag och min fru (k+k) har skaffat barn med ett par (m+m) vi känner och umgås mycket med. Min fru väntar nu barn nummer 3 och varit den som burit samtliga barn. Vi har valt att det är samma genetiska uppsättning för att syskonen ska vara genetiskt lika, så min frus ägg och spermier från samma man alla tre gånger. Det är de två som står på födelsebevis och har alla rättigheter. Vi har gjort inseminationen hemma. 

Vi bor grannar och umgås som en stor familj för det allra mesta. Bestämda dagar då vi har enskild tid med barnen, vilket ger det andra föräldraparet egentid. Vi har föräldraavstämning varje vecka, samma tid varje vecka. 

Det krävs mycket förberedelse och dialog för att få detta att fungera. Vi tog hjälp av en jurist för att få ordning på det juridiska kring arv, vårdnadsöverenskommelse vid eventuell separation osv. 

Det svåra har väl varit att få alla att känna sig inkluderade och hörda. Svårast har nog varit för den pappan som inte är biologisk. Upplägget i sig är bra men det finns utmaningar helt klart. 

Det var fruktansvärt under pandemin då förlossningen begränsade till max en person med i förlossningssalen. Vid första barnet var vi med allihop och det uppstod komplikationer för min fru som blödde mycket och behövde akut opereras. Men inför nummer två behövde vi utse en som var med, där diskuterade vi mycket fram och tillbaka. Jag ville såklart vara med min fru. Biologiska pappan ville vara med som just biologisk pappa. Den enda som ställde sig utanför var just den icke biologiska pappan. Vi bestämde sedan att jag skulle vara med under förlossningen, sedan byttes jag och biologiska pappan av på BB. Nu inför barn 3 har vi fått okej på att delta allihop, vilket känns fantastiskt!

Det positiva är att det alltid finns en förälder som har energi. Alltid en förälder som kan trösta. Vi är 4 som kan hjälpas till med middag, mathandling, barnpassande och så vidare. Vi har delat upp föräldraledigheten oss emellan på ett sätt vi alla var nöjda med och har ett vab-schema (var fjärde vecka). 

Du hittar de flesta svar i mina kommentarer här ovan :)

Att skapa familj ihop med någon som man nödvändigtvis inte behöver ha en kärleksrelation till.

Säg att jag som ensam kvinna har en kompis Anders som gärna skulle bli pappa. Jag tycker jättemycket om Anders som person, han har bra värderingar, han har tid, han skulle bli en jättefin pappa men har bara inte träffat rätt.
Jag och Anders bor nära varandra, vi tajmar min ägglossning och gör heminsemination. Jag blir gravid. 
Jag föder barnet, Anders är med. Han flyttar in hos mig och bebisen och så har vi min lägenhet som bas första två månaderna. Han tar sina 10 pappadagar och i övrigt hörs vi av flera gånger dagligen och stämmer av hur jag mår, hur bebisen mår, om nåt behöver handlas. Han sover med oss om vi alla vill och behöver.
Gemensamt lägger man upp hur man vill ha det.

Sen brukar man väl komma överens om när det är dags för förskola och så småningom att man sätter upp ett boende 2-2-3 eller varannan vecka eller så. Så som man gör om man separerar. 

Så har det varit för en nära anhörig till mig i alla fall. Barnet är fyra år nu och har två glada och lyckliga föräldrar som kanske aldrig fått barn annars.

Att vi valt att skaffa barn och bilda en familj tillsammans med ett annat samkönat par? Det passade oss bäst. Som ett samkönat par kan vi inte på naturlig väg skaffa barn oss emellan. Alternativet var IVF för oss och adoption för våra vänner. 

Varför det blev som det blev? År av vänskap som utvecklats till en familjekonstellation redan innan barnen kom. Vi umgicks mycket och var involverade i varandras liv. Dialogen om barnlängtan har alltid funnits där, men det var först när jag och min fru började diskutera IVF som frågan om en gemensam familj kom upp. 

Vi valde att börja leta hus eller tomt i samma område då vi vill att alla ska ha tillgång till barnen och varandra. Nu när barnen är små bor de mest hos mig och min fru men vi vill att de alltid ska ha tillgång till deras pappor och att deras pappor alltid ska ha tillgång till dem. Sen har vi som sagt egentid med barnen vilket ger egentid åt det par som inte har barnen. Det var nog det absolut knöligaste i hela processen då vi behövde hitta boenden som passade oss alla, närhet till arbete osv. Men vi köpte tomter och byggde hus istället, så nu bor vi mitt emot varandra på samma gata. 

Jag har aldrig haft längtan efter att vara gravid eller genomgå en förlossning, medan min fru verkligen drömt om detta. Val av pappa avgjordes av medicinska orsaker då den icke biologiska pappan har ärftlighet för både cancer och hjärt- och kärlsjukdomar som han själv inte vill föra vidare. Vi var alla överens om att barnen ska vara helsyskon. 

Eller vänta ... det svåraste är faktiskt att ha 8 mor- och farföräldrar som även dem lever i olika sorters konstellationer (gifta, skilda, nya respektive osv) och skapa plats åt alla relationer kring barnen och till varandra. Det kan vara ruskigt svårt ibland, att inte trampa någon på tårna, haha. 

Varför var det viktigt att de helsyskon? Fyra föräldrar är ok men halvsyskon är där ni drar gränsen?

Förlår men ha lite svårt för när folk tänker så , ni gör såklart som ni vill men jag har barn som är halvsyskon och barn som är helsyskon och det är absolut ingen skillnad på hur nära de är. Att vara familj handlar om mer än DNA och utseende. 

Oj haha låter som att Anders hjälper till mer än pappan till mina yngsta barn  .. Skämt åsido (eller kanske inte helt), det kan säkert funka men det är nog viktigt att man är noga när man väljer medförälder isåfall. En kompis till mig försökte skaffa barn på det sättet med en vän som är bög , just det är inget problem men han tog mycket droger och hade sexfester hemma och allt möjligt. Som tur är blev det inget och sen fick hon barn med en kille som hon är tillsammans med.

Jag tänker att det är ju viktigt att det blir bra för barnet, inte att man får barn till varje pris. Visst kan många förändras när de får barn men alla gör inte det. 

Men den mannen som din kompis var på väg att få barn med kanske hade en livsstil som pekade i viss riktning redan innan? Tur i oturen att hon avstod den gången får man säga..

För min syster (som mitt inlägg handlar om) fungerar det väldigt bra. De ÄR som två engagerade vuxna/föräldrar som har hand om ett barn på deltid. Förutom att de aldrig varit i en kärleksrelation. Kanske är det bra för dem, jag vet inte. Att de liksom inte har  någon sådan historia över gammalt groll som kan störa. De är bara de bästa föräldrarna de kan vara för barnet.