Pausa eller messa frånvarande dotter?

Du kan ju börja med att be om ursäkt för om du sårat henne tidigare. Skriv att du saknar henne och vill försöka gottgöra eller ändra ditt beteende så att hon vill ha en relation med dig igen. 

Du kan även visa intresse för henne i dina meddelanden, inte bara skriva om dig själv och vad du vill. Även om du inte vet saker om henne så kan du ju skriva typ att du hoppas att hon har det bra där hon bor, att hon mår bra, har allt hon behöver, trivs på jobbet, osv. Skriv att du tänker på henne och undrar hur hon har det och att du önskar och hoppas att hon har det bra. 

Det ter sig i dina inlägg som att du än idag har lite svårt att vara inkännande och lyssnande. Du tar lätt illa upp av kritik och ifrågasättande och sätter dig gärna i en offerposition, du framstår som ganska självcentrerad. Allt det är troligen egenskaper som gör att din dotter tycker att hon klarar sig utan dig i sitt liv.

Så ett ärligt försök att komma till insikt om dessa egenskaper, be om ursäkt för hur de har drabbat henne tidigare, och ett försök att ändra ditt beteende kan göra henne mer positiv till att återuppta kontakten med dig. 

Eller så inser du att du är den du är och tänker inte ändra dig, och då accepterar att du blir bortvald av personer som du egentligen skulle vilja ha i ditt liv.

Tycker du ska låta henne vara. Hon vill uppenbarligen inte ha någon kontakt med dig och efter att ha läst den här tråden har hon min fulla förståelse. Tror inte att du är kapabel att förstå heller.

Fast, och nu utgår jag ifrån hur du uttrycker dig här: ett förlåt som inte kommer från hjärtat är ett förlåt man lika gärna kan vara utan. Och det ter sig som att du egentligen inte tycker att du gjort något, utan att dottern överreagerar och drar stora växlar på nåt som du tycker är petitesser. Detta märker hon nog när du ber om "förlåt" och ser att det inte är genuint och med en förståelse för hur ditt beteende tidigare och ditt "förlåt" senare landat hos henne. 
Goda relationer ja, men relationen med dig verkar ju inte vara så god, den verkar snarare kosta lite för mycket. Och därmed känner hon att hon klarar sig utan den, eller till och med har det bättre utan den. Det är inte säkert att hon ser en relation med dig som någon som helst hjälp i hennes vuxenliv.  

Jag frågar för hittills i tråden har det bara handlat om vad en kontakt skulle tillföra åt dig. Men ok du tror hon har någon slags nytta av att du bara syns till där i periferin och påminner om hennes barndom?

Jag har bett om förlåtelse för mina brister. Flera gånger och på flera sätt. Jag har skrivit att jag saknar henne. Jag har visat intresse för henne, många gånger. Nu går det inte eftersom jag inte vet något om hur hon har det. Det finns inget samtal. Jag kan fråga, men hon svarar inte. Jag har önskat henne allt gott, gång på gång. Det hjälper inte. 

Jag är inte särskilt känslig för kritik, men reagerar förstås när någon som inte känner mig dömer mig på olika sätt som inte stämmer.

Just nu verkar det enda alternativet vara att låta henne vara ifred.

Undrar hur du själv har det med dina vuxna barn. Funkar det?

Men hade du henne varannan vecka tills hon blev stor? Och sen flyttade hon hemifrån och glesade ut kontakten? Eller hur har det sett ut genom åren?

Nej, det har inte bara handlat om mig. Men tråden är uppe i 75 inlägg, så jag förstår om du inte läst allt.

Alla människor har minnen av sin barndom, har påverkats av relationen med sina föräldrar. Om det är traumatiska minnen så kan de hindra en från att leva lycklig och ångestfri. Därför är jag viktig för min dotter, även om hon inte vill träffa mig. Hon slipper mig inte, även om vi inte träffas, liksom.

