Jag har hela tiden känt att det var en tidsfråga, men nu när de säger att det är vad de vill vet jag inte vad jag ska göra, för som jag mår nu orkar jag ärligt inte ha dem på heltid. Jag behöver desperat varannan vecka till återhämtning, men samtidigt känns det så elakt att säga nej...
Snälla någon med råd? Hur bör jag hantera det här?
Jag har hela tiden känt att det var en tidsfråga, men nu när de säger att det är vad de vill vet jag inte vad jag ska göra, för som jag mår nu orkar jag ärligt inte ha dem på heltid. Jag behöver desperat varannan vecka till återhämtning, men samtidigt känns det så elakt att säga nej...
Snälla någon med råd? Hur bör jag hantera det här?
När min dotter hade samma önskan kände jag likadant. Först, vad är det för ålder på barnen? Kan du prata med dom och reda ut varför de känner så? Är det ett ?riktigt skäl? eller för att barnen inte får som de vill hos den andra föräldern? Hur länge har det pågått?
Hos både min dotter och nu på senare år även tillkomna sambons barn går det där i perioder.
När min dotter var mindre handlade det om att hennes pappa träffade en ny kvinna som också hade ett barn och min dotter hamnade i skymundan. Det var något konkret som jag kunde prata med hennes pappa om och det blev mycket bättre efter det. Sen kom en period när hon kom i tonåren och jag var sämre på att hantera det än honom (vi är för lila varann, dottern och jag) och då ville hon bo hos honom på heltid. Då var hon så pass stor att vi kunde prata hon och jag om hur det skulle kunna bli värre och vi införde regler och veckomöten tillsammans. Vi pratade mycket om också det här med risken att tappa relationen med den man inte bor hos och att det kan vara svårt att reparera när man blir äldre.
Nu när hon är ännu äldre bottnar det ofta i att hon blir nekad något hos nån av oss och då vill hon absolut bo på heltid hos den andra. Eller att man råkat och lägen använder det som manipulation. Då har jag och hennes pappa pratat ihop oss och sagt att så fubkar det inte. Man flyr inte så fort det blir jobbigt utan man reser ut det tillsammans Och kompromissa.
men är det så att barnen på riktigt inte har det bra hos den andra föräldern så är det också en del av ditt ansvar att antingen försöka få den andra föräldern att bättra sig eller låta dem bo hos dig på heltid. Om du känner att du inte mår tillräckligt bra för det är det din skyldighet att söka hjälp och stöd så du kan bli den förälder de behöver nu. Men då som sagt ska det vara något större än att den andra föräldern serverat äcklig mat eller har för tidig hemtid.
Jag är själv skild och jag tror inte att det finns några bra separationer med barn.
Barnen kan ibland spela ut föräldrarna. Ibland är det verkligen synd om barnen med växelvis boende.
Inte enkelt att ha två hem. Tänk er själva att bo i två olika hem.
Det finns såklart familjer där det är stor skillnad mellan de olika hemmen barnen bor i.
Pga bitterhet kan ju föräldrarna även spela ut varandra.
Hos oss fungerade det ganska tills min dotter fyllde 15 år och fick pojkvän.
det slutade med bråk skrik och konflikter varje dag.
Hon flyttade till sin mamma. Där fick pojkvännen vara och de hade sex varje helg.
Det var detta jag INTE accepterade. Tycker det är äckligt att höra sin 15 årliga dotter har sex med sin pojkvän.
tydligen tyckte inte hennes mamma det.
Har tre barn. En dotter och två söner.
jag hade ett helvete med barnen och än idag många år senare är kontakten inte bra. De är vuxna nu men vi har knappt någon kontakt.
däremot har jag mycket fin kontakt med min styvson.
lärde känna honom när han var 5 år. Idag är han 23.
han är yngre än mina barn. Han var aldrig Besvärlig bråkig eller visade attityd.
Den andra föräldern är inte snäll mot dem, vill inte gå in på det i någon större detalj, för hen hänger också här, men deras orsaker är befogade. De är 10, 14 och 16.
Mitt mående är inte psykiskt, det är fysiskt och inget jag kan påverka, jag får redan all hjälp det går att få där, men det hindrar inte att jag sover nästan dygnet runt första dagarna efter de åkt.
Alla barn har npf, samt andra diagnoser.
Vi har inte låtit barnen bestämma helt själva för det är inte bara deras behov som ska prioriteras i en familj utan även de vuxnas. När man bor ihop får de ju inte bestämma vilken förälder som gör vad heller. vi har resonerat att visst för de välja till viss del men vi bestämmer också. Det är inte alltid det är så att en förälder kan ta ansvar heltid 24/7 vecka ut och vecka in, precis på samma sätt som när man är en kärnfamilj och växeldrar. Just nu mår min ex-mans nya dåligt och då har vi sagt att då får barnen vara hos mig mina veckor oavsett om de vill eller inte för hans nya kvinna sedan många år behöver lite lugn och mindre ansvar varannan vecka. När jag var höggravid bodde de mer hos honom ett par månader för jag hade div komplikationer.
barnen är nu i tonåren men det gör det ju bara lättare på vissa sätt - på andra sätt är det mer ansvar som förälder.
så länge man kan samarbeta på detta sätt tycker jag det är bästa sättet att få alla parter att må så bra som möjligt.