Min son (46) söker mitt stöd och mina råd ibland, han vill gärna visa upp saker han lyckats med, vi har roligt ihop och vi har pratat ut mycket om hans barndom och hur han uppfattade mig. Jag har bett även honom om förlåtelse för mina brister. 

Det är inte ovanligt att en narcissistisk förälder utser en golden child och en scapegoat. Det är mycket som pekar på ett sånt scenario tyvärr. Det låter som att du vill återta kontroll över din dotter. Du tar ju upp din son som ett argument över att det inte är dig det är fel på utan dottern. (Även om du inte uttrycker det rätt ut)

Normalt sett så uttrycker sig inte en förälder med att "hon slipper mig inte även om vi inte träffas" och pekar på traumatiska minnen från sin barndom orsakat av dig.

Du skulle kunna göra en kraftansträngning för att hantera såna här drag. Även för din sons skull. 

Ok, du fanns där fysiskt och du tog grundläggande föräldraansvar (tak över huvudet och mat på bordet) och du slängde in nån utlandsresa. Var den för hennes skull eller din skull? Fanns du där för henne på andra plan? stöttade henne? Kramade henne? Uppmärksammade detaljer som hände i hennes liv? Alltså, typ fångade upp om hon hade en dålig dag eller tvärt om när hon var extra glad och kanske över något särskilt som hänt eller gjorts?  Pratade ni om henne på den tiden eller handlade det mest om dig då också? Gjorde ni saker som hon gillade men kanske inte du (eller hennes bror) bara för att hon gillade dem?

Jag säger inte att du var sån, även om det låter så, men många pappor till barn i din ålder är från en generation män som är ganska ego och deras liv har handlat mycket om självförverkligande och att det är viktigare att saker/relationer SER bra ut än ÄR bra. Därav utlandsresor, senaste mobilen, först med dator hemma osv. Mamman fick ofta mycket ansvar hemma och den bästa relationen för papporna var med sonen där Sett ofta fanns gemensamma intressen och det blir ofta tydligare efter en skilsmäss. 

observera att jag generaliserar och att det såklart fanns fantastiska och engagerade pappor då också, men sett till mig själv och jämnåriga vänner så såg det mycket ut så. 

Det jag vill ha sagt är att det räcker inte att göra det du av lag är skyldig för att ha ?skött sig? som förälder. Jag ställer frågan för att du beskriver så ytligt din relation med henne, även när hon var yngre, medan du använder helt andra uttryck kring hennes bror. Nu när hon är vuxen krävs mycket mer än middagar och tak över huvudet för att relationen ska ge något mervärde i hennes liv. Ger den det om ni skulle höras mer? Eller är det ditt liv bara som skulle berikas? för mig låter det som du vill ha en relation av pliktskyldighet från hennes sida?

Du verkar ha bestämt dig att hon är problemet och att det är dig det är synd om. 

Jo, du verkar känslig för kritik. För de svar du får i tråden utgår ifrån det du skriver, och bara på de rader du producerar så framträder bilden av dig så tydligt. Och det kan du inte ta.

Men du kan vara säker på att det är så din dotter också ser dig, och troligen har hon ett bra, tom bättre liv utan dig, på grund av hur du är och beter dig. 

Hur jag har det i mitt liv ör helt irrelevant, jag har inte bett om råd på ett öppet forum, det är det du som har gjort. Men en klassisk vändning där - försöka kasta skuld hit och dit bara för att slippa se dig i spegeln och inse att ditt eget beteende satt dig i den här situationen.

OK, en till som fantiserar om mig. Jag ser mig inte som ett offer och jag lägger inte all skuld på min dotter. Vilket framgår av ett antal inlägg jag har gjort här.

Men nu slutar jag kommentera här i tråden. Jag blir nedstämd av att läsa alla negativa, småtaskiga och amatörpsykologiska påhopp på mig. Tack till er andra som har en mer kärleksfull attityd.

Hej då.

Den typen av svar du verkar vilja ha kommer dock inte hjälpa dig mot ditt mål att få en kontakt med din dotter. Du kan stoppa huvet i sanden men då får du ju acceptera att det inte blir bättre än såhär